Karaktärsdanande tips från en fitnessdrottning

Ibland tycker jag att den här hälsotrenden går väl långt. Alla – jo, faktiskt nästan precis alla som jag känner – äter nyttigt, cyklar till jobbet, power-walkar, lchf:ar, yoga-girlar och försöker avstå från allt det där som gör livet värt att leva. Som till exempel: ost, delicato-bollar, vin, att lata sig så mycket som möjligt, pizza och kall öl. Jag har i och för sig också väldigt bra karaktär. Den är bara väldigt kort.

Läs mer

Simma lugnt och springa snabbt

Igår fyllde chefen år. Högste chefen, som är så vältrande säker på sin egen betydelse att hon, tro det eller ej: inte vaknade ens när vi, dvs. föräldrar, farföräldrar och syskon x 4 formligen kastade prinsesstårtor och paket på henne samtidigt som vi klämde i som en hel kastratkör. Hur kan vi vara släkt? (Jag,  som fortfarande sover räv oavsett om någon uppvaktar mig eller ej har inte den blekaste.)

Nåväl, jag är glad att hon är ett litet motvalls rivjärn i nästan alla lägen eftersom jag inbillar mig att det kommer att underlätta för henne i de flesta aspekter av hennes liv framöver. Men visst: det kan just här och nu vara både ”lite” jobbigt och ”en smula” pinsamt. Som när hon till exempel bara vägrar att sitta bredvid mig på bussen på väg till simskolan. Istället sätter hon sig bredvid en ung kille som hon flirtar med samtidigt som hon är noga med att demonstrera sin disciplin-pinne. Stackars kille, han tordes knappt kliva av. På bilden säger hon: ”Du kan vara tyst, mamma.” till mig och strax därpå:”Sitt ner killen” till killen när han skulle kliva av på bussen.

Nu till något annat: simskolan. Det finns nämligen en grej som är så himla roligt med den. Jag måste berätta, hoppas innerligt att ingen som går på Mikas simskola läser detta. Så här är det: Det började med att jag uppmärksammade en Facebook-annons, den handlade om att även småttingar måste få lära sig simma, och att de borde göra det under lekfulla former i varmt vatten etc. De hade mig på ”varmt vatten” och jag anmälde följaktligen Mika (mig) omedelbart.

Första gången, i duschrummet, träffade jag de andra barnen och mammorna och frågade dem lite om kursen. Det visade sig att alla barnen var äldre än Mika och att alla hade gått samma kurs minst en gång tidigare, de flesta flera gånger. De hade liksom gått ett ”varv” och  anmält sig till nästa direkt, om och om igen, samma termin. Vad konstigt eller ”wow,” tänkte jag, det här måste ju vara något alldeles utöver det vanliga när det kommer till blöta hopp- och lekkurser (det var ju inte ens en regelrätt simkurs). Eller ja, egentligen fick jag inte riktigt ihop det. Men så gick jag in i simhallen och då; fattade jag direkt.

Simläraren G, är nämligen inte bara ett pedagogiskt fullblodsgeni inom sitt gebit, han råkar även ha mörka vackra drag, en spännande brytning och hans jobb går ut på att lära väldigt unga människor att vistas i vatten. Han förefaller älska det och alla mammor i poolen förefaller älska honom.

Förlåt, inser vad vidrig och sexistisk jag låter. Bortse gärna från det, själv fokuserar jag bara på att Mika älskar honom (NOT!). Så fort Mikas  tår träffar det ljumma vattnet börjar de sprattla som små propellrar och när hennes små klor får tag i G kastar hon sig om halsen på honom och deklarerar sin kärlek (inför mammorna avundsjuka blickar). En annan rolig grej är att den fantastiska simpedagogen ”G” är som en inverterad kopia av Pelle.

Sista grejen, har sprungit och villl veta om det är okej sprunget. År det? Kolla gärna här, ni som har koll. Jag är bäst, eller hur? Det är andra gången jag springer sedan 2012 och jag är så outhärdligt stolt (skrytsam). Nu ska jag anmäla mig och fitnesscoachen till Vårruset och vi kommer att vinna det.

IMG_4992

 

När träningen stiger en åt huvudet

Det här börjar bli bisarrt. Det här att nästan alla mina inlägg handlar om träning. Och att jag faktiskt tränar nästintill varannan dag. Jag som aldrig har förstått hur man frivilligt kan utsätta sig för att ha jättetråkigt och ont i en ful, oinspirerande miljö bland en massa främmande, svettiga människor. Jag som raljerat över alla som sportar eller är det minsta hälsosamma och inte så mycket i hemlighet avskytt varenda träningsrelaterad statusuppdatering som någonsin seglat förbi i Facebook-flödet. Nu gör jag själv samma sak, fast ännu värre, eftersom jag inte nöjer mig med att checka in på gymmet eller publicera något fett Runkeeper-resultat, utan breder ut mig om minsta med- och motgång (okej, flest motgångar då) i långa blogginlägg.

