Häromdagen fick jag återigen tillfälle att utforska det där med att carpa dagen, alltså att leva i nuet och verkligen njuta och såna grejer. Anledningen till att jag fick det var att Micki hade bestämt att det var dags att fira min 40-årsdag på riktigt, det vill säga med fest och flärd istället för operation och morfin. Micki är rätt så bra på att fira på riktigt för att uttrycka en grav underdrift. Hon inledde med att kidnappa mig helt sonika mitt i ett möte, vilket för övrigt förmodligen var en ofantlig tur eftersom just det mötet höll på att balla ur lite delvis tack vare ”någons” obscena skämt om kundens skägg. Fortsätt läsa
Motorikdrottningen
Helena Christensens lillasyster
I helgen firade jag och den här drömkillen vår första bröllopsdag. Det gjorde vi genom att besöka alla ställen i hela stan och dricka upp alla drinkar som fanns i hela Stockholm.
Det var verkligen en magisk afton med överraskning och allt! Jag visste ingenting innan, utan helt plötsligt – när jag råkade sitta på toaletten – hörde jag hur Pelle ringde en taxi varpå han uppfordrande bankade på dörren och sa ”taxin kommer om fem minuter”.
Där stod jag i mjukisbyxor och tovigt hår utan en aning om vad som skulle hända. Skulle vi åka till Grand Hotel och dricka champagne? Ha en fest med alla som var på bröllopet och alla andra i hela världen vilket vi har pratat om att vi ska styra upp i ett år nu? Eller skulle vi gå på bankett med kungen? Hade kungen rentav ordnat en Nobelmiddag enkom till min ära? När den typen av tankar far genom huvudet på en person med flottigt hår som befinner sig i ett badrum iklädd vuxenblöja-byxor med fläckar på är det inte säkert att den personen reagerar på ett alltigenom positivt och glädjesprudlande sätt. Hur otacksamt det än må låta. Förlåt Pelle. Som tur var tog taxichauffören till det klassiska knepet för att lugna ett porslinspsyke: han lät mig kolla på Alvin & Gänget 2 i baksätet.
Pelle hade bokat in oss på vårat bröllopshotell i en liten fin svit! Hur gulligt är inte det? Där tillbringade vi några timmar med att dricka champagne och leka att vi var jätteviktiga kontorsmänniskor och det. Fortsätt läsa
Vårkänslor på knä
Idag när jag skulle hämta Henry på skolan tänkte jag att jag skulle göra honom lite glad genom att ta med mig hans sparkcykel. Eller ja, i ärlighetens namn var det mest för att göra mig själv lite glad. Har varit sjuk ett tag och därmed behövt ligga lite lågt, men så kände jag mig då plötsligt piggare, solen sken och där stod jag utanför porten med en sparkcykel. Självklart var jag tvungen att prova den. Självklart var jag tvungen att åka det fortaste jag kunde på den, sådär så att det mjölksyre-sved i låret. Självklart swischade jag förbi alla andra föräldrar och deras brännande ”tönt!”-blickar i ryggen.
Ungefär 30 meter från skolan finns ett område där det samlats extra mycket grus och där jag brukar be Henry att ta det lite lugnt, utan att egentligen veta varför jag gör det. Blir det halt? Kan stenar fastna i hjulen? Inte vet jag, det känns liksom bara föräldrigt att göra det. Jag far förbi en mamma och hennes dotter och överväger att sakta ner men tänker kort och gott: äsch.
Smällen. Ni vet sådär som när man var liten, ögonblicket när man insåg att det skulle gå åt skogen, när man befann sig på exempelvis en cykel eller häst; tiden stannade, man kröp ihop och visste att nu, nu kommer det att göra riktigt dj-a ont.
Och nesan, när mamman – som till råga på allt inte kan sluta skratta – kommer springande och ska hjälpa en och man låtsas att det inte gör ont och att man inte alls är nära att börja gråta. Jag flög säkert två meter, klockan flög av, älsklingsbrallorna sprack och den redan åsatta tummen fick sig en ärkesmäll. Det måste ha sett roligt ut.
