Jag leker – normalt eller pinsamt?

Nu ska jag avslöja någonting som Pelle tror kommer bli väldigt pinsamt för mig vilket är själva anledningen till att jag skriver det – eftersom jag tänker bevisa att han har fel. Vill nämligen minnas att det var prästens vidsomsord till oss när vi gifte oss för några månader sedan: ”Kom ihåg att det är viktigt att du har rätt hela tiden”. Nåt i den stilen.

Det handlar i alla fall om att leka saker. Alltså med sig själv. Det här börjar inte bra, jag menar alltså inte håriga handflats-lekar utan att låtsas saker. Saker man gör för att muntra upp vardagen en smula, lite sådär som man gjorde varje dag, varje minut när man var liten. Just nu leker jag zombie-apokalyps. Jag har nämligen hets-tittat på alla säsonger av Walking Dead på sistone (på tunnelbanan, på toaletten, varje natt när alla har somnat tills det ljusnar osv) och eventuellt blivit lite besatt.

Det behöver inte vara så komplicerat egentligen, utan går att inkorporera i nästan alla delar av vardagen utan att någon annan märker det. Som till exempel att jag varje gång jag stoppar mobilen i bakfickan låtsas att det är en pistol (som jag snart ska skjuta någon dum zombie med). När jag packar min ryggsäck, gillar inte ryggsäckar vanligtvis, men nu har jag tagit tillbaka min som Pelle har fått låna i ett år (eftersom jag lever i en zombieapokalyps och då är det bra med en ryggsäck, egentligen vill jag ha en hardcore-sopsäck som Daryl har men det kanske skulle vara lite väl konstigt) och varje gång jag packar den med jobbgrejer låtsas jag att det är vapen, en burk med inlagda grisfötter, batterier eller mjölkersättning som jag har plundrat i något övergivet hus (efter att jag rensat det från zombies). När jag går gatan fram funderar jag hela tiden på vad jag ska göra och var jag ska gömma mig om det kommer en hord med zombies. När jag ser trasigt glas på marken måste jag hejda mig från att plocka upp det för att använda till att göra upp eld med för att steka ormar över, samma sak med gammalt metallskrot som kan användas för att varna när en zombie vill tugga på en när man ligger och slaggar i sitt nattläger mitt ute i skogen. Jag leker oftast att jag är stenhårda Michonne med samurajsvärdet, men ibland är jag tokiga Andrea som plötsligt bara kan hoppa över skyddsmurarna från tryggheten – till och med mitt i natten – för att göra ”det rätta” och såna grejer.

IMG_2350.JPG

Livet blir verkligen mycket roligare. Som till exempel när Pelle skulle skjutsa mig från jobbet idag till dagis på motorcykeln och jag kom på att han var Daryl. Då blev jag alldeles pirrig i…magen. Fast när jag glatt spontanskrek det, alltså: ”Du är Daryl!” verkade inte Pelle tycka det var riktigt lika roligt. Han ba: ”Va? Vem är det? Och varför börjar du plötsligt krama mig jättehårt?” Ibland leker jag att Pelle är Daryl vid andra tillfällen också, men jag är lite osäker på om jag ska berätta det.

IMG_2352.JPG

Ett annat exempel var idag när jag hängde min cykelhjälm på cykelstyret när jag och Mika skulle gå på båten vid Gröna Lund och jag upptäckte att det lät precis som när de håller på med sina vapen i serien när kolfibret slog mot metallen. Jag tog inte på mig hjälmen när vi cyklade från båten hem, trots den 3-åriga polisens förmaningar därbak, mest på grund av att jag hade fullt upp med att parera alla Hammarby Sjöstad-zombies vi mötte.

Jag har en kompis som nyligen berättade att hon leker fälttävlansritt när hon cyklar till jobbet. Varje vattenpöl är ett gigantiskt vattenhinder som hon måste parera med sin svårridna häst och varje trottoarkant en skräckinjagande bank. Ett fast hinder alltså, för er som fattar den grejen. Min mamma brukar leka KGB, som jag tidigare berättat, vilket innebär att man varje gång det ska städas, plockas in varor eller dukas av efter en middag, måste skynda sig jättemycket eftersom KGB är på väg och att man därför snabbt måste undanröja alla spår eftersom – som vi alla vet! – man vare sig får ha det stökigt, roligt, festa eller handla mjölk för KGB.

Det kan ju inte bara vara vi som håller på så här. Eller…?

Snälla säg att jag har rätt. Ha gärna i åtanke att till och med präster tycker att det är viktigt och att jag har ett imaginärt samurajsvärd.

7 reaktioner på ”Jag leker – normalt eller pinsamt?

  1. Okeeeeej…… Nu har du äntligen korsat linjen mellan gulligt knäpp till totally off your rocker. Nu, jag måste erkänna att jag ibland också drömmer om Daryl (If Daryl dies, we RIOT!) på sätt jag inte öppet tänker erkänna, men jag har ju alltid varit erkänt rubbad. Men du…. Du är ju HELT off the beaten track nu. Med svärd i hand och allt. Du är so far around the bend att du inte längre kan se the bend from where you are now (Svenglish, gotta älska it). Du gör det, mamma gör det. Nix, sorry DPF, jag gör det inte. När jag fantiserar är det xxx xxx x xxxx…..

    Liked by 1 person

  2. Ping: Kära Walking Dead-nörd, | MAMMA CHIPS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s