Bröllopsresa i Berlin

På höstlovet var det äntligen dags för mig och Pelle att  bege oss på smekmånad/bröllopsresa ett och halvt år efter självaste bröllopet (eftersom vi är de mest välplanerade människor som finns i hela världen). Det blev en weekend i Berlin. Och inte vilken weekend som helst – utan världens roligaste weekend! Det roliga drog igång nästan direkt, närmare bestämt  redan klockan 7 på morgonen på tåget från Ängelholm när vi fick syn på på ett danskt flygblad med den fantastiska rubriken: ”Uhuhuuu…Halloween”.

Vi läste rubriken om och om igen på olika roliga och jätteläskiga sätt och skrattade så att vi grät till våra morgontrötta medresenärers stora glädje. Här tror jag Pelle säger något i stil med: ”Uhuhuhe…Halloweene.” Du kan säkert förstå hur rädd jag blev.

Strax därpå bjöd världens bästa man på medhavd finfrukost. Planen var: tryffel-salami (eftersom jag är vegetarian var ju just det helt ointressant, men i alla fall), tre vällagrade ostar, lyx-knäcke och mimosa. Det sistnämnda gick dock i stöpet eftersom Pelle hade råkat köpa morots-juice. Men  det lilla i-landsproblemet drog inte ned stämningen det minsta, man är ju sällan vare sig särskilt nogräknad eller kinkig klockan 7.00 på morgonen när man är ute på äventyr. (Till skillnad från alla pendlare som hatade de två finklädda töntarna som fyllande till, snackade hittepå-danska och förpestade luften med illaluktande ostar i två timmar.) Det hade heller såklart ingenting som helst med flygrädsla att göra att vi delade på två flaskor champagne vid denna arla timma.

När vi överlevt flygresan och installerat oss på vårt jättestora hotellrum tog vi av oss byxorna och intog bästa snacket, dvs. det som var kvar av de gamla ostarna och vin – rött! -från livsmedelsbutiken runt hörnet, så exotiskt!

Restaurang-jackpot #1. Efter att ha vandrat gata upp och gata ner i flera timmar upptäckte vi plötsligt – till vår stora förvåning – att vi var utsvultna. Vi ville så gärna hitta ett mysigt ställe där det fanns bra vegetariska alternativ, men det var lättare sagt än gjort. När vi var nära att slå ihjäl varandra efter ytterligare några timmars vandring stannade vi plötsligt upp framför ett ställe som hette Kushinoya. Det visade sig vara en japansk spett-restaurang med massor av goda vegetariska rätter. Själva serveringen var uppbygd på det mest logiska sätt, troligtvis med attack-hungriga tom-huvuden som vi i åtanke. Kolla in det här super-smarta systemet t ex: en egen termos med saké som man serverar sig själv efter behag.

image

Egentligen, förklarade Pelle, var det smarta det här logiskt uppbyggda systemet som någon kanske uppfattar nedan. Men i alla fall.

image image

Nästa dag tog vi en kaffepaus vid en konstig kyrka med anor från 1200-talet som vi låtsades vara jätteintresserade av fastän vi egentligen sket i den.

På bilden nedan är Pelle upprörd över de kommersiella krafterna som tagit över Checkpoint Charlie. Ingen kunde gå fram utan att få en töntig militärkeps påtryckt på huvudet och bli avkrävd €20 för en bild. Pelle blev så himla arg över att de hade lagt ut en röd matta från IKEA och att de hade amerikanska uniformer från olika tidsåldrar på sig att han var tvungen att gå in på Facebook.

Historiens vingslag fladdrade oss i ansiktet när vi, efter att ha passerat Chekpoint Charlie, plötsligt hamnade mitt i en vägspärr och blev ”rekommenderade” (älskar förskönande omskrivningar) att omedelbart lämna området för att de hade hittat en bomb från andra världskriget. 

