För två månader sedan fick jag ett samtal från ett dolt nummer. Det visade sig vara en läkare som berättade att min pappa Richard hade bekräftats smittad med Covid-19. Läkaren informerade mig om att han hade beslutat att min pappa, som bor på ett kommunalt vårdhem i centrala Stockholm, skulle få palliativ vård om hans tillstånd försämrades. Trots att jag förstås blev chockad och ledsen reagerade jag över hans beslut, men tänkte i mitt inte så stilla sinne att det nog i praktiken ”bara” innebar att min pappa troligen inte skulle stå längst fram i respirator-kön om det skulle gå riktigt illa. Det kunde jag ändå förstå någonstans då han hade diabetes och stoltserade med att ha vandrat och kämpat hela 73 långa år på jorden. Klart att en ung småbarnsmamma eller -pappa skulle få förtur om den typen av situation skulle uppstå, dvs: att någon skulle tvingas väljas bort.  I praktiken skulle det dock visa sig att läkaren gav min pappa en dödsdom. En fruktansvärt plågsam dödsdom till på köpet. Som på något plan endast verkar grunda sig i en outgrundlig nonchalans. 

Det här skedde i april, då det fortfarande var i princip otänkbart att få testa sig för Covid-19. Jag ”visste” så gott som att jag hade haft corona redan i början på mars och försökte omedelbart boka in ett antikroppstest på den enda godkända instansen som verkade finnas vid tillfället, nämligen en privat vårdinrättning (Hedda Care) som jag fick tips av om en vän som är läkare, för att få tillåtelse att besöka min pappa på vårdhemmet. Det visade sig inte var det lättaste. Efter några ärliga och ganska förtvivlade samtal och mejl släppte de mig dock före i kön och jag fick beskedet jag önskade på 15 minuter: jag hade ingen pågående infektion och antikroppar. Dagen därpå ringde en sjuksköterska och informerade mig om att min pappa hade blivit väldigt dålig och att jag kunde komma upp och hälsa på honom om jag ville – oavsett antikroppar eller ej. Hon informerade mig för övrigt om att ”det nog skulle gå ganska fort”.

Jag klev in genom dörrarna på vårdboendet strax efter klockan 11 på förmiddagen den 2 maj och blev utrustad med skyddskläder av personalen. I samma ögonblick som jag gick in i min pappas rum fick han någon typ av anfall och verkade vara på väg att kvävas. En sjuksköterska gav honom en spruta i magen, jag satte mig vid hans sida och tog hans hand och ganska snart lugnade hans andning ner sig. 

Sjuksköterskan visade mig därpå en tops, modell större, som jag skulle doppa i ett vattenglas och väta insidan av hans mun och läppar med. Jag minns att jag tänkte att det var tillfälligt och att de snart skulle komma in med dropp, syrgas och vad vet jag. Men det gjorde de inte. Faktum är att ingen kom förutom pappas krigare och kära skyddsängel på boendet vid namn Lee. Hon berättade att pappa kvällen innan hade verkat blanda ihop henne med mig och sagt att han var så ledsen för allting och frågat om hon kunde förlåta honom. Hon hade då sagt att ”jag är inte Kim /jag, alltså/, din dotter kommer imorgon” och att han då blivit lugn. 

Nu var pappa inte längre vid medvetande. Han andades med stor svårighet, men jag inbillade mig ändå att han blev starkare, kämpade med kraft för sitt liv och i någon mån var högst medveten om att jag var där. Jag spelade alla hans favoritlåtar, berättade att alla tänkte på honom och hälsade, hur bekymrade barnbarnen var och drog en massa anekdoter relaterade till musiken och i princip precis allt jag kunde komma att tänka på. Jag ”tröstade”, pratade och försökte peppa min pappa. Det här kommer att gå bra, var inte rädd. Minns du när vi…? Mamma hälsade att… Vet du vad Mika sa idag? Jag undrade vad han tänkte, vad han kände, om han visste att jag var där. Och jag undrade framförallt när någon skulle komma och hjälpa honom. 

Det kom ingen.

När sköterskan till slut kom – den enda och sista gången – frågade jag om min pappa kunde få dropp – näringsdropp åtminstone. Det kunde han inte enligt henne. Inte heller syrgas. I naiv desperation frågade jag om vi kunde ge honom mitt blod med antikroppar eftersom vi har samma blodgrupp. Men nej. Det som stod till buds var topsen och vattenglaset. Sköterskan visade burdust hur man skulle göra med topsen och då satte pappa i halsen och började hosta i kramper. Sedan gick hon och jag såg henne aldrig mer innan hon ringde och gav beskedet när jag efter ett besök hemma var på väg tillbaka att: ”din pappa är död”. 

För jag åkte hem. Och få saker har jag ångrat mer. Skyller inte på någon, men personalen sa: ”du kan inte sitta här dygnet runt, åk hem till barnen och kom tillbaka till imorgon”. Ingen skugga över dem. Jag åkte hem, åt och var med barnen en stund. Hade bestämt att pappa inte skulle behöva vara själv på natten varför jag plockade fram en bluetooth-förstärkare och filtar för att vi skulle rida genom natten tillsammans. Men det var försent. Jag glömmer aldrig när telefonen visade ”inget uppringnings-ID”, två minuter från pappas boende. Det var sköterskan som informerade om att pappa var avliden. Jag blev förtvivlad, rasande. Min man frågade om jag ville åka dit. Jag skrek ”nej, jag får ju inte egentligen ens vara där- vad är det för mening?!”. Min kloka livspartner sa inget mer utan hoovrade bara runt pappas adress med bilen tills jag sa: ”åk dit”. Jag ville kunna fråga dem som jobbat hur hans sista ögonblick varit och visste att tillfället aldrig skulle komma åter. 

