Igår fyllde chefen år. Högste chefen, som är så vältrande säker på sin egen betydelse att hon, tro det eller ej: inte vaknade ens när vi, dvs. föräldrar, farföräldrar och syskon x 4 formligen kastade prinsesstårtor och paket på henne samtidigt som vi klämde i som en hel kastratkör. Hur kan vi vara släkt? (Jag,  som fortfarande sover räv oavsett om någon uppvaktar mig eller ej har inte den blekaste.)

Nåväl, jag är glad att hon är ett litet motvalls rivjärn i nästan alla lägen eftersom jag inbillar mig att det kommer att underlätta för henne i de flesta aspekter av hennes liv framöver. Men visst: det kan just här och nu vara både ”lite” jobbigt och ”en smula” pinsamt. Som när hon till exempel bara vägrar att sitta bredvid mig på bussen på väg till simskolan. Istället sätter hon sig bredvid en ung kille som hon flirtar med samtidigt som hon är noga med att demonstrera sin disciplin-pinne. Stackars kille, han tordes knappt kliva av. På bilden säger hon: ”Du kan vara tyst, mamma.” till mig och strax därpå:”Sitt ner killen” till killen när han skulle kliva av på bussen.

Nu till något annat: simskolan. Det finns nämligen en grej som är så himla roligt med den. Jag måste berätta, hoppas innerligt att ingen som går på Mikas simskola läser detta. Så här är det: Det började med att jag uppmärksammade en Facebook-annons, den handlade om att även småttingar måste få lära sig simma, och att de borde göra det under lekfulla former i varmt vatten etc. De hade mig på ”varmt vatten” och jag anmälde följaktligen Mika (mig) omedelbart.

Första gången, i duschrummet, träffade jag de andra barnen och mammorna och frågade dem lite om kursen. Det visade sig att alla barnen var äldre än Mika och att alla hade gått samma kurs minst en gång tidigare, de flesta flera gånger. De hade liksom gått ett ”varv” och  anmält sig till nästa direkt, om och om igen, samma termin. Vad konstigt eller ”wow,” tänkte jag, det här måste ju vara något alldeles utöver det vanliga när det kommer till blöta hopp- och lekkurser (det var ju inte ens en regelrätt simkurs). Eller ja, egentligen fick jag inte riktigt ihop det. Men så gick jag in i simhallen och då; fattade jag direkt.

Simläraren G, är nämligen inte bara ett pedagogiskt fullblodsgeni inom sitt gebit, han råkar även ha mörka vackra drag, en spännande brytning och hans jobb går ut på att lära väldigt unga människor att vistas i vatten. Han förefaller älska det och alla mammor i poolen förefaller älska honom.

Förlåt, inser vad vidrig och sexistisk jag låter. Bortse gärna från det, själv fokuserar jag bara på att Mika älskar honom (NOT!). Så fort Mikas  tår träffar det ljumma vattnet börjar de sprattla som små propellrar och när hennes små klor får tag i G kastar hon sig om halsen på honom och deklarerar sin kärlek (inför mammorna avundsjuka blickar). En annan rolig grej är att den fantastiska simpedagogen ”G” är som en inverterad kopia av Pelle.

Sista grejen, har sprungit och villl veta om det är okej sprunget. År det? Kolla gärna här, ni som har koll. Jag är bäst, eller hur? Det är andra gången jag springer sedan 2012 och jag är så outhärdligt stolt (skrytsam). Nu ska jag anmäla mig och fitnesscoachen till Vårruset och vi kommer att vinna det.

: 

Det här börjar bli bisarrt. Det här att nästan alla mina inlägg handlar om träning. Och att jag faktiskt tränar nästintill varannan dag. Jag som aldrig har förstått hur man frivilligt kan utsätta sig för att ha jättetråkigt och ont i en ful, oinspirerande miljö bland en massa främmande, svettiga människor. Jag som raljerat över alla som sportar eller är det minsta hälsosamma och inte så mycket i hemlighet avskytt varenda träningsrelaterad statusuppdatering som någonsin seglat förbi i Facebook-flödet. Nu gör jag själv samma sak, fast ännu värre, eftersom jag inte nöjer mig med att checka in på gymmet eller publicera något fett Runkeeper-resultat, utan breder ut mig om minsta med- och motgång (okej, flest motgångar då) i långa blogginlägg.

