När riktiga machomän umgås.

Igår var min man ute och tog en bärs med en polare. Just den här polaren råkar vara en sanslöst rolig, smart och snygg skotte och Pelle är ju Pelle, det vill säga: ännu snyggare, smartare och roligare. (I mitt tycke då, lite osäker på om Anna Linnerud håller med.) När de är ute tillsammans skockas damerna i klasar runt dem, något de för övrigt inte brukar ta särskilt stor notis om. De har liksom bara ögon för varandra.

De övergav ganska snart den där ölen igår till förmån för en middag på tu man hand i Gamla stan där de enligt utsago drack ”en fantastisk Bourgogne” tillsammans. Efteråt tog de en taxi hem till polaren som var gräsänkling. Väl där fick Pelle en rundvisning  i lägenheten vilket föranledde ett långt samtal om heminredning. Därefter överräcktes en gåva, närmare bestämt en jultröja med snögubben Olof-motiv varpå de tog kontakt med en annan polare som är präst i Hudiksvall. Efter det kollade de på gråtklipp i två timmar.

De båda vännerna tittade mest på klipp med amerikanska soldater på permission som överraskar sina barn men också på Bianca Ryan, Paul Potts och en  föräldra- och hemlös pojke som tydligen knäcker i koreanska X-factor. De drack visst lite olika sorters whisky också. Kanske mest för syns skull.

Det är i alla fall vad jag kallar riktiga män.

PS. Så här hårda ser de ut när de åker raggarbil:

Mina frikort.

På sista tiden har jag känt att jag borde börja skriva lite mer insiktsfulla inlägg som berör viktiga ämnen, men varje gång jag ska göra det…så går inte det. Det är därför jag inte har skrivit något på ett tag. Nu har jag bestämt mig för att släppa det och istället fortsätta att skriva tramsigt om banaliteter, orkar helt enkelt inte försöka vara klok och seriös (kanske för att jag är vare sig klok eller seriös). Av nämnda skäl tänker jag berätta vilka killar jag är görkär i. Det passar perfekt dessutom eftersom Pelle inte är hemma! Han är typ i Tyskland eller nåt och de har säkert inte internet där. Okej, börjar bakifrån eftersom det brukar bli mer spännande så.

3. Kjell Albin Tomas

IMG_3163.PNG

Jag älskar den här mannen. Han är den första och enda man som någonsin väckt det det där ”omhändertagande syndromet” som jag aldrig har förstått mig på. Vill att han ska vara mitt gosedjur och att de ska göra 73 säsonger till av denna geniala serie. Fast vid närmare eftertanke är jag nog mer kär i hans mamma Birgitta (och hennes paranoide kille Peter).

2. Vegard Ylvis

IMG_3165.PNG

Jag har faktiskt aldrig varit kär i en känd person förutom Barnjournalens Bengt Fahlström efter att han yttrade orden jag aldrig glömmer: ”Nej, det är inte julafton, men nu ska jag visa en tecknad film ändå”, mitt 8-åriga jag kände pirr då och jag älskade Bengan efter det.

Men den här killen. Jag har tänkt på honom som Finn till för inte så länge sedan och det beror på att jag upptäckte honom i och med dunder-hiten: ”Mitt namn är Finn”. Har terroriserat min omgivning med att spela denna låt varje dag, om och om igen, både på jobbet och hemma. Jag skrattar inte längre när jag tittar utan sitter med ansiktet centimeter från skärmen och suger in varje rörelse och ansiktsuttryck som en regelrätt kaninkokare. Herregud, om jag visste var hans kanin bodde…  Jag har alltid haft en fäbless för killar med humor men den här, han äger ut alla roliga män i hela världen. Han är inte bara ett humoristiskt geni och himlastormande vacker (förstår inte att den andre Ylvis-brorsan anses vara den snygga och sexiga vilket i och för sig är bra eftersom det förbättrar mina chanser) – han är snäll också. Hur jag vet det? Jo, när de kör ett av sina hiss-prank och de (dvs. ”hissen”) säger åt en kille som är på väg att ta ett foto inne i den talande hissen att han inte får det och killen som tänkte ta kortet blir lite osäker så märker man att Vegard tycker att det känns lite jobbigt.

En eventuellt lite sjuk grej var att min 3-åriga dotter tittade mig allvarligt i ögonen igår och sa: ”Jag heter Finn” när hon tyckte att jag var lite ouppmärksam mot henne.

