Jag ska rösta på…

I förrgår morse satt jag och min 3-åring och väntade på pendel-båten. Solen gassade fastän klockan bara var 8.11 på morgonen (9 underbara minuter till godo), vattnet speglade den blekrosa morgonskyn och luften var sådär overkligt frisk som den bara kan vara under ett högtryck mitt emellan sommar och höst, så där så att till och med en sunkig rökare kan förnimma den (värst vad jag blev poetisk, var t om på vippen att skriva ”krispig” istället för ”frisk” vilket var tur att jag inte gjorde eftersom jag hade varit tvungen att begå harikiri då). Jag och 3-åringen bredde ut oss på kajen, lutade oss mot våra koftor och sträckte ut benen, drog lite dåliga haj-skämt, var allmänt fåniga och antagligen en smula för högljudda. Carpade dagen, helt enkelt.

Vid kajen fanns även tre valarbetare. Alla, inklusive jag, vek undan med blicken när vi passerade dem. Lite på det där sättet som man gör när man går förbi någon med en pärm tryckt med ett behjärtansvärt ändamål mot bröstet som söker ens blick på stan – nej, inte nu, jag bryr mig jättemycket men råkar ha jättemycketviktigare saker för mig.  Nästa gång ska jag lyssna, prata, eventuellt ifrågasätta men framförallt skänka pengar, engagera mig och det. Bara inte just nu. (Du känner inte igen dig? Liar, liar, pants on fire.)

Plötsligt upptäcker jag att en kvinna hoovrar oss. Jag tänker att hon förmodligen är lite eljest eftersom jag råkar vara välsignad med att attrahera dylika, högst troligen på grund av att jag är lite eljest själv. Men kvinnan ifråga har en röd ros på jackan och jag inser att jag såklart måste förefalla vara den mest mottagliga på hela Hammarby-kajen. Damn avslappnat kroppsspråk och flams på morgonen. Varje cell i min kropp protesterar, jag VILL INTE prata politik just nu. Inte just nu under ett sällsynt halleluja-ögonblick med min yngsta. Inte här bland alla zombie-grannar. Fuck off din djävla djävel! Lite så. Men oavsett vad jag tycker om socialdemokraternas politik kan jag inte låta bli att känna en stor respekt för deras valarbetare. För alla valarbetare. Så vi började förstås prata. Och herregud, jag har aldrig tidigare sett så många alver i Hammarby Sjöstad tidigare. Öronen på de omkringstående inte bara växte inför mina ögon, de vinklades dessutom liksom organiska mini-paraboler och snart befann sig jag, 3-åringen och valarbetaren i en ring av båt-pendlare. Ingen annan yppade dock ett ord, några grimaserade lite bara. Ett uttryck för just en sak som jag tycker är intressant och eventuellt lite skrämmande. Återkommer till det.

Valarbetaren frågade om jag hade bestämt mig vad jag skulle rösta på och vilka frågor jag tyckte var viktiga. Jag berättade att jag hade bestämt mig och vilka frågor jag tyckte var viktiga (emedan alla på Hammarbykajen tjuvlyssnade skamlöst). Det blev ett fint samtal. Det fina, tyckte jag, var att vi tyckte lika om en del saker och olika om ganska många saker, vi kunde vara öppna med det och framförallt att det var okej, faktiskt mer än okej. Att vi tyckte olika, alltså. Det blev, som det kan bli när man talar med en klok människa, mycket mer givande än om vi hade varit åsiktsgelikar. Kvinnan ifråga var oerhört ödmjuk, påläst och icke pådyvlande, tog in det jag sa och gav tillbaka.

Jag är som många andra, och speciellt i valtider, jätteintresserad av politik. Jag funderar, diskuterar, ser alla debatter jag kan (och tycker att det är jättespännande – ser fram emot en partiledardebatt nästan på samma sätt som jag ser fram emot nästa avsnitt av Walking Dead), läser artiklar i röd och blå kvällspanikpress såväl som mer djuplodande inlägg i ”seriösare” publikationer, tittar på alla valrelaterade program jag hinner, spanar på (stalkar, alltså) såväl de (politiker, journalister etc) i sociala medier som jag tror att jag vet att jag samtycker med som de jag tror mig veta att jag tycker tvärtom som osv osv.