En annan av våra många lyckträffar under resan var när vi begav oss mot en restaurang som vi blivit tipsade om (av Pelles kompis) som tyvärr var stängd, men istället hamnade i denna fantastiska saluhall i östberlin. Tydligen något av det hippaste i Berlin, när det kommer till saluhallar då. Pelle käkade pulled pork och drack Lynchburg Lemonade och jag en göräcklig vegetarisk pizza. Men jag fick också jättegodgod potatis av Pelle, potatis-Pelle.

Strax därpå drog Pelle ett tråkigt gubb-skämt till en ung tjej som råkade stå bredvid när jag skulle ta ett kort, men han ångrade sig direkt och bad om ursäkt. Han yttrade alltså ingen gubbsjuk kommentar eller så, han ”råkade” bara lägga armen lite busigt om henne, säga nåt skit-töntigt och le mot kameran. Hon var dock tolerant, cool och offrade några minuter på att berätta en massa spännande saker för oss gamlingar. Som till exempel att hon var uppvuxen i östberlin och att hennes mamma hade ockuperat hus. 

Fasad-art (enligt Pelle – the master of tråkig gubb-humor – vanligen förkortat: ”fart”.)

Madonn-art.

På en koreansk  restaurang som hette Angry Chicken, helt inredd i aggressiva neonfärger,  fick jag syn på den bästa förtydligande illustrationen ever.

Restaurang-jackpot #3: en cevicheria! Bortsett från bra ceviche som smakade nästan som i Costa Rica så var den största behållningen det peruanska grabbgänget vid bordet bredvid som inte visste att jag förstod varenda ord de sade. 

Random läskig clown som jag tog kort på för att halloween-skoja med Agnes (som har clown-fobi). #despicablemom

På väg genom skumma gränder till vegetariska kult-restaurangen Cookies & Cream.

Man fick inte fotografera inne på Cookies & Cream och jag fick förstås en sträng tillsägelse.  Upptäckte att det är ännu roligare att fotografera efter att man har fått en sträng tillsägelse. Så himla busigt också att det står: ”Knulla” på tavlan.
Som kan anas på Pelles jätteröda högeröra så var han inte helt nöjd med mitt superhemliga spionfotograferande som fortgick trots fortsatt vuxenskäll från personalen.

Nästa dag hittade jag det perfekta fordonet. Fri tolkning. (Men du som läser det här känner säkert mig: Om alla som dricker öl hjälps åt rör sig baren bakom den fula, svarta bilen).

Och sen såg vi en bredbent man som verkligen gillade panflöjt.

Lite mer street art.

Varje dag återvände jag till min favoritplats,: dockavdelningen på KaDeWe. Här tillbringade jag nog mest tid under hela vårt Berlinbesök. Varje gång vi gick in på KaDeWe, som är den tyska motsvarigheten till Harrod´s,  föreslog jag fria aktiviteter för Pelle. Han förstod nog, men låtsades tycka att det var en god idé (och gick iväg och provade lite sniglar och absinth eller nåt, vad vet jag?) medan jag lekte med alla dockor, testade olika röster och karaktärer och skrämde ett och annat barn. Jag köpte med mig tre stycken hem; en Henry, en Mika och ett kakmonster. Är fortfarande bitter över att jag inte köpte den gröna draken. En gång blev jag väl exalterad och råkade kasta mig ner i en kartong när två personer ur personalen stod och inventerade. Eftersom jag har både selektiv hörsel och selektiv språkförståelse förstod jag inte när de sa att jag inte fick röra de där dockorna. Men det gjorde Pelle (som smög på mig). Han skämdes eventuellt lite extra mycket när jag försökte avleda dem genom att jaga ett litet förskrämt barn runt i affären med supersöt fladdermus-docka. #otacksam

Pelle fönstershoppar…bonsaiträd.

Bås och bio. Alltså, vi gick inte in där utan tog bara suddiga kort från andra sidan gatan.

Restaurangjackpot #4: Vietnamesisk vegetarisk restaurang som plötsligt uppenbarade sig ur ingenstans när vi råkade vara vrålhungriga en annan gång.