1. Daryl Dixon

IMG_3164.PNG

Behöver jag ens kommentera? Jag är så kär i den här rollfiguren att jag kastar mig på tv:n och byter kanal om jag ser hans nuna i något annat sammanhang. Han måste nämligen finnas! Jag låtsas det och jag är superbra på att låtsas, som tur är.

Du kanske tycker att jag är lite taskig som lägger ut den här topplistan, som förhållandevis nygift och allt, men kan jag lugna dig med att jag skickade ett sms till Pelle i Tyskland i vilket jag frågade om jag hade frikort på Daryl och Finn (nämnde faktiskt inte Kjell eftersom jag vet att Pelle också är lite tänd på honom). Han svarade: ”Bra! Ja.” Jag måste nog övertala Danne att vi ska åka på konferens till Norge snart.

Vilket är ditt frikort?

#vegardylvis #kjell #daryldixon #bunnyboiler

Nu ska här raggas!

20140802-194225-70945673.jpgRedo för en kväll i raggarbil: pass, pesetas och pushup.

20140802-194226-70946102.jpgUnderbara Tomas (som bara kan anas bakom ratten på bilden) kom och hämtade oss i en Cadillac Fletwood -66. Mannen på bilden är jordglobs-Heinz (behöver du en dylik vet du vem du ska snacka med).

20140803-122310-44590924.jpgStritans coolaste – tre generationer cruisers.

20140803-122310-44590040.jpgFörsta ragget – John med kilt och no kalsonger som vi kidnappade från Loch&Quay.

20140803-122310-44590529.jpg
En drömbil kom och tykade sig.

_DSC1252
Andra ragget: Världens bästa Binge som var på Lejonhjärta efter att ha varit ute och dokumenterat folkfesten. Han följde med och firade vår Cadillac-lycka med en cigarr. Sen gick han förmodligen och simmade, tränade, surfade, åkte skateboard eller gjorde jättemånga armhävningar.

 

_DSC1258_DSC1265_2
F
olkfest de luxe.

_DSC1267

Muren-gänget utövar sin årliga tradition (dvs blir fulla och odrägliga på Sveavägen). Killen i svart känns vagt bekant, eller nej förresten jag tar nog miste.

Bringing out the bitch #oitnb

Jag har blivit besatt. Av en tv-serie befolkad av tjack-horor, knarklangerskor och prison bitches med allmänt tveksamt språkbruk. Jag älskar alla karaktärer  nästan lika mycket som mina egna barn och de (inte barnen, alltså) är för tillfället min största inspiration i allt jag gör (utom möjligtvis hur man beter sig i kundmöten).  Men Pelle tycker att det är roligt i alla fall. Eller roligt och roligt, vi har ju redan klargjort den där avgörande frågan som alla par måste ställa sig i början av sitt förhållande, hur jobbigt det än känns. Delad föräldraledighet? Gemensam ekonomi? Aldrig gå och lägga sig som ovänner? Nej. Om vi satt i fängelse – vem skulle vara vems bitch?

20140716-193145-70305870.jpg

Gissa.

Fred genom överlägsen eldkraft

Idag fick jag den finaste komplimangen jag någonsin har fått i hela mitt liv. Nämnas bör att jag för tillfället befinner mig i en av de där ständigt återkommande perioderna (nej, inte PMS), som vi nog alla har, när man känner sig lite extra värdelös och tvivlar på precis allt som har med sig själv att göra – från hur man är som förälder, partner, vän, släkting, medtrafikant till hur man presterar på sitt jobb (jag är bara en bluff i precis varendaste bemärkelse som finns: hallå! – kan jag ens fickparkera?). När jag är där händer det att jag inte beter mig som Dalai Lama eller Moder Theresa gentemot min omgivning. Speciellt inte mot min man som får ta de flesta smällarna. Trots det fick jag, hundra procent oförtjänt, the mother of alla komplimanger av just honom ikväll.

Om vi säger så här: jag har inte varit särskilt rar på sistone. Och då, som sagt, speciellt inte mot honom. Jag besparar dig (eller snarare mig själv) detaljerna. Han har däremot, bara för att ge några exempel, serverat mig frukost på sängen, skjutsat runt mig på sin motorcykel och skrattat på ett kärleksfullt och överseende sätt när jag har varit en ganska vidrig prison bitch, speciellt på morgnarna. Han har varit sådär som man önskar att en pappa eller typ Gud skulle vara när man var 4 år och fortfarande trodde  på dylika, att det liksom är okej att jag är lite hur som helst, du älskar mig ändå, nästan villkorslöst. Man kanske till och med testar gränserna lite för att se hur mycket du egentligen tycker om mig. Jag vet inte.