Jag måste ju motvilligt erkänna att den här gymvärlden faktiskt är ganska spännande. Inte minst eftersom allting är helt nytt för mig. Som häromdagen till exempel då jag planerade att lyfta en skivstång och fick syn på de här: Aha! Tanken var att jag skulle sätta på vikter på den där stången (fatta mesigt att bara lyfta en stång, liksom) och som det mastermind jag är var det enkelt att lista ut att man fäste vikterna med de där tingestarna. Eller? Nähä… När jag inte fick det att fungera direkt sneglade jag ängsligt på övriga närvarande för att säkerställa att ingen noterat mitt okunniga tilltag. Försökte tänka snabbt. Kanske skulle man bara trä på vikterna och liksom balansera dem medan man lyfte? Provade. Förstod att man inte skulle det när den ena vikten flög iväg som en projektil och landade pinsamt nära en man som låg och gjorde situps på en liten grå matta. Lika röd i ansiktet som mina pyjamasbyxor (hade mina jättesköna rödrutiga pyjamasbyxor på mig) försökte jag illa kvickt komma på något sätt att distrahera de som blängde. Då kom jag på det – de där grejerna var ju sådana där handledstränar-grejer! Tog på mig en cool min, plockade ned dem helt proffsigt och klämde ihop dem supersnabbt jättemånga gånger. Haha! Där fick de så de teg (trodde jag tills fitnesscoachen därhemma – lite svettigt faktiskt att ha både en på jobbet och hemma – hade svårigheter att dölja sitt hånfulla skratt när jag triumferande återgav min rådighet).

Åter till det positiva. Att säga att det är roligt att träna är kanske att överdriva, men det känns skönt och jag kan faktiskt redan se lite resultat; dvs en mycket vag antydan till muskler som jag hypnotiskt stirrar på i spegeln medan jag lyfter hantlar. Jag har till och med börjat förstå bodybuildar-grejen och nu har jag bestämt att jag ska bli en bodybuildare! Ni vet en sån där som går gatan fram med gigantiska muskler och fluffiga kamouflage-byxor! Har alltid tyckt att det verkar så mäktigt att vara riktigt stark och fantiserar eventuellt lite osunt ofta om att jag kan vinna över alla i armbrytning eller brotta ned vem som helst. Fast vid närmare eftertanke ska jag nog bli en transformer istället. Då kan man till exempel förvandla sig till en racerbil och bara: ”oj, kolla här vad som hände nu när du var dum – jag ba körde iväg och sen över dig supersnabbt” eller så kan man bara vara sig själv, en helt vanlig megarobot, och skrämmas med sina stora metallfötter när kontrollanten kommer på tvärbanan och det visar sig att månadskortet gick ut igår. Eller nä förresten, jag ska nog bli en helt vanlig superhjälte, en sån som ser ut som en människa liksom. Om man bara får välja en skill tycker jag att det är vansinnigt svårt att välja mellan att kunna flyga eller bli osynlig. Har ägnat många timmar av mitt liv över att begrunda just det. Tänker att det är bra att vara förberedd, man vet aldrig när man ställs inför detta dilemma.

Idag lyckades jag i alla fall äntligen ta en selfie medan jag låg på golvet på gymmet och spelade död utan att någon upptäckte mig (jag var antagligen osynlig). Visst ser det verkligt ut? Vilken superkraft skulle du själv vilja ha?

PS. Månadens match mellan mig och Danne, dvs antalet träningstillfällen slutade 14-14. Jippi – jag kommer antagligen snart att förvandlas till en superläskig bodybuildar-racerrobot!