När en nära anhörig till mig, närmare bestämt min pappa, nyligen dog i Covid-19 blev det smärtsamt tydligt för mig hur skyddslösa äldre och utsatta människor i dagens Sverige är. I synnerhet de som inte har tryggheten av en anhörig som krigar för dem. För just min pappa spelade det dessvärre ingen roll. Det har rapporterats i allehanda medier på senaste tiden om hur äldre smittade med Covid-19 inte ens vårdas utan enbart får palliativ vård. Många gånger utan att läkaren ens träffat patienten ifråga eller fått godkännande från eventuella anhöriga. Det talas om passiv och aktiv dödshjälp. Jag går längre, jag hävdar att det handlar om mord. Mord med likgiltighetsuppsåt. Vem bär ansvaret är frågan? Oavsett svaret är det här en omänsklig skandal utan dess like. Covid-19 har blottat den hemskaste sidan av vår åldersdiskrimineringskultur.

För två månader sedan fick jag ett samtal från ett dolt nummer. Det visade sig vara en läkare som berättade att min pappa Richard hade bekräftats smittad med Covid-19. Läkaren informerade mig om att han hade beslutat att min pappa, som bor på ett kommunalt vårdhem i centrala Stockholm, skulle få palliativ vård om hans tillstånd försämrades. Trots att jag förstås blev chockad och ledsen reagerade jag över hans beslut, men tänkte i mitt inte så stilla sinne att det nog i praktiken ”bara” innebar att min pappa troligen inte skulle stå längst fram i respirator-kön om det skulle gå riktigt illa. Det kunde jag ändå förstå någonstans då han hade diabetes och stoltserade med att ha vandrat och kämpat hela 73 långa år på jorden. Klart att en ung småbarnsmamma eller -pappa skulle få förtur om den typen av situation skulle uppstå, dvs: att någon skulle tvingas väljas bort.  I praktiken skulle det dock visa sig att läkaren gav min pappa en dödsdom. En fruktansvärt plågsam dödsdom till på köpet. Som på något plan endast verkar grunda sig i en outgrundlig nonchalans.