Alldeles nyss, medan jag sitter och skriver det här, började Inca och Pelle slåss (på skoj förstås). Inca säger av någon anledning: ”svär på mammas död att du inte tar tag i min fot”, tror att det var för att Pelle ville att hon skulle göra en karatespark.
”Kan jag väl, hon kommer ju ändå dö snart eftersom hon åker sparkcykel”, svarade Pelle.
Jag är såå inte rustad för en zombieapokalyps.
Ute och cyklar igen
Idag premiärcyklade jag till jobbet – det var gött! Enda smolket i bägaren var Pelles ansiktsuttryck när jag lyckligt berättade att jag tänkte ta cykeln i morse. Det var förresten inte bara hans ansiktsuttryck när jag tänker efter, han skrek faktiskt rakt ut. ”Neeej!”, skrek han.
Nåväl. När jag hade varit på jobbet en pytteliten stund ringde han. Han pratade på om ingenting vilket är lite olikt honom så jag frågade: ”vad vill du egentligen”? Han råkade försäga sig direkt: ”jag ville bara veta om du hade kommit fram.”
Snacka om att inte ha något förtroende alls! Nåväl, motorikåret 2014 talar kanske inte enhälligt till min fördel, men motorikåret 2015 har so far bara bjudit på en axel ur led. Jamen, typ. Det här var ju inte riktigt premiärturen, häromdagen råkade jag drypa i backen med Mika där bak innan vi ens hade lämnat cykelstället. Pelle såg det eftersom han av någon outgrundlig anledning fick för sig att han skulle agera följebil (som om det skulle behövas). Nu får jag inte cykla med Mika längre. Alltså det är inte Pelle som har sagt det, utan hon som bestämmer. Mika Amin, även kallad.
Lite senare, ganska nyss faktiskt, satt vi och drack portvin och åt stilton med Pelles föräldrar i godan ro när vi plötsligt kom på att hon som bestämmer fyller år imorgon och vi hade glömt att köpa rosa prinsesstårta och det kan bli väldigt dålig stämning om hon som bestämmer inte får en rosa prinsesstårta på sin 4-årsdag varför vi omedelbart kastade oss till affären som stängde om tio minuter (med femtonåringens träffsäkra kommentar i ryggen: ”typiskt dom”). Gud ske pris – ICA hade en prinsesstårta, grön men den hade i alla fall en rosa ros. Jag tror vi kommer att få leva. På vägen hem gick vi och skojade och skrattade (det var väl anspänningen som släppte). Jag märkte dock att Pelle var lite spänd och liksom försökte springa ifrån mig hela tiden. Jag sprang efter och försökte upprätthålla den glada stämningen genom att fortsatta dra lite festliga skämt tills han sa (skrek):
– Men hallå! Jag får bära alla grejer OCH balansera den sista rosa prinsesstårtan som finns i hela Hammarby Sjöstad och DU och din motorik går bredvid och flamsar, du kanske kan förstå att man är rädd?”
God natt! Snart i alla fall, nu ska jag kolla på senaste TWD. I morgon blir det tårta och förmodligen skjuts till jobbet.
En motorikdrottnings bekännelser
Jag skulle vilja passa på att tacka innerligt för alla ”tummen upp” och snälla ord apropå min lilla tum-incident. Inser förstås hur patetiskt det är att mjölka medömkan på det där viset, kunde bara inte låta bli och herregud – fatta bra det kändes att läsa era rara och roliga kommentarer när jag tyckte som allra mest synd om mig själv. Från botten av både mitt hjärta och träsket av självömkan – tack och förlåt!