Jag måste ju motvilligt erkänna att den här gymvärlden faktiskt är ganska spännande. Inte minst eftersom allting är helt nytt för mig. Som häromdagen till exempel då jag planerade att lyfta en skivstång och fick syn på de här: IMG_2861.JPGAha! Tanken var att jag skulle sätta på vikter på den där stången (fatta mesigt att bara lyfta en stång, liksom) och som det mastermind jag är var det enkelt att lista ut att man fäste vikterna med de där tingestarna. Eller? Nähä… När jag inte fick det att fungera direkt sneglade jag ängsligt på övriga närvarande för att säkerställa att ingen noterat mitt okunniga tilltag. Försökte tänka snabbt. Kanske skulle man bara trä på vikterna och liksom balansera dem medan man lyfte? Provade. Förstod att man inte skulle det när den ena vikten flög iväg som en projektil och landade pinsamt nära en man som låg och gjorde situps på en liten grå matta. Lika röd i ansiktet som mina pyjamasbyxor (hade mina jättesköna rödrutiga pyjamasbyxor på mig) försökte jag illa kvickt komma på något sätt att distrahera de som blängde. Då kom jag på det – de där grejerna var ju sådana där handledstränar-grejer! Tog på mig en cool min, plockade ned dem helt proffsigt och klämde ihop dem supersnabbt jättemånga gånger. Haha! Där fick de så de teg (trodde jag tills fitnesscoachen därhemma – lite svettigt faktiskt att ha både en på jobbet och hemma – hade svårigheter att dölja sitt hånfulla skratt när jag triumferande återgav min rådighet).

Åter till det positiva. Att säga att det är roligt att träna är kanske att överdriva, men det känns skönt och jag kan faktiskt redan se lite resultat; dvs en mycket vag antydan till muskler som jag hypnotiskt stirrar på i spegeln medan jag lyfter hantlar. Jag har till och med börjat förstå bodybuildar-grejen och nu har jag bestämt att jag ska bli en bodybuildare! Ni vet en sån där som går gatan fram med gigantiska muskler och fluffiga kamouflage-byxor! Har alltid tyckt att det verkar så mäktigt att vara riktigt stark och fantiserar eventuellt lite osunt ofta om att jag kan vinna över alla i armbrytning eller brotta ned vem som helst. Fast vid närmare eftertanke ska jag nog bli en transformer istället. Då kan man till exempel förvandla sig till en racerbil och bara: ”oj, kolla här vad som hände nu när du var dum – jag ba körde iväg supersnabbt” eller så kan man bara vara sig själv, en helt vanlig megarobot, och skrämmas med sina stora metallfötter när kontrollanten kommer på tvärbanan och det visar sig att månadskortet gick ut igår. Eller nä förresten, jag ska nog bli en helt vanlig superhjälte, en sån som ser ut som en människa liksom. Om man bara får välja en skill tycker jag att det är vansinnigt svårt att välja mellan att kunna flyga eller bli osynlig. Har ägnat många timmar av mitt liv över att begrunda just det. Tänker att det är bra att vara förberedd, man vet aldrig när man får frågan. .

Idag lyckades jag i alla fall äntligen ta en selfie medan jag låg på golvet på gymmet och spelade död utan att någon upptäckte mig (jag var antagligen osynlig). Visst ser det verkligt ut? IMG_2859.JPGVilken superkraft skulle du själv vilja ha?

PS. Månadens match mellan mig och Danne, dvs antalet träningstillfällen slutade 14-14. Jippi – jag kommer antagligen snart att förvandlas till en superläskig bodybuildar-racerrobot!

Underbar och älskad av alla (och på gymmet går det också jättebra).

Det bidde ingen stärkande skogspromenad för barnen idag. Hade ju i ett ögonblick av hybris planerat att åka till den ”riktiga skogen” som sedan blev Sandhamn, som sedan blev Hagaparken, som därefter (sent igår kväll) blev ett inplanerat besök i den oländiga terrängen på Djurgården.

