Ibland tycker jag att den här hälsotrenden går väl långt. Alla – jo, faktiskt nästan precis alla som jag känner – äter nyttigt, cyklar till jobbet, power-walkar, lchf:ar, yoga-girlar och försöker avstå från allt det där som gör livet värt att leva. Som till exempel: ost, delicato-bollar, vin, att lata sig så mycket som möjligt, pizza och kall öl. Jag har i och för sig också väldigt bra karaktär. Den är bara väldigt kort.

Micki på mitt jobb definierar den som: ”två steg kort”. Såhär: Det står kakor på bordet. Någon frågar om jag vill ha. Jag svarar att det vill jag verkligen inte, skrattar lite överlägset och går därifrån (dvs. tar två steg och vänder). När Micki kommer tillbaka ser det ut så här:

Ibland är min karaktär ovanligt kort. Som till exempel när jag precis deklarerat för Pelle och resten av världen hur det får vara nog med onyttigheter och okynnesvin till maten på vardagarna. I ett väldigt svagt ögonblick, tror faktiskt att jag fick något som kan liknas vid en blackout, gick jag med på att springa Vårruset. Kanske var det till och med så  att jag var pådrivande i processen och till råga på allt tvingade (anmälde) andra personer som egentligen inte heller ville springa fem kilometer frivilligt (utan att vara jagade av blodtörstiga zombies). Hur det nu än var med den saken; efter att jag gjort stor sak att det inte skulle bli något vin – med friskrivningen: ”om det inte var något särskilt” fram tills Vårruset (vilket Pelle för övrigt försiktigt påpekade endast låg 6 dagar fram i tiden – ”vilken oerhörd uppoffring”, fattade inte riktigt vad han menade med det) kom min kompis Andrea hem till mig. När Pelle försvunnit iväg till sin innebandyträning plockade Andrea fram en säck med ost och en flaska vin som hon införskaffat till mig och Pelle som tack för att vi passat hennes katt. Då Andreas karaktär är i paritet med min lät den förhållandevis korta konversation som ledde fram till just den dagens förfall ungefär så här:

– Åh, vad gullig du är – tack! Gamla Amsterdam! Min favoritostaffär också!
– Ja, jag tänkte att du och Pelle kunde festa på dem någon kväll.
– ….
– Va?
– Har du ätit middag?
– Näej…
– Är du hungrig?
– Tja… nej egentligen inte eller…
– Typiskt. Vi har ingen mat hemma. Jag har bara lagat mat till barnen, själv hade jag tänkt käka musli, typ kruskalkli till middag. Ska vi ta lite ost kanske?
– Nej, det kan vi ju inte göra, det är ju till dig och Pelle….elleh?
– Alltså, vi hittar ju till den där affären, det är ju nära, vi kan ju köpa nya ostar där. En annan dag och sånt.
– Okej.
Jag slet följaktligen upp varenda ost ur sin förpackning och placerade dem på parad med etiketterna framför medan snålvattnet forsade. Voilá, ostprovning: ett sätt att berättiga spontana fett-kalas.  Andrea såg inte allt igenom olycklig ut. Jag kastade ur mig ett påstående på vinst och förlust:
– Det är ju inte jätteroligt att äta ost utan vin.
– …
– Vi tar vinet också va?
-Tja..
– Alltså, hallå. Jag vet ju var systemet ligger.

När Pelle kom hem en och en halv timme senare, han smög in eftersom han trodde att jag hade gått och lagt mig. Det trodde han förmodligen för att jag skrytsamt hade sagt att jag skulle gå och lägga mig jättetidigt varenda kväll (alla fem) ända fram tills vårruset. Istället för en slumrande fitnessdrottning fann han två jättemätta och glada tanter som drack vin på balkongen.

På tisdag smäller det, då ska det springas som bara den. Är jättenervös eftersom jag inte hunnit förbereda mig. Någon på jobbet försökte lugna mig genom att påminna om att det bara är fem kilometer, alla klarar det. Jag förklarade att det inte handlade om det utan hur ska jag bete mig när jag vinner hela skiten? Ska jag liksom låtsas förvånad och ödmjuk eller ska jag bara vara mig själv?