Många har sagt saker i stil med att: ”den här födelsedagen kommer du i alla fall inte att glömma i första taget” och: ”det här kommer du ju aldrig göra om åtminstone”. Då har jag bara nickat, hummat och låtsats att jag också tror det. Känner mig dock lite osäker på det med tanke på min motorik, mina allan-tendenser och: att det här inte var första gången jag firar en födelsedag med demolerade lemmar. Övervägde att nämna det i förra inlägget, men inbillade mig att det var bortglömt eller preskriberat vid det här laget (och att jag kanske skulle ”framstå” som lite väl dum i huvudet alternativt att någon skulle ta mina barn ifrån mig). Förra gången hade jag en dotter som var 8 månader och det skedde första gången jag gick ut efter att hon föddes. Att döma av kommentarerna, från de som var med den där kvällen för 14 år sedan, var det inte alls glömt. Exempel på kallsinniga och roliga kommentarer som: ”Inget nytt.” och: ”Låt oss konstatera att parkour aldrig har varit din paradgren” påminde mig om det. Den där gången då det var dubbelt så ”kul”…
Förra gången det begav sig hade jag, som sagt, också firat min födelsedag och hoppade runt femsnåret på morgonen i vredesmod ur en taxi på grund av att taxichauffören hade smekt mig på knäet. Min kompis Daniel var med, troligtvis för att han hoppades på lite rajtan-tajtan med min kompis som jag skulle sova hos (hon träffade för övrigt sitt livs kärlek den kvällen som hon har två barn med i dag). Ungefär fyra steg från taxin hade jag redan glömt att jag egentligen borde ha varit i full färd med att avrätta en taxichaufför utan fick istället lite feeling att leka Mission Impossible. Om du inte är bekant med hur man gör det kan jag berätta att det går till som så att att man nynnar ledmotivet på nämnda film samtidigt som man springer och trycker ryggen mot en vägg. Du vet sådär som en skurk, spion eller polis på film gör. Eller kanske snarare i en Kalle Anka-tidning, när jag tänker efter. Man har i alla fall ett osynligt vapen riktat upp i luften och tittar sig omkring väldigt ofta. Om det vill sig illa kan det hända att man får så mycket feeling att man hoppar över ett räcke som visar sig dölja en garageinfart 2 meter längre ned.
Båda mina handleder bröts rätt av i fallet och jag minns att det gjorde obeskrivligt ont. Ögonblicket efter att jag låg där och vred mig hann Daniel, som hade betalat taxichauffören, ifatt mig och frågade varför jag låg på en garageinfart och töntade mig.
Eftersom jag alltid måste spela tuff låtsades jag att det var väl ingen himla fara med mig heller. Vi gick hem till Annika som inte var hemma (eftersom hon var med sin blivande man). Daniel blev lite sur och vägrade därför gå med på att det var något fel på mina handleder när jag bad honom titta på dem. Tror han sa nåt peppande på göteborgska i stil med: ”Men lipa då!” Så jag gick och lade mig. Nästa morgon tog jag en taxi till akuten. Chauffören öppnade sin dörr och kräktes nästan efter att jag uppmanat honom att dra ner mina jack-ärmar och titta på mina handleder som svar på frågan varför jag skulle till akuten.
Väl på akuten tog jag en nummerlapp med munnen och satt och väntade. Länge. När det blev min tur frågade sköterskan trött vad det var för fel på mig. Jag bad henne att dra ned mina ärmar och då fick jag komma in mig direkt. Den gången var det min bror som fick komma upp till sjukhuset och hålla fast mig medan de drog saker och ting på plats. Och det var då jag kom på det där med att jag nog var illustratör egentligen. Minns att läkaren fick något hopplöst i blicken när jag sa det. Har aldrig haft några problem med mina handleder sedan dess i alla fall. Hoppas att det funkade den här gången också så att jag kan fortsätta att rita missbildade nakna tanter och farbröder lika a queen.
TBT nyårsafton på landet 2000/2001: Jag, min bror (han ser inte alltid ut sådär), hunden Cilla och mormor på väggen. 