Det bidde inte ens det. Det närmaste vi kom vildmarken idag var att jag tvingade ut Henry och hans kompis på en picknick på lekplatsen utanför. Och inte ens det kunde jag ro i hamn med mamma-hedern i behåll. Mika gjorde sig illa idag, hon trillade olyckligt från stolen när hon satt och målade, och fick ligga i soffan med mjölk i nappflaska och äta päronsplitt eftersom det är en oskriven lag i vår familj att man får glass när man slår sig så att det kommer blod. Ett inlärt beteende som ofta föranleder glädjetjut närhelst blodvite uppstår vilket i offentliga miljöer kan framstå som lätt suspekt för övrigt. Mika somnade och jag och Inca och satt bredvid henne i soffan – ljusår från frisksport och John Bauer-mossa – och kollade på Modern Family på Netflix. När vi sitter där och garvar helt oansvarigt får Inca ett sms från en uppenbarligen godhjärtad person som hette Chaya (eftersom Incas abonnemang står på mig). ”Hej, din son är utelåst och vill gärna komma in. /Chaya”

Jag hämtar nyckeln och springer ut på balkongen. Där står Henry bredvid en ordentlig mamma med alla sina rosenkindade barn omkring sig (de hade troligen varit i skogen, simhallen, på minst ett museum och på bibblan med egen medhavd biodynamisk matsäck). Henry har sin picknickfilt runt axlarna (det såg ut lite som han hade en sådan där chockfilt  som ambulans-män hänger över axlarna på människor som har gått vilse i skogen i 48 timmar). Det är även då jag inser jag att valet av ”väska” till picknicken var mindre lyckat. Jag hade nämligen råkat packa matsäcken i en lila systemkasse. Som Henry med slokörad uppsyn stod och tryckte mot sin mage.

Sen kom Daryl, eller jag menar Pelle, hem efter att ha gjort en raid inför morgondagens valvaka på sin motorcykel. Då gick jag ned och tränade eftersom Danne skickat en ful bild på sig själv från gymmet där han som vanligt hånade mig. Först skickade jag en ful bild tillbaka på mig själv som inbegrep en obscen gest, sedan kände jag för att skoja till det ännu mer så jag lade mig ned på golvet (eftersom jag var ensam på övervåningen) och tänkte att det vore festligt om det såg ut som jag hade tränat så hårt att jag hade dött.

Lyssnade på Värvet med Bianca Kronlöf i lurarna och eftersom hon är min idol hörde jag inte att det kom upp en tjej för trappan i samma ögonblick som jag ligger på golvet, blundar och slickar mig runt munnen samtidigt som jag fotograferar mig själv (egentligen slickade jag mig inte runt munnen utan försökte sträcka ut tungan sådär som en hittpå-död seriefigur). När jag upptäckte tjejen försökte jag driftigt rädda situationen genom att låtsas att jag inte alls fotograferade mig själv liggandes på golvet varför jag började klicka och vrida på telefonen som om det vore något fel på den samtidigt som jag goofade runt med tungan för att hon inte skulle tro att det var något fel på mig heller, utan att jag bara låg på golvet och gjorde lite sit-ups eller nåt med en sådan där ansträngd min. Hon verkade inte köpa det, utan föreföll nästan bli lite rädd då hon förflyttade sig allra längst bort i lokalen samtidigt som hon sneglade misstänksamt på mig medan hon lyfte en jättetung grej.

IMG_2665.JPGDet är så konstigt att jag inte får några kompisar på gymmet.

Bästa träningsmotivationen del III: Rädsla

Att det ska vara så svårt det här med att hitta motivationen att träna. Inte ens pengar fungerar för mig. Förutsättningarna kan ju egentligen inte vara bättre: gymmet ligger i samma hus som jag bor och jag får 250 kronor varje gång jag tränar. Plus att min man har blivit värsta vältränade träningsfreaket som peppar mig varje dag. Men. Att träna på gym är så outhärdligt tråkigt att min hjärna fullkomligt skrumpnar ihop. Trots att jag försöker tänka positivt; ”Bra, heja mig, oj vad kroppen blir glad nu, hej pengar!” osv och trots att jag lyssnar på musik, poddar och sommarprat lyckas jag bara inte stänga ute mantrat som går på repeat (det ligger ju för övrigt lite i ett mantras natur): fy-faan-vad-det-här-är-tråkigt, fy-faan-vad-det-här-är-tråkigt, fy-faan-vad-det-här-är-tråkigt. Ibland tror jag att jag råkar säga det högt också för ingen på gymmet vill vara kompis med mig.