Det som bekymrar mig är att vi knappt törs prata politik med varandra, i alla fall inte med dem som inte bekräftar våra egna åsikter. Jag minns när jag var liten och blev medveten om politik och naivt frågade min bästa kompis mamma vad hon röstade på och hon svarade ”Kalle Anka-partiet”. Jag levde i många år i villfarelsen att det fanns något som hette Kalle Anka-partiet och den dagen jag insåg att det inte fanns blev jag inte bara mycket besviken, eftersom det lät som ett ganska festligt parti, utan det var även då jag förstod att politiska åsikter är något som man helst inte ska skylta med, ungefär lika fult som att prata om privata pengar. Att det närapå är tabu att tala om vad man röstar på.

Vi lever i ett land där vi råkar ha jämförelsevis närmast overkligt fantastiska förutsättningar på de allra flesta vis, något som väldigt många av oss tar för givet. Vi blir inte förföljda för våra åsikter och vi lever i en demokrati i ett fritt land. Ändå snobbar vi oss med att dölja våra åsikter, precis som om det vore en ynnest att höra vad just du eller jag tycker. Vad beror det på? Är det vår konsensuskultur som spökar? Konflikträdsla? Jag vet inte. Men jag tror mig veta att man inte utvecklar sina tankar och åsikter speciellt mycket om man inte diskuterar med andra människor. Och speciellt inte om man aldrig diskuterar med människor som har en annan åsikt än man själv. Borde det inte vara en självklarhet, rentav en skyldighet att prata med varandra om politik? Herregud, inte ens våra politiker vågar stå för någonting. Urvattnade ”budskap” som ingen kan säga nej till som: ”Vi är för skolan” (där ser man, det var särdeles värdefullt att veta eftersom jag personligen är emot skolor, de leder bara till kunskap och sån skit) eller: ”För ett mänskligare Sverige” (VA? Fy, själv söker jag med ljus och lykta efter ett parti som är för ett omänskligare Sverige).

Något som vi alla har gemensamt är att vi vill förbättra vårt samhälle, vi har alla lite olika uppfattningar om hur vi ska göra det och vad som egentligen kännetecknar ett bättre samhälle, men vore det inte toppen om vi kunde snacka lite om det? Lite oftare. Utan att bli arga eller håna den som inte tycker som man själv eller sitter på precis alla fakta och utan att förnedra den som råkar stava fel eller särskriva en åsikt på Facebook. Det där är en annan sak som stör mig.  Pinsamma härskartekniker. Ska man inte få uttrycka sin åsikt om man har läs- eller skrivsvårigheter eller inte behärskar svenska till hundra procent (av vilken anledning det än må vara)? Och visst är det såklart både bra och viktigt att vara påläst när man diskuterar men jag tycker att man måste få vara med utan att känna rädsla för att bli hånad om man inte sitter på alla bakgrundsfakta eller kan rabbla statistik som ett rinnande vatten. Jag tror till exempel att många förstagångsväljare känner sig otrygga i att lägga sig i debatten – tycka, trevande ta ställning eller ens våga ställa frågor just på grund av detta.

Summa summarum (för att citera Alejandro Fuentes-Bergström): Jag tror att vi måste öva på att ha lite olika åsikter, helt enkelt. Vad 17 spelar det för roll kanske du tänker? Jag tror att det spelar gigantisk roll. Jag tror till exempel att vår politiska blyghet har stor del i främlingsfientliga partiers skrämmande frammarsch. Tror även att PK-maffians ofta välformulerade och blixtsnabba nergörar-kommentarer gör sitt till.

Just därför tänkte vi ha en liten valvaka på Lejonhjärta nästa söndag. En regnbågs-valvaka, representanter för alla politiska färger är mer än välkomna. Skulle vara trevligt att öva på att ha lite olika åsikter, att prata politik under snälla och sansade former eller i alla fall – toleranta former. Men man måste inte, vi lever ju som sagt i ett fritt land, man kan bara komma och ha trevligt och dricka och äta något gott också. Vi tänker att vi genomför ett litet mini-val på plats vars resultat vi avslöjar strax innan det riktiga resultatet. Vill du komma, vänligen anmäl dig i kommentarsfältet nedan eller mejla till: kim@lejonhjartasverige.se.

Där och då lovar i alla fall jag att avslöja vad jag röstar på.

Vill du komma på fest? Vi har vädrat.