Innan dess hade vi besökt Förintelsemonumentet. I avdelningen med gamla dagboksanteckningar och brev fann jag ett brev som 12-åriga Judith skrivit till sin pappa strax innan hon och hennes mamma avrättades. Hon uttryckte innerligt och utan omskrivningar hur mycket hon älskade sin pappa, att hon visste att de aldrig mer skulle ses, att hon verkligen inte ville dö, att hon var så rädd för att dö, speciellt som hon sett att de mindre barnen inte blev skjutna utan bara kastades ner i groparna.  Det vidriga i det och allt det ännu vidrigare som man kan läsa mellan raderna. Det var  en rysk soldat som hade hittat brevet i leran utanför koncentrationslägret. Kan inte riktigt förklara varför just det där brevet högg sig in i själen mer än något annat jag någonsin tagit del av som rör andra världskriget, det är ju ändå en hel del. Kanske var det just att man kom så nära, både geografiskt och fysiskt. Brevet som den lilla rädda flickan med det fruktansvärda ödet skrivit, hållit i sin hand och tappat fanns ju där. 

Efter det strosade vi runt planlöst på stan.

Riksdagshuset.

Efter ett tag måste man ju få skoja till det lite. Tror att jag tog ungefär 127 kort på Pelle emedan jag under opassande gapskratt uppmuntrade honom att göra sin allra mest infantila min, se nedan. Besöket på den här italienska restaurangen (vilka det för övrigt kryllar av i Berlin) började inte bra då jag råkade sätta mig på en äldre kvinnas jacka. Hon blev så upprörd över att jag inte inte märkte det att jag och Pelle blev tvungna att byta plats. Vi tyckte hon var ”lite” otrevlig först då hon knuffade och stirrade ilsket på mig ungefär var tredje sekund, men när vi noterade att hon släppt det, tagit ett glas vin och börjat mamma-dansa på sin stol till de italienska pop-låtarna började vi så sakteliga älska henne. Jag blev nästan lite besatt, ville så gärna veta vem hon var, hennes historia och vad hon jobbade med varför jag började tjata på tant-magneten Pelle (som nu satt bredvid henne efter vår lilla incident) att börja prata med henne. Eftersom han är världens bästa resesällskap, som dessutom pratar perfekt tyska,  fick vi en kort stund senare ta del av hennes historia som lämnade nästan lika mycket obehagligt mellan raderna som lilla Judiths. Hon var född i Berlin precis efter krigsslutet, hon visste inte vem hennes pappa var och det visste tydligen inte hennes mamma heller.
– Han var nog inte direkt tysk – snarare ryss, skrattade hon och knäppte lite extra intensivt med fingrarna till Enrique Iglesias senaste hit.
När hon hörde att vi var svenskar berättade hon att hon skickades till Vimmerby som sommarbarn för att äta upp sig för att hon var så mager. Familjen hon kom till ville adoptera henne och det ville hon också väldigt gärna till skillnad från hennes mamma som vägrade. Sen vill hon inte prata om sin bakgrund mer utan berättade bara att hon nyss gått i pension efter många år som yrkesverksam sjuksköterska.
– Tack så micket hejhej,  var det sista vi hörde innan vi lämnade och hon viftade in ett glas till..

image image

Nästa dag åkte vi till Olympia-stadion och gick guidad tur. Vi blev guidens gullebarn för att guiden, enligt egen utsago,  älskade svenskar.

Provsitter Angela Merckels stol på Olympia Arena. Den var skön fastän det var lite fågelbajs på den. 

Sånt som kan hända när det har varit lite för seriöst en stund.

Hejdå Berlin! Inte Pelles favoritstund på resan. 

Barnen gillade dockorna i alla fall. Henry döpte sin till Chad (det roligaste på hela höstlovet kan ha varit när tjejen i korvkiosken i skåne trodde att han hette ”Shag”).

Jättemycket. (Tur för dom.) 

Världens innerligaste tack till alla er som såg till att vi kunde åka på vår fantastiska resa – ni vet vilka ni är! Kramar, tack och massa kärlek från oss.