Var förresten på återbesök på SÖS i måndags med anledning av att jag inte har någon känsel alls i tummen (vilket jag upptäckte genom att det plötsligt kom en massa blod efter att jag på ett ytterst begåvat sätt råkat hacka mig i tummen med en tandpetare via ett hål i gipset medan jag kollade på tv).
Fick förklarat för mig att nerven är krossad, hoptryckt från spaghettistorlek till sytrådsstorlek på mitten, lite som ett timglas. Sjuksköterskan som skulle undersöka tummen gick och frågade läkaren, vilken visade sig vara densamme som opererade mig. Han kom tydligen ihåg mig (vilket jag förmodligen inte borde bli så smickrad över som jag blev). Fick i alla fall ett klart besked: ”du kommer aldrig att få tillbaka känseln”. Jag frågade om inte nerver kunde växa ut men de hävdade att det var närmast en myt. Om man är under 16 år kan hjärnan (eftersom den fortfarande växer) kompensera för förlorade, kapade eller skadade nerver men för gamla kärringar som jag är det kört. Någon initierad person som kan bekräfta eller (helst) dementera detta?
Sjukt nöjd med min stenhårda zombie-tumme i alla fall. Vill att den ska se ut så här för alltid.
Här kan du läsa om varför jag har en så himla snygg tumme: Tummen mitt i handen
Klantig, klantigare, Kim
Eftersom flera har frågat (eller ja, flera och flera, det var nog vid närmare eftertanke bara två) vad som egentligen hände den där kvällen när jag fyllde år och jag fortfarande tycker rätt så synd om mig själv tänkte jag lämna ut alla äckliga och patetiska detaljer här. Så det här är till er två (ni vet vilka ni är). Tack för att ni bryr er (men skyll er själva). OBS: Varning för skitlångt, självömkande inlägg och göräckliga bilder.
I söndags fyllde jag fyrtio år. Eftersom vi gifte oss i år hade jag och Pelle bestämt att vi inte skulle fira våra 40-årsdagar, i alla fall inte på något storslaget sätt. Eller ja, Pelle hade bestämt det i alla fall. När Pelle fyllde år var det enda han i all sin ödmjukhet önskade sig att hela familjen skulle äta middag på hans favoritkrog Wedholms. Det slutade med att delar av familjen åt middag halvt stående på Samurai. Alla var jättesura på varandra under tiden vi åt middag halvt stående på Samurai. Inte så storslaget med andra ord.
Just därför kändes det ännu jobbigare att jag inte kunde nöja mig med en familjemiddag när det började närma sig min tur. Jag är inte så ödmjuk och älskar att fylla år – är värre än barnen och går längtar i flera veckor innan – och funderade följaktligen på vad jag skulle göra för att det skulle bli så mycket party som möjligt med så många människor som möjligt utan alltför mycket fix och trix mitt i högsäsong för Pelle mig och barnen. Varför kan man inte bara ses och dricka drinkar och skrika hurra emellanåt liksom? Tänkte att jag helt skamlöst skulle ordna med en överraskningsfest för mig själv. Bara bjuda in så många som möjligt och eftersom jag passande nog har teflon-minne (ingenting fastnar) glömma bort det vid rätt tidpunkt, typ några sekunder innan man kliver in på Sturehof och alla (alla två) ba: ”Surprise!” Men det bidde inte så utan istället en snabbt påkommen middag med de närmast sörjande, vilket i och för sig visade sig vara mer storslaget än vilket megaparty som helst. Åtminstone tills det där dåliga minnet gjorde sig påmint och såg till att jag glömde bort att jag fyllde 40. Inte 20. INTE 20.
Så här kul var det först:
Så här okul var det sen:
Så här gick det till: När vi hade grundat med en fet och delikat pub-middag på Southside och jag fått höra de finaste tal jag har hört i hela mitt liv gick vi till ett skittråkigt pretto-ställe på Hornsgatan inrett med graffittiväggar och en massa dryga hipsters som låtsades att de tyckte att den jättedåliga musiken var jättebra. Någon i mitt sällskap dödshotade visst DJ:n. Dessvärre: helt verkningslöst. Eftersom ”någon” hela tiden hade beställt en ny runda i baren när vi skulle gå kom vi aldrig ifrån det där himla Maria Leveau heller. Till slut fick vi i alla fall nog och bestämde oss för att det var dags att dansa hela natten. Till bra musik. Kalkylerade skarpsinnigt fram att Patricia var det bästa och mest långvariga alternativet och kastade oss följaktligen in i en taxi.