Ikväll satt vi på balkongen och jag ondgjorde mig över mig själv – i ett högst flyktigt  ögonblick av självinsikt –  att jag inte kände att jag hade hanterat jobbrelaterade saker på ett ”helt optimalt” sätt på senaste tiden, inte varit juste mot honom eller någon annan heller för den delen. Kanske bad jag till och med lite om ursäkt också innan jag blottade alla de där uppriktiga tvivlen ur varje aspekt kring hur jag är som människa. Det var då han sa de där orden som står i den här blogg-rubriken. Jag tyckte att det lät oerhört poetiskt och kapitulerade direkt, struntande i den där inte lika poetiska supermakts-innebörden. Han sa: du är lite smartare, lite mer empatisk, lite mer allmänbildad, lite roligare, lite mer lyhörd och trots det mycket mer mer ödmjuk än precis alla du möter varje dag. Och den enda som inte fattar det är du. Men när du kommer in i ett rum fattar alla andra det.

Alltså. Nu när jag läste igenom vad jag har skrivit här kände jag att ”jag kan bara inte trycka på publicera”. Jo, det kan jag. Nu gör jag det.  Jag känner mig nämligen som ett amerikanskt hangarfartyg i Medelhavet.

Peace out.

Bröllopsnatten

Jag gifte mig för ett litet tag sedan. Det finns inte ord för hur roligt och mäktigt det var. Strax efter att den här bilden togs åkte jag och min nyblivna man till hotellet och inledde vår bröllopsnatt som självklart var det mest romantiska någon kan tänka sig. Det vill säga: jag hällde en påse pommes frites i sängen som jag inmundigade direkt från lakanen innan jag somnade på tvärsen över sängen. När min (förhoppningsvis) förhoppningsfulla make försökte väcka mig dreglade jag fram frågan: ”Är det du,  Lydia?” och somnade om.

Den sista bröllopsbilden

Tur att vi tror på sex före äktenskapet.

(Eller vad säger du, Lydia?)

In the eye of the beholder.

Igår blev min blivande man kidnappad på Balettakademin av nio magnifika män. För att inte offret skulle misstänka att något var i görningen var var det förstås viktigt att inte ägna sig åt avvikande beteende  innan (det var för övrigt just det som röjde mitt möhippe-gäng exakt en vecka tidigare – ”ta sovmorgon, älskling” är definitivt ett exempel på extremt avvikande meningsbyggnad i vår familj vilket fick mig att stryka runt väggarna med  misstänksamma Marty Feldman-ögon från klockan 8 på morgonen).

Målsättningen att inte ägna sig åt avvikande beteende ställde förstås till det en smula för svennis-gänget. Eftersom vi aldrig någonsin planerar något hemma hos oss tidigare än 20 minuter i förväg kunde jag inte se till att lördagen, vilken alltid inbegriper lämning av sonen på hans street dance, var uppstyrd i förväg. Normalt börjar lördagen alltid med att vi skäller som bandhundar med kudd-skrynkliga bulldogansikten på varandra, morgonrara som vi är  – den som skäller högst slipper  lämna. Jag hade planerat att gå in i karaktär av pitbull med pms eftersom killkompisarna helst ville haffa honom utanför dansskolan. Men så blev det icke.

Dagen innan anlände nämligen Lejonhjärtas nya datorer och tack vare teknikens under och min egen listighet (jag beslöt mig för att spegla min gamla dator) möttes jag av beskedet på skärmen att det återstod 19 timmar innan överföringen var klar. Klockan 9.45 en fredag. Med två annonslämningar och en företagspresentation som skulle skickas.  Jag gav givetvis uttryck för min frustration över detta på ett mindre samlat sätt när blivande ringde varför han omedelbart kontrade med: ”Perfekt – då lämnar du på dansen imorgon och hämtar datorn efteråt”. Det blev trots allt bra i slutändan, killarna plockade honom när han kom (försent med andan i halsen, förstås) för att hämta sonen. När han fick syn på sin bäste vän utbrast han förvånat: ”Vad f-n gör du här?” innan han kastade sig ner för trappan till danssalen.

Med min egen kidnappning så färsk i sinnet var jag lite pirrig å hans vägnar, men faktiskt på ett enbart positivt sätt. Jag kände mig ganska säker på att svensexan inte skulle innehålla element av förnedring, knädans eller skrämsel-moment. Vi är liksom för gamla för det. Och det gjorde den inte heller. En överlycklig kille kröp ner i sängen vid halv 5 på söndagsmorgonen gnolandes på:  ”Drinking rum and Coca cola”. Han viskade även ömsint (eller ja, lite som Leif GW på absinth) i mitt öra att han hade skapat odödlig konst, att motivet var jag och att jag inom kort skulle få avnjuta mästerverket.

