Idag fick jag den finaste komplimangen jag någonsin har fått i hela mitt liv. Nämnas bör att jag för tillfället befinner mig i en av de där ständigt återkommande perioderna (nej, inte PMS), som vi nog alla har, när man känner sig lite extra värdelös och tvivlar på precis allt som har med sig själv att göra – från hur man är som förälder, partner, vän, släkting, medtrafikant till hur man presterar på sitt jobb (jag är bara en bluff i precis varendaste bemärkelse som finns: hallå! – kan jag ens fickparkera?). När jag är där händer det att jag inte beter mig som Dalai Lama eller Moder Theresa gentemot min omgivning. Speciellt inte mot min man som får ta de flesta smällarna. Trots det fick jag, hundra procent oförtjänt, the mother of alla komplimanger av just honom ikväll.

Om vi säger så här: jag har inte varit särskilt rar på sistone. Och då, som sagt, speciellt inte mot honom. Jag besparar dig (eller snarare mig själv) detaljerna. Han har däremot, bara för att ge några exempel, serverat mig frukost på sängen, skjutsat runt mig på sin motorcykel och skrattat på ett kärleksfullt och överseende sätt när jag har varit en ganska vidrig prison bitch, speciellt på morgnarna. Han har varit sådär som man önskar att en pappa eller typ Gud skulle vara när man var 4 år och fortfarande trodde  på dylika, att det liksom är okej att jag är lite hur som helst, du älskar mig ändå, nästan villkorslöst. Man kanske till och med testar gränserna lite för att se hur mycket du egentligen tycker om mig. Jag vet inte.

Ikväll satt vi på balkongen och jag ondgjorde mig över mig själv – i ett högst flyktigt  ögonblick av självinsikt –  att jag inte kände att jag hade hanterat jobbrelaterade saker på ett ”helt optimalt” sätt på senaste tiden, inte varit juste mot honom eller någon annan heller för den delen. Kanske bad jag till och med lite om ursäkt också innan jag blottade alla de där uppriktiga tvivlen ur varje aspekt kring hur jag är som människa. Det var då han sa de där orden som står i den här blogg-rubriken. Jag tyckte att det lät oerhört poetiskt och kapitulerade direkt, struntande i den där inte lika poetiska supermakts-innebörden. Han sa: du är lite smartare, lite mer empatisk, lite mer allmänbildad, lite roligare, lite mer lyhörd och trots det mycket mer mer ödmjuk än precis alla du möter varje dag. Och den enda som inte fattar det är du. Men när du kommer in i ett rum fattar alla andra det.

Alltså. Nu när jag läste igenom vad jag har skrivit här kände jag att ”jag kan bara inte trycka på publicera”. Jo, det kan jag. Nu gör jag det.  Jag känner mig nämligen som ett amerikanskt hangarfartyg i Medelhavet.

Peace out.