Bröllopsnatten

Jag gifte mig för ett litet tag sedan. Det finns inte ord för hur roligt och mäktigt det var. Strax efter att den här bilden togs åkte jag och min nyblivna man till hotellet och inledde vår bröllopsnatt som självklart var det mest romantiska någon kan tänka sig. Det vill säga: jag hällde en påse pommes frites i sängen som jag inmundigade direkt från lakanen innan jag somnade på tvärsen över sängen. När min (förhoppningsvis) förhoppningsfulla make försökte väcka mig dreglade jag fram frågan: ”Är det du,  Lydia?” och somnade om.

Den sista bröllopsbilden

Tur att vi tror på sex före äktenskapet.

(Eller vad säger du, Lydia?)

In the eye of the beholder.

Igår blev min blivande man kidnappad på Balettakademin av nio magnifika män. För att inte offret skulle misstänka att något var i görningen var var det förstås viktigt att inte ägna sig åt avvikande beteende  innan (det var för övrigt just det som röjde mitt möhippe-gäng exakt en vecka tidigare – ”ta sovmorgon, älskling” är definitivt ett exempel på extremt avvikande meningsbyggnad i vår familj vilket fick mig att stryka runt väggarna med  misstänksamma Marty Feldman-ögon från klockan 8 på morgonen).

Målsättningen att inte ägna sig åt avvikande beteende ställde förstås till det en smula för svennis-gänget. Eftersom vi aldrig någonsin planerar något hemma hos oss tidigare än 20 minuter i förväg kunde jag inte se till att lördagen, vilken alltid inbegriper lämning av sonen på hans street dance, var uppstyrd i förväg. Normalt börjar lördagen alltid med att vi skäller som bandhundar med kudd-skrynkliga bulldogansikten på varandra, morgonrara som vi är  – den som skäller högst slipper  lämna. Jag hade planerat att gå in i karaktär av pitbull med pms eftersom killkompisarna helst ville haffa honom utanför dansskolan. Men så blev det icke.

Dagen innan anlände nämligen Lejonhjärtas nya datorer och tack vare teknikens under och min egen listighet (jag beslöt mig för att spegla min gamla dator) möttes jag av beskedet på skärmen att det återstod 19 timmar innan överföringen var klar. Klockan 9.45 en fredag. Med två annonslämningar och en företagspresentation som skulle skickas.  Jag gav givetvis uttryck för min frustration över detta på ett mindre samlat sätt när blivande ringde varför han omedelbart kontrade med: ”Perfekt – då lämnar du på dansen imorgon och hämtar datorn efteråt”. Det blev trots allt bra i slutändan, killarna plockade honom när han kom (försent med andan i halsen, förstås) för att hämta sonen. När han fick syn på sin bäste vän utbrast han förvånat: ”Vad f-n gör du här?” innan han kastade sig ner för trappan till danssalen.

Med min egen kidnappning så färsk i sinnet var jag lite pirrig å hans vägnar, men faktiskt på ett enbart positivt sätt. Jag kände mig ganska säker på att svensexan inte skulle innehålla element av förnedring, knädans eller skrämsel-moment. Vi är liksom för gamla för det. Och det gjorde den inte heller. En överlycklig kille kröp ner i sängen vid halv 5 på söndagsmorgonen gnolandes på:  ”Drinking rum and Coca cola”. Han viskade även ömsint (eller ja, lite som Leif GW på absinth) i mitt öra att han hade skapat odödlig konst, att motivet var jag och att jag inom kort skulle få avnjuta mästerverket.

När konstverket levererades dagen därpå av GW:s bror bröt jag ihop av skratt. Den smått bakfulla upphovsmannen himself var mindre road och frågade på fullaste allvar om jag blivit blind eftersom jag alldeles uppenbart missade porträttlikheten och vad det var som var så himla roligt egentligen? Det var det här:

20140413-231403.jpg

Jag vet inte, men jag anar plötsligt att jag förmodligen borde vara ytterligt tacksam att jag alls blir gift.