När konstverket levererades dagen därpå av GW:s bror bröt jag ihop av skratt. Den smått bakfulla upphovsmannen himself var mindre road och frågade på fullaste allvar om jag blivit blind eftersom jag alldeles uppenbart missade porträttlikheten och vad det var som var så himla roligt egentligen? Det var det här:

20140413-231403.jpg

Jag vet inte, men jag anar plötsligt att jag förmodligen borde vara ytterligt tacksam att jag alls blir gift.

 

En konsekvens av den mest egotrippade dagen i mitt liv:

 

20140413-221830.jpgI lördags blev jag kidnappad av de underbaraste tjejerna i hela världen. Jag svävar fortfarande på små moln efter den fantastiska upplevelsen; det kändes som att kliva in i en parallell verklighet  av total ego-eufori – inget ansvar, inga tider att passa, allt jag behövde göra var att bli vallad runt av välvilliga vänner under en hel dag av sedan länge omsorgsfullt planerade överraskningar staplade på varandra. Med en ljummen folköl i handen.

Jag måste erkänna att jag hade det på känn när jag vaknade. Faktiskt enbart på grund av att min blivande föreslog att jag skulle ta sovmorgon. Inte för att han inte kan unna mig det – tvärtom – men för att han inte brukar komma in och säga det. Speciellt inte två gånger. Jag hoppade lite nervöst upp ur sängen och trots varslet blev jag ändå chockad när hela gänget plötsligt stod i vår hall. Typ rädd, för att vara helt ärlig. Vi drack lite kaffe vid vårt köksbord (jag drack kaffe och folköl – oslagbar frukostkombination för övrigt) innan det plötsligt blev dags att röra på sig. Jag uppmanades att ta med mig oömma kläder och baddräkt och fick följaktligen omedelbart panik. Min snälla gamla barndomsvän viskade lite diskret att jag kunde strunta i badkläderna, vilket genast lugnade mig en smula.

Vi vandrade ut i solen och upp mot Fryshuset och när jag fick frågan vad jag trodde skulle hända slog det mig som en blixt från klar himmel: Vi skulle såklart repa vilket jag självklart omedelbart lyckligt skrek ut! Kvällen innan gick jag nämligen förbi Fryshuset och spanade längtansfullt in på ett ett gäng som repade och drömde mig tillbaka till gamla tider med Illwill. En gammal bandmedlem var ju på plats så kopplingen kändes självklar. Responsen, eller snarare bristen på den, indikerade dock att det var en felaktig gissning. Kände mig lite dum eftersom det förmodligen skulle innebära ett antiklimax för alla inblandade. Vad kunde slå att repa? Vi skulle antagligen klättra klättervägg eller spela pingis och alla skulle tänka att ja, det var ju kul att vi ordnade det här för den otacksamma j-eln. Vad pinsamt det skulle bli, fasen också. Jag började förbereda mig på att spela själaglad över att få klättra på väggarna. Alla slog sig ned under tryckt tystnad i Fryshusets reception.

Plötsligt kommer det två tjejer gående i landslagskläder. Sport alltså. Herregud, mina vänner måste antingen ha glömt bort vem jag är eller hata mig i smyg.  Två av tjejerna reser sig upp, går dem till mötes, vinkar fram mig och säger meningen som jag får gåshud bara av att skriva: ”Möt Klara, regerande världsmästare i armbrytning”. Jag började nästan gråta, så mäktigt och oväntat var det. Ingenting hade kunnat vara större eller bättre. Givetvis gjorde jag omedelbart bort mig genom att kasta mig runt halsen på världsmästarinnan och fråga om hon var från Ensamheten (kanske att jag råkade slicka lite på hennes hals också). Det var hon inte, det här var ju den nya generationens armbrytare.

Det visade sig att jag skulle få en hel timme med Klara ”Boom” Thysell och hennes mamma (som är tränare och regerande mästare i Sverige i sin klass). Jag fick lära mig massa knep, eller som de sa: ”det är inte knep, Kim, det kallas teknik”. Dessa ”knep” eller whatever, hade jag i alla fall stor glädje av senare under kvällen gentemot alla som hade det dåliga omdömet att bryta arm med mig. Inte för att jag vann mot alla utan för att det, oavsett om jag vinner eller inte, är en väldigt otrevlig upplevelse att bryta arm mot mig då jag både är en dålig förlorare och en dålig vinnare. ”Nej Kim, att spotta på sin motståndare när man ligger under bryter inte mot reglementet men är inte att rekommendera”, var till exempel en  nyvunnen lärdom som dessvärre föll ur minnet varpå kvällen fortskred.