Kanske spelar min osäkerhet kring hur man egentligen beter sig på ett gym in också. Jag vet liksom inte riktigt hur man ska göra med alla grejor och jag förstår mig inte heller på gymetiketten (som till exempel  att man tydligen inte får gå in på toaletten som ligger i anslutning till duscharna naken). Det har hänt, när jag är ensam, att jag har testat tyngdlyftargrejerna och det känns däremot ganska kul. Kollar om mina muskler ser stora ut i spegeln och så och då…blir det i och för sig lite mindre roligt. Så fort jag hör att någon kommer i trappan kastar jag tyngdlyftningsgrejerna ifrån mig och springer och sätter mig i en maskin och låtsas som ingenting. Jag brukar (eller brukar och brukar, har bara varit på gymmet 3-4 gånger) köra maskinerna, då kan man liksom inte göra fel i alla fall. Eller jo förresten, det kan man. Första gången jag gick till gymmet efter introduktionen ställde jag mig på en cross-trainer och höll på. Plötsligt ser jag i fönsterrutans spegling att det står en gubbe bakom mig med händerna i sidorna och glor. På mig. Först blev jag lite klädsamt förnärmad, men sen kände jag mig rätt nöjd eftersom han antagligen spanade in min slappa häck och det är man ju inte direkt bortskämd med. Det gjorde han inte. Vilket jag blev varse när hans rop överröstade Julia och Anjas röster i podden: ”hallå!” Jag drog ur lurarna och blev nesligt informerad om att jag trampade/sprattlade, eller vad nu den korrekta termen är, åt fel håll – baklänges liksom. Han skrattade och jag låtsades att jag också tyckte det var helfestligt.

IMG_2492
Gömmer mig i mörkret och leker att jag har jättestora muskler.

Då är det är betydligt lättare att röra på sig när man gör något kul eller något man kan vinna som till exempel att spela anarkist-fotboll på Gärdet (inga regler – man får till och med brottas och bära bollen), bryta arm mot barnens kompisar, spela badminton med hittepå-regler mot sin 14-åriga dotter eller bara dansa fult till bra låtar med barnen hemma. Jag brukar till exempel alltid kamma hem storslam i konsten att dansa töntigt.

Förra veckan när jag, Mikaela och Danne satt och käkade pizza-lunch på Haga Deli och pratade om Walking Dead (eller ja, de pratade egentligen om träning men jag orkade inte lyssna så jag pratade om den stundande zombie-apokalypsen istället) kom vi på ett nytt sätt att motivera sig – rädsla. Det finns tydlingen en jogg-app med zombie-ljud som fungerar som så att zomibe-gurglandena låter avlägsna om man springer fort och om man är lat och långsam så har man dem liksom flåsande i nacken. Vet inte hur autentisk den är, om man kan dö eller så för det har konstigt nog inte dykt upp något naturligt tillfälle för mig att prova den ännu. Det finns ju dessvärre en gigantisk nackdel: det är ju bara på låtsas. Alla, till och med jag, fattar ju att det inte finspringer några hungriga zombies i adidaskläder efter en på löp-slingan i Hammarby Sjöstad. Så därför diskuterade vi istället hur fantastiskt det vore att ha en riktig zombie som PT. Som till exempel om man frågade hur det där med intervaller fungerar eller vilka moment som är bäst för att träna upp ländryggen, och PT:n ba: aaaargh, gurgel, hraa, örrgh, gräuggh samtidigt som den försökte bita en i ansiktet. Då skulle jag garanterat röra på mig.

IMG_2487
Han ba: ”Kniiip!”

 

 

Bästa träningsmotivationen, del II: Irriterande kollegor

I lördags morse fick jag följande sms av Danne (svikar-kollegan som sa att vi skulle börja vårt nya hälsosamma liv på måndag):

IMG_2255.PNG

Då blev jag så sur så att gick ner till gymmet direkt och sprattlade med armarna OCH benen på en sån där maskin i en halvtimme medan jag lyssnade på Bea Usmaas sommarprat (jätteintressant sommarprat för övrigt om major hang-ups, att göra saker den svåra vägen och Andrées polarexpedition). Och så lyfte jag massa jättetunga grejer och det.

Game on.

 

Rik och stark

Igår berättade Danne för Binge att vi har kommit på det bästa sättet hur man ska motivera sig för att börja träna.
– Oj, då kommer ni att blir rika, skrattade Binge.
Och det är just det vi kommer att bli – rika och vältränade!