 

En konsekvens av den mest egotrippade dagen i mitt liv:

 

20140413-221830.jpgI lördags blev jag kidnappad av de underbaraste tjejerna i hela världen. Jag svävar fortfarande på små moln efter den fantastiska upplevelsen; det kändes som att kliva in i en parallell verklighet  av total ego-eufori – inget ansvar, inga tider att passa, allt jag behövde göra var att bli vallad runt av välvilliga vänner under en hel dag av sedan länge omsorgsfullt planerade överraskningar staplade på varandra. Med en ljummen folköl i handen.

Jag måste erkänna att jag hade det på känn när jag vaknade. Faktiskt enbart på grund av att min blivande föreslog att jag skulle ta sovmorgon. Inte för att han inte kan unna mig det – tvärtom – men för att han inte brukar komma in och säga det. Speciellt inte två gånger. Jag hoppade lite nervöst upp ur sängen och trots varslet blev jag ändå chockad när hela gänget plötsligt stod i vår hall. Typ rädd, för att vara helt ärlig. Vi drack lite kaffe vid vårt köksbord (jag drack kaffe och folköl – oslagbar frukostkombination för övrigt) innan det plötsligt blev dags att röra på sig. Jag uppmanades att ta med mig oömma kläder och baddräkt och fick följaktligen omedelbart panik. Min snälla gamla barndomsvän viskade lite diskret att jag kunde strunta i badkläderna, vilket genast lugnade mig en smula.

Vi vandrade ut i solen och upp mot Fryshuset och när jag fick frågan vad jag trodde skulle hända slog det mig som en blixt från klar himmel: Vi skulle såklart repa vilket jag självklart omedelbart lyckligt skrek ut! Kvällen innan gick jag nämligen förbi Fryshuset och spanade längtansfullt in på ett ett gäng som repade och drömde mig tillbaka till gamla tider med Illwill. En gammal bandmedlem var ju på plats så kopplingen kändes självklar. Responsen, eller snarare bristen på den, indikerade dock att det var en felaktig gissning. Kände mig lite dum eftersom det förmodligen skulle innebära ett antiklimax för alla inblandade. Vad kunde slå att repa? Vi skulle antagligen klättra klättervägg eller spela pingis och alla skulle tänka att ja, det var ju kul att vi ordnade det här för den otacksamma j-eln. Vad pinsamt det skulle bli, fasen också. Jag började förbereda mig på att spela själaglad över att få klättra på väggarna. Alla slog sig ned under tryckt tystnad i Fryshusets reception.

Plötsligt kommer det två tjejer gående i landslagskläder. Sport alltså. Herregud, mina vänner måste antingen ha glömt bort vem jag är eller hata mig i smyg.  Två av tjejerna reser sig upp, går dem till mötes, vinkar fram mig och säger meningen som jag får gåshud bara av att skriva: ”Möt Klara, regerande världsmästare i armbrytning”. Jag började nästan gråta, så mäktigt och oväntat var det. Ingenting hade kunnat vara större eller bättre. Givetvis gjorde jag omedelbart bort mig genom att kasta mig runt halsen på världsmästarinnan och fråga om hon var från Ensamheten (kanske att jag råkade slicka lite på hennes hals också). Det var hon inte, det här var ju den nya generationens armbrytare.

Det visade sig att jag skulle få en hel timme med Klara ”Boom” Thysell och hennes mamma (som är tränare och regerande mästare i Sverige i sin klass). Jag fick lära mig massa knep, eller som de sa: ”det är inte knep, Kim, det kallas teknik”. Dessa ”knep” eller whatever, hade jag i alla fall stor glädje av senare under kvällen gentemot alla som hade det dåliga omdömet att bryta arm med mig. Inte för att jag vann mot alla utan för att det, oavsett om jag vinner eller inte, är en väldigt otrevlig upplevelse att bryta arm mot mig då jag både är en dålig förlorare och en dålig vinnare. ”Nej Kim, att spotta på sin motståndare när man ligger under bryter inte mot reglementet men är inte att rekommendera”, var till exempel en  nyvunnen lärdom som dessvärre föll ur minnet varpå kvällen fortskred.