Vi har ett väldigt speciellt konferensbord på Lejonhjärta. Det är lite som Fantomen. Ibland ser det ut som ett alldeles vanligt konferensbord som man skulle kunna hitta på vilken himla reklambyrå som helst: svart, stort och sobert. Ett helt vanligt bord där man kan sitta och prata eller presentera (geniala) idéer medan man dricker kaffe och äter kakor. Nästan varje dag tar vi dock av förklädnaden och blottar dess dolda förtjänster: bollarna. Det råkar nämligen vara ett biljardbord också. När vi köpte det kunde vi inte se något annat än fördelar: perfekt personalvård, perfekt på fredagsölen, perfekt ice-breaker när det blir tryckt stämning i kundmöten – ska vi spela om fakturan? Såhär några månader senare har vi insett att det är långt ifrån en perfekt källa till förströelse och positiva avbrott i arbetet. Anledningen? Det finns en sjukt dålig förlorare på vår byrå. IMG_2465.JPGNär Mikaela har lite tråkigt brukar hon oskyldigt initiera ett parti mellan mig och Danne. Det är egentligen bara en gissning, men vårt konstanta trash-talk och den dåliga förlorarens avgrundsvrål (som stundtals tangerar patetisk gråt) och den ännu sämre vinnarens smädelser förefaller vara en källa till förströelse för henne. Har allt sett hur du ler i mjugg. Miki! Kanske försöker hon dölja att hon är road, kanske är hon rädd att den dåliga förlorarens vrede ska drabba henne, jag vet inte.

Våra relationer utvecklas i alla fall konstant och integritets-barriärer rivs på jobbet i och med vårt dagliga spelande. Det kanske kan låta som någonting bra och fint, men det är det inte. Det senaste exemplet på just det är nämligen att någon ”råkade” fisa precis när motståndaren skulle göra en avgörande stöt. Det blev ganska dålig stämning då.

Vi har, förstås, hållit noga räkning ända sedan jungfrumatchen. Först stod resultatet på vår blackboard, men sen tvättade den dåliga förloraren bort det i vredesmod. Sedan hade vi en lapp. Tills den dåliga förloraren skrynklade ihop den och kastade den i papperskorgen medan den (förloraren alltså, inte papperslappen) skrek att den aldrig mer skulle spela biljard mot den där andra djäveln. Nu har vi en ny lapp. Som det står 2-2 på. Så just nu råder ljuvlig harmoni mellan den dåliga förloraren och den andra djäveln.

Idag kom det upp på förslag att vi skulle börja spela om pengar. Den dåliga förloraren vägrade. Budet sänktes: en lunch? Nej. En öl? Verkligen inte! Till slut enades vi om att vi ska spela om vem som ska få bestämma temat på nästa Lejonhjärta-fest. Några förslag som ligger uppe är: Zombie Escape, Psycho Rockabilly, Synthare vs Hårdrockare, Cirkus Freak, Klä ut dig till din musikhjälte, Riddarfest och 1-årskalas.

Förra gången det begav sig, i allra gråaste februari, var temat Caribbean Beach party eftersom det är trista februaris diametrala motsats. Och det blev faktiskt något av en succé. Har du några egna förslag emottages de med största tacksamhet. Om du vinner utlovar vi att du blir upphöjd hedersgäst och behandlad som en gud eller gudinna hela kvällen samt får ett fint pris. Uppge gärna om du föredrar att Kim eller Danne ska företräda dina intressen. Vem som är den dåliga förloraren och vice versa låter vi vara osagt. Likaså vem det var som fes.

Helgens teambuilding

I fredags hade Lejonhjärta konferens. Eftersom en viss person på företaget brukar fantisera om prison bitches och samma person råkar vara den som bokar grejer tillbringades dagen på Långholmens fångvårdsanstalt.

IMG_2362IMG_2381IMG_2378

När vi tog vår första ”bensträckare” upptäckte vi att alla andra konferens-grupper engagerade sig i olika ”teambuilding-aktiviteter”. Det hade vi förstås inte tänkt på! Konstfack hade en kreativ variant som vi tror gick ut på att skapa ett graffitti-konstverk på tid, alla var klädda i plastpåsar och bandanas. Vi betraktade dem länge under tystnad varpå Danne lite halvhjärtat föreslog att vi skulle kasta en boll till varandra för att lära känna varandra lite bättre (eftersom vi glömt våra bandanas hemma). ”Jag heter Danne, vad heter du? Jag heter Kim, vad heter du? Jag heter Danne, vad heter du?” kändes dock lite overkill så vi gick in i fängelset och lekte rollspel istället.