Bara timmar efter att jag klivit innanför dörrarna på boendet tidigare samma dag stod jag där plötsligt rådvill och rädd igen. Men nu var min pappa död. Den konstiga känslan av att vara ett hot, varför skulle jag tränga mig på? Av egoistiska skäl? Fick jag ens vara där? Pappa var ju redan borta. Vad hade jag för rätt att tränga mig på? En av de finaste många eldsjälsjobbarna, som jag vet att pappa tyckte mycket om, tog tack och lov emot mig och lotsade mig med en lugnande hand på min rygg utan ett ord mot pappas rum. Jag rantade utan att tänka så mycket framåt och stod så plötsligt i pappas hall med utsikt in i hans minimala rum/lägenhet. Dörren slog igen bakom mig. Jag sneglade mot pappa och där han låg han. Död. Livlös. Borta. Var är du?! Varför står jag här i din hall? Nej, nej, nej. Hjälp mig, snälla. Snälla. Snälla. Jag bröt ihop, ner på huk i hallen och skrek av gråt. 

Vågade mig så småningom bort till hans säng. Där låg han. Så många gånger jag hört att den som lämnar jordelivet i plågor plötsligt ser harmonisk och fridfull ut. Det gjorde inte min pappa. Han såg riden och förtvivlad ut, som om han dött i ångest och fruktansvärda plågor. Ögonen inte slutna, svarta läppar, krumma lemmar och ögonbryn frysta i oro. En konstig grej jag gjorde då var att försöka stänga hans mun. Klarade inte av att se det som såg ut som ett tomt rop på hjälp. Ingen hörde dig pappa, och det gör så fruktansvärt ont. När jag tittar i omvårdnadsjournalen verkar det också dessvärre stämma.  Det finns inte en enda notering från klockan 12.00 tills de hittade dig ”misstänkt avliden” klockan 19.05. Var ingen hos dig alls de timmar som jag inte befann mig där? 

Det kändes ändå fint att de som jobbade hade bäddat om honom så otroligt omsorgsfullt, som om han voro ett litet barn, när jag väl kom dit. Och de visste inte att hans dotter (eller någon) skulle komma upp. De gjorde det för hans skull. Tack ni fina – ni vet vilka ni är – på Väderkvarnen för det. Jag ställde ett foto på honom där han var i sitt esse på hans säng. Ung, med snygge-min och vita shorts på en klippa framför havet, utomlands i solen som han älskade. Jag ville att alla som gick in i det där rummet skulle se honom för den person han är och alltid kommer att vara i mitt minne i alla fall. Han var inte alltid en svag. ledsen och trasig farbror som uppenbarligen var för obetydlig för att få hjälp.

 God natt, lilla pappa.

Till ditt minne och i din anda startar jag nu AnhörigArmén. Vill du vara med och göra skillnad? Läs gärna mer här.

Eller gå med i Facebookgruppen direkt här.

Text från Instagram:

Pappa, pappa, pappa. Det är obegripligt att du inte längre finns. Jag tittar på tusen foton. De flesta har jag sett. De jag inte har sett vill jag fråga dig om, men det går inte längre. Igår frös jag fast inne på ICA när jag hörde din röst i mitt huvud. Jag kan aldrig mer prata med dig, aldrig mer höra din röst igen. Så många knutar, så stora samvetskval. Jag reder inte riktigt ut den komplicerade, men ändå oändligt kärleksfulla relation som var vår. Du var en man född och fostrad i 40-talets macho-klimat med ett mjukt hjärta och en rättrådighet och godhet utan motstycke. Vi krockade så det skrek när jag blev tonåring. Du var jagad av dina demoner, jag av mina. Ändå höll vi ihop på något vis och backade varandra så gott vi kunde. Och mest av allt backade du – mina barn. Dagismorfadern som dök upp varje morgon 8.10 för att ta hand om lill-tjejen och hjälpa den gravida dagisfröken med tunga barnvagnar. Vårt sista samtal, pressade du fram under tunga andetag en fråga hur det hade gått för H med de som varit taskiga mot honom i skolan för att han kommit ut som gay. Det var de sista orden jag hörde från dig. Dagen efter satt jag med dig, med din hand i min och spelade låtar från dina blandband som ackompanjerat våra samtal under hela min uppväxt; en salig blandning av Elvis, Jethro Tull, Creedence, Fats Domino och Hasse och Tage-sketcher. Du vaknade aldrig mer men reagerade när jag spelade låten som aldrig tycktes sluta få dig att tappa det helt av av skratt. Den när Elvis bryter ihop över körsångerskan i ”Are you lonesome tonight”. Pappa, pappa, pappa. Du var så lonesome, och det känns så tungt. Mest av allt att jag inte hann fram precis i slutet. Det finns en driljon saker att säga om dig. Och om hur ovärdigt du dog. Men det får bli en annan gång. Nu vill jag bara säga att jag älskar dig och att du kommer att leva för alltid. Genom dig, mig, dina barnbarn och alla som älskar dig.