Så här var det nämligen: Jag och Danne satt på Kebabkungen, jag käkade flottiga pommes frites och Danne en flottig kebabtallrik, när Danne kom på den geniala idén:
– Jag vet hur vi ska motivera oss att börja träna – pengar!
– PERFEKT! skrek jag. Men hur menar du nu, frågade jag lite uppgivet vid närmare eftertanke (ibland är jag lite kass på just närmare eftertanke), tror du verkligen att någon vill betala oss för att träna?
– Nej, sa Danne, vi ska göra det själva. Vi har ju vår grundlön på X-tusen, för varje gång man tränar får man 250 kronor extra utbetalt i lön. Max är 4 gånger i veckan och man måste träna i minst 45 minuter, enades vi om.

Dollartecken och våra starka muskler började spela framför våra ögon medan vi drömde oss bort peppade till tusen (i bokstavlig mening).
– Vi anmäler oss till något lopp så vi har ett mål, sa Danne.
– JA! skrek jag igen. Och så det blir tävling också! lade jag till. Midnattsloppet, det är inte så långt och Pelle har sagt att man får dricka öl efteråt!
– Ja, det är perfekt! ropade Danne.
– När börjar det gälla då, frågade jag, det där med pengarna – idag eller? Jag har nämligen inte duschat på några dagar för jag tycker att det är så tråkigt så det vore perfekt för mig att träna ikväll eftersom jag ändå har planerat att duscha.
– Nej, sa Danne, inte nu för jag har visning på lägenheten ikväll och då vill inte jag heller duscha för det är så jobbigt att göra rent i duschen.
– Okej, men i helgen då? Nej, för då ska jag på bröllop och sådär.
– Okej vad bra, sa jag lättat, måndag då?
Sedan skröt vi länge för varandra hur himla sportiga och vältränade vi var när vi gick i högstadiet och sånt.

Så där var vi då på kontoret efter lunch, övertända på träning våra stinna pommes frites-magar till trots. Jag började fråga Binge, som precis kommit tillbaka från att ha tränat (på riktigt), om olika träningstips, till exempel hur man gör utfall, vad fasen chins är egentligen och hur man ska göra för att få svinstarka armbrytarmuskler. Binge visade tålmodigt och pedagogiskt olika tekniker, vad man ska tänka på och vad man ska akta sig för. Jag lyssnade uppmärksamt och härmade Binge medan Danne satt och försökte hålla sig för skratt (Binge måste ha sett rolig ut). Sedan skrämde jag upp Danne hur farligt det är att dricka Coca-cola som straff för att han skrämde upp mig hur farligt det är att röka och det var också bra för nu har vi (återigen) slutit en pakt om att även sluta med dessa olater.

Vi firade med kakor, och lite chips faktiskt, eftersom vi inte ska börja förrän på måndag. Lika bra att passa på innan vårt nya hälsosamma liv tar vid.

Idag har jag så mycket träningsvärk att jag inte kan gå i trappor, trillade ner för trappan på Lejonhjärta när jag skulle följa vår knatte-praktikant ned och stukade foten (för tredje gången i sommar). Varför jag hade träningsvärk? För att jag härmade Binge i 4-5 minuter såklart! Sen kollade vi upp upp när Midnattsloppet är och det är ju om en vecka och det är ju helt orealistiskt att komma i form på en vecka.

Typiskt.

I måndags började vi inte träna igen.

Nästan varje måndag pratar jag och Danne om att vi ska börja träna nästa måndag. Det kan låta så här: ”Nu är det perfekt när vi ändå ska jobba hela sommaren!” eller: ”Nu när det börjar bli höst är det perfekt så att man kommer i form till vintersäsongen!” Jag fattar inte riktigt vad som menas med det där sista men håller god min. Danne säger också att han planerar att träna på morgonen innan jobbet,  jag säger inget särskilt då heller eftersom jag egentligen bara låtsas att jag också tänker göra det.

Binge (som är före detta hockeytränare och kapten i surflandslaget)) däremot tränar så fort han får chansen. Cyklar till jobbet, simmar på Vanadisbadet, åker longboard och tränar på gymmet, typ varje dag. (Jo, det är sant!) Binge har också en väldigt genomtänkt och hälsosam kosthållning. Idag handlade vi med oss lunch från ICA alla tre. Binge handlade:
20140805-185817-68297336.jpg

Jag och Danne handlade:
20140805-185817-68297933.jpg

När våra uppackade kassars innehåll låg där bredvid varandra på bordet betraktade Binge vår white trash-misär och flinade lite men sa finkänsligt nog ingenting. Efter en liten stund mumlade Danne: ”Men det är inte till oss, det är till våra kunder.” Jag tror inte Binge trodde på det. Så nu vet ni: nästa gång ni kommer bjuder vi på cigg, ostbågar, vitt bröd, chokladbollar, kakor och dietläsk.

(Om inte Binge har ätit upp det i smyg, vill säga).