IMG_2376

Under den andra ”bensträckaren” gick jag in i en mörk cell där det satt en obehaglig fång-docka. När jag ställde mig att syna dockans ansikte på väldigt nära håll stängde Danne dörren samtidigt som den dolda högtalaren med läskiga fängelseljud gick igång. Jättedålig teambuilding-aktivitet, Danne! På vägen tillbaka till vårt konferensrum uppmuntrade Danne mig att spela på pianot som stod utanför ett annat konferensrum för att lätta upp den halvkassa stämningen som uppstått. Jag blev förstås mycket smickrad över att han ville ta del av min virtuositet, men döm om min förvåning när han försvann som en pil uppför trappan i samma ögonblick som jag drämde i med Månskenssonaten och en ilsken konferens-gubbe öppnade dörren för att skälla ut mig. Jag blev så rädd att jag råkade ha sönder tangentskyddet  innan jag sprang efter Danne uppför trappan. Vi måste nog jobba lite på det där med teambuilding.

IMG_2371

Efter ytterligare en produktiv session i vårt konferensrum lugnade vi oss med en öl och nybakad kaka och alla var glada igen. På vägen hem tog vi en spontan och supertrevlig AW hemma hos Elisabet. Det var en både rolig och givande dag. Inser plötsligt att det kan låta som om vi bara busade och åt banankaka hela dagen, men så var det verkligen inte.

Efter konferensen var jag, Hanna, Carolyn och Sebastian bjudna på middag hos Andrea. Det blev som vanligt en kul kväll med massor av god mat, olämpliga skämt och besinningslösa skratt. Sebastian markerade redan tidigt under kvällen med all tydlighet hur icke-roliga han tyckte att vi var. Ingen verkade dock ta någon notis om det:

IMG_2391

Nästa ”morgon” cyklade jag och 3-åringen till bibblan i Hammarby Sjöstad. Det kändes liksom redigt och ordentligt och jag var ganska så äckligt nöjd med mig själv.  I alla fall tills pansarvagnen rev dekoren och lyckligt sprang runt och skrek så mycket att både personal och besökare vänligen bad oss lämna. När vi till slut stod där i den påtagliga tystnaden med ett berg av böcker och en lång härlig kö bakom oss blev jag informerad om att jag inte kunde låna på mitt bibliotekskort eftersom jag hade en (stor) skuld på försenade böcker. Jag försökte skratta lite avslappnat men jag är lite osäker på om någon uppfattade det.  Sedan drog vi illa kvickt, kryssandes med fara för liv och lem mellan Hammarby Sjöstad-zombisar, listigt dolda under paraplyer. Mig lurar de inte!

IMG_2395IMG_2398

På lördagskvällen kom två mycket fina vänner och deras barn på besök. För att ni ska förstå exakt hur rolig kvällen var kan jag berätta att det bestämdes att vi ska åka till Vemdalen och göra jättefrisksportiga grejer med alla elva barnen, åka på vinresa till Baskien och göra motsatsen till frisksportiga saker utan de elva barnen, vara på Askerön och i deras stuga i Jönköping nästa sommar, att vi ska hitta på roliga saker tillsammans nästan varje helg, starta ett kollektiv och: att jag och Marie ska bli bästisar! Idag hoppas jag förstås fortfarande på att allt det där ska hända och just det sistnämnda allra mest. Snacka om teambuildningsaktivitet! Det du, Danne.

IMG_2418
Söndagens knatte-teambuilding.

Rik och stark

Igår berättade Danne för Binge att vi har kommit på det bästa sättet hur man ska motivera sig för att börja träna.
– Oj, då kommer ni att blir rika, skrattade Binge.
Och det är just det vi kommer att bli – rika och vältränade!