Nåväl, här kunde dagen ha slutat vad mig anbelangade. Men fler överraskningar väntade. En av de mer minnesvärda var den som skulle representera det obligatoriska förnedrings-inslaget. Denna aktivitet, som jag först ville dö när jag insåg vad den gick ut på, fick en högst oväntad vändning. Efter att ha hinkat lite champagne på en kompis soliga takterass emedan vi gick igenom alla närvarandes relation till mig (herregud vilken sinnessjuk egotripp denna dag var) klädde några av de allra närmaste ut mig i någon sorts flummig konstnärsklädsel och uppmanade mig att börja öva på valfri dialekt. Väl framme på Karlaplan blev jag informerad om att jag skulle ragga kunder, tjänsten jag sålde var att jag skulle måla av dem för 17 kronor. Jag lämnades ensam med block, kolpennor, två stolar och en skylt med texten: ”Porträtt: 17 spänn” Möhippisarna väste hårdnackat åt mig att börja sälja innan de lämnade mig åt mitt öde.

Det är ju konstigt ändå på något sätt att en sådan grej kan kännas så jobbig. Så här i efterhand kan jag inte ens förstå hur jag kunde tycka att det var så outhärdligt hemskt att tigga folk om att få måla av dem mot betalning. Eller, jo förresten det kan jag nog. Ingen nappade på mina raggningsförsök i alla fall, däremot var det tre stycken som förbarmade sig efter att gänget, som befann sig på behörigt avstånd, hade förklarat (tror jag?) vad det hela gick ut på.  Det utmynnade i tre fullkomligt magiska möten. Kanske för att det faktiskt finns något ganska utelämnande i att blev avmålad, man behöver liksom inte ens vara naken. Eller kanske för att jag var lite full.

Själva tanken bakom den här ”aktiviteten” hade för övrigt sin grund i total buskis, nämligen den att jag och min bästis har fantiserat om hur kul det vore att sitta i Nordstan (en galleria i Göteborg, för den som inte vet det) och måla av folk för en saftig peng. Låta dem sitta förväntansfulla och göra snygge-minen i närmare 45 minuter varpå man vänder på papperet och stolt uppvisar en glad huvudfoting och sträcker fram en förväntansfull handflata. Men så blev det inte. Jag ansträngde mig för det första till mitt yttersta (och resultaten blev inte sååå illa faktiskt). Jag hade inte vågat eller velat göra annorlunda eftersom dessa människor gav mig av sin tid och till råga på allt öppnade sina hjärtan. Jag målade av ett ungt par och två äldre damer. Medan jag målade ställde jag lite frågor och de var oväntat öppenhjärtiga och kontrade med att fråga mig om mitt liv. Det unga paret var alldeles nyträffade och blottade en totalt bedårande osäkerhet huruvida de ens var tillsammans eller ej. Det slutade med att de satt och definierade sitt förhållande med mig som åhörare.  F-n, vad jobbigt egentligen, skönt att man inte är 21 och ett halvt ur just den aspekten (det var den enda jag kunde komma på, ur alla andra aspekter är jag egentligen skitavundsjuk).

Den sista kvinnan som slog sig ned på pinnstolen framför mig var inte 21 och ett halvt utan 84 år och hade varit gift i exakt 60 år, hennes man hade nämligen dött på deras 60-åriga bröllopsdag. När hon berättade det responderade jag genom att beklaga, men hon stoppade mig och sa att hon tyckte att det var fint, hon såg det som ett tecken på deras odödliga kärlek. En vacker, på gränsen till sliskig sockersöt slump att just denna fantastiska dam delade med sig av detta på just en möhippa, som om en feelgood-manusförfattare hade haft ett finger med i spelet. Snacka om att verkligheten överträffar dikten.

Resten av kvällen besparar jag er, den gör dig inte riktigt i skriven form (eller någon annan form heller). Bilden här ovan visar i alla fall hur man bär en kasse om man tycker att det är viktigt att träna upp sina hemliga armbytarmuskler. Testa själv – tänk på ditt lill- och ringfinger nästa gång du bryter arm (det räcker att du blir medveten om dem och tänker att du ska spänna dem) så kommer du att erfara stor skillnad. Men… spotta inte. Det blir så dålig stämning och är typ lite osportsligt (har jag för mig).