Nåväl, här kunde dagen ha slutat vad mig anbelangade. Men fler överraskningar väntade. En av de mer minnesvärda var den som skulle representera det obligatoriska förnedrings-inslaget. Denna aktivitet, som jag först ville dö när jag insåg vad den gick ut på, fick en högst oväntad vändning. Efter att ha hinkat lite champagne på en kompis soliga takterass emedan vi gick igenom alla närvarandes relation till mig (herregud vilken sinnessjuk egotripp denna dag var) klädde några av de allra närmaste ut mig i någon sorts flummig konstnärsklädsel och uppmanade mig att börja öva på valfri dialekt. Väl framme på Karlaplan blev jag informerad om att jag skulle ragga kunder, tjänsten jag sålde var att jag skulle måla av dem för 17 kronor. Jag lämnades ensam med block, kolpennor, två stolar och en skylt med texten: ”Porträtt: 17 spänn” Möhippisarna väste hårdnackat åt mig att börja sälja innan de lämnade mig åt mitt öde.

Det är ju konstigt ändå på något sätt att en sådan grej kan kännas så jobbig. Så här i efterhand kan jag inte ens förstå hur jag kunde tycka att det var så outhärdligt hemskt att tigga folk om att få måla av dem mot betalning. Eller, jo förresten det kan jag nog. Ingen nappade på mina raggningsförsök i alla fall, däremot var det tre stycken som förbarmade sig efter att gänget, som befann sig på behörigt avstånd, hade förklarat (tror jag?) vad det hela gick ut på.  Det utmynnade i tre fullkomligt magiska möten. Kanske för att det faktiskt finns något ganska utelämnande i att blev avmålad, man behöver liksom inte ens vara naken. Eller kanske för att jag var lite full.

Själva tanken bakom den här ”aktiviteten” hade för övrigt sin grund i total buskis, nämligen den att jag och min bästis har fantiserat om hur kul det vore att sitta i Nordstan (en galleria i Göteborg, för den som inte vet det) och måla av folk för en saftig peng. Låta dem sitta förväntansfulla och göra snygge-minen i närmare 45 minuter varpå man vänder på papperet och stolt uppvisar en glad huvudfoting och sträcker fram en förväntansfull handflata. Men så blev det inte. Jag ansträngde mig för det första till mitt yttersta (och resultaten blev inte sååå illa faktiskt). Jag hade inte vågat eller velat göra annorlunda eftersom dessa människor gav mig av sin tid och till råga på allt öppnade sina hjärtan. Jag målade av ett ungt par och två äldre damer. Medan jag målade ställde jag lite frågor och de var oväntat öppenhjärtiga och kontrade med att fråga mig om mitt liv. Det unga paret var alldeles nyträffade och blottade en totalt bedårande osäkerhet huruvida de ens var tillsammans eller ej. Det slutade med att de satt och definierade sitt förhållande med mig som åhörare.  F-n, vad jobbigt egentligen, skönt att man inte är 21 och ett halvt ur just den aspekten (det var den enda jag kunde komma på, ur alla andra aspekter är jag egentligen skitavundsjuk).

Den sista kvinnan som slog sig ned på pinnstolen framför mig var inte 21 och ett halvt utan 84 år och hade varit gift i exakt 60 år, hennes man hade nämligen dött på deras 60-åriga bröllopsdag. När hon berättade det responderade jag genom att beklaga, men hon stoppade mig och sa att hon tyckte att det var fint, hon såg det som ett tecken på deras odödliga kärlek. En vacker, på gränsen till sliskig sockersöt slump att just denna fantastiska dam delade med sig av detta på just en möhippa, som om en feelgood-manusförfattare hade haft ett finger med i spelet. Snacka om att verkligheten överträffar dikten.

Resten av kvällen besparar jag er, den gör dig inte riktigt i skriven form (eller någon annan form heller). Bilden här ovan visar i alla fall hur man bär en kasse om man tycker att det är viktigt att träna upp sina hemliga armbytarmuskler. Testa själv – tänk på ditt lill- och ringfinger nästa gång du bryter arm (det räcker att du blir medveten om dem och tänker att du ska spänna dem) så kommer du att erfara stor skillnad. Men… spotta inte. Det blir så dålig stämning och är typ lite osportsligt (har jag för mig).