Så här var det nämligen: Jag och Danne satt på Kebabkungen, jag käkade flottiga pommes frites och Danne en flottig kebabtallrik, när Danne kom på den geniala idén:
– Jag vet hur vi ska motivera oss att börja träna – pengar!
– PERFEKT! skrek jag. Men hur menar du nu, frågade jag lite uppgivet vid närmare eftertanke (ibland är jag lite kass på just närmare eftertanke), tror du verkligen att någon vill betala oss för att träna?
– Nej, sa Danne, vi ska göra det själva. Vi har ju vår grundlön på X-tusen, för varje gång man tränar får man 250 kronor extra utbetalt i lön. Max är 4 gånger i veckan och man måste träna i minst 45 minuter, enades vi om.

Dollartecken och våra starka muskler började spela framför våra ögon medan vi drömde oss bort peppade till tusen (i bokstavlig mening).
– Vi anmäler oss till något lopp så vi har ett mål, sa Danne.
– JA! skrek jag igen. Och så det blir tävling också! lade jag till. Midnattsloppet, det är inte så långt och Pelle har sagt att man får dricka öl efteråt!
– Ja, det är perfekt! ropade Danne.
– När börjar det gälla då, frågade jag, det där med pengarna – idag eller? Jag har nämligen inte duschat på några dagar för jag tycker att det är så tråkigt så det vore perfekt för mig att träna ikväll eftersom jag ändå har planerat att duscha.
– Nej, sa Danne, inte nu för jag har visning på lägenheten ikväll och då vill inte jag heller duscha för det är så jobbigt att göra rent i duschen.
– Okej, men i helgen då? Nej, för då ska jag på bröllop och sådär.
– Okej vad bra, sa jag lättat, måndag då?
Sedan skröt vi länge för varandra hur himla sportiga och vältränade vi var när vi gick i högstadiet och sånt.

Så där var vi då på kontoret efter lunch, övertända på träning våra stinna pommes frites-magar till trots. Jag började fråga Binge, som precis kommit tillbaka från att ha tränat (på riktigt), om olika träningstips, till exempel hur man gör utfall, vad fasen chins är egentligen och hur man ska göra för att få svinstarka armbrytarmuskler. Binge visade tålmodigt och pedagogiskt olika tekniker, vad man ska tänka på och vad man ska akta sig för. Jag lyssnade uppmärksamt och härmade Binge medan Danne satt och försökte hålla sig för skratt (Binge måste ha sett rolig ut). Sedan skrämde jag upp Danne hur farligt det är att dricka Coca-cola som straff för att han skrämde upp mig hur farligt det är att röka och det var också bra för nu har vi (återigen) slutit en pakt om att även sluta med dessa olater.

Vi firade med kakor, och lite chips faktiskt, eftersom vi inte ska börja förrän på måndag. Lika bra att passa på innan vårt nya hälsosamma liv tar vid.

Idag har jag så mycket träningsvärk att jag inte kan gå i trappor, trillade ner för trappan på Lejonhjärta när jag skulle följa vår knatte-praktikant ned och stukade foten (för tredje gången i sommar). Varför jag hade träningsvärk? För att jag härmade Binge i 4-5 minuter såklart! Sen kollade vi upp upp när Midnattsloppet är och det är ju om en vecka och det är ju helt orealistiskt att komma i form på en vecka.

Typiskt.

Nu ska här raggas!

20140802-194225-70945673.jpgRedo för en kväll i raggarbil: pass, pesetas och pushup.

20140802-194226-70946102.jpgUnderbara Tomas (som bara kan anas bakom ratten på bilden) kom och hämtade oss i en Cadillac Fletwood -66. Mannen på bilden är jordglobs-Heinz (behöver du en dylik vet du vem du ska snacka med).

20140803-122310-44590924.jpgStritans coolaste – tre generationer cruisers.

20140803-122310-44590040.jpgFörsta ragget – John med kilt och no kalsonger som vi kidnappade från Loch&Quay.

20140803-122310-44590529.jpg
En drömbil kom och tykade sig.

_DSC1252
Andra ragget: Världens bästa Binge som var på Lejonhjärta efter att ha varit ute och dokumenterat folkfesten. Han följde med och firade vår Cadillac-lycka med en cigarr. Sen gick han förmodligen och simmade, tränade, surfade, åkte skateboard eller gjorde jättemånga armhävningar.

 

_DSC1258_DSC1265_2
F
olkfest de luxe.

_DSC1267

Muren-gänget utövar sin årliga tradition (dvs blir fulla och odrägliga på Sveavägen). Killen i svart känns vagt bekant, eller nej förresten jag tar nog miste.