Väl framme kastade jag mig ur samma taxi, fick av någon outgrundlig anledning för mig att jag skulle stila lite och yttrade enligt utsago: ”Så här kan inte ni göra!” innan jag saxade över ett vägräcke. Det visade sig att jag inte heller kunde det. Problemet var inte bara alla rundor som skvalpade runt i kroppen utan att det var en ”viss” höjdskillnad på andra sidan om räcket. Jag föll kort sagt full fart framstupa rakt ned i asfalten. Minns att det kändes ”ganska” nesligt och att jag snabbt ville visa att jag var okej och att jag inte grät som någon liten mesig tönt eller så. Minns även att jag tittade ned på mina ben och tänkte ”tusan, jag kommer aldrig att komma in på Patricia med dom här strumpbyxorna!”. Det roligaste var att de andra i efterhand berättat att de tänkte precis samma sak när de såg mina knän och strumpbyxor. Sen såg jag min tumme. Protesterna var livliga när jag sa att jag nog hade brutit min tumme och att de nog fick festa vidare själva. När de fick se tummen höll de med om att det fanns en viss risk att det stämde varför jag och Pelle hoppade in i en annan taxi till SÖS.
Jag har en ganska hög smärttröskel, men trots detta och det digra alkoholintaget var smärtan närapå olidlig när den första chocken, som jag förmodar, lagt sig. Det var på riktigt nästan i paritet med att föda barn. Nesan att jag satt där jag satt och inte untzade runt på ett dansgolv med mina kompisar gjorde ju inte saken bättre förstås. Fick ganska snabbt träffa en tysk läkare som informerade mig om att han skulle dra rätt min tumme. Trots att jag blåst 1,2 hade jag sinnesnärvaro nog att spänna blicken i läkaren och säga att jag jobbade som illustratör eftersom jag var väldigt angelägen om att kunna använda min tumme i framtiden. (I klarspråk: jag skelade högst troligen och ljög sluddrande en läkare rakt upp i ansiktet eftersom jag gillar att rita nakna missbildade tanter och farbröder och själv tycker att jag är rätt så bra på det.) Fick morfin intravenöst och lokalbedövning rätt in i handen. Det hade ingen verkan vilket jag upplyste läkaren om varpå han i sin tur upplyste mig om att ingen smärtlindring skulle hjälpa förrän saker och ting var på plats igen. Så jag lade upp armen på ställningen, sa till Pelle att hålla fast mig och uppmanade läkaren att dra (i tummen alltså). Han drog. Jag vrålade. När han var klar kändes det som att handen brann samtidigt som någon genomborrade den med slöa gafflar. Men jag var ändå lättad eftersom det värsta var över. Det var det…inte. Pelle har berättat i efterhand att läkaren satt och stirrade tomt framför sig och sa något i stil med: ”det här trodde jag aldrig”. Fick vänta på att en handkirurg skulle göra ett nytt försök medan handen låg på en slags röntgenplatta. Pelle höll fast mig igen och den här gången var det ännu värre. Men det funkade inte heller. Läkaren sa att det var det värsta han hade sett. Jag minns att han sa: ”Du kommer inte komma ihåg det här, men jag ska berätta för dig hur det ser ut inuti din hand.” Trots chock/promillehalt/morfin/smärta så kommer jag ihåg. Såklart, det blev ju nästan lite tävling när han sa sådär. Har nog aldrig koncentrerat mig så mycket på någonting i hela mitt liv. Måste sett roligt ut. Läkaren sa någonting i stil med att tummen sitter i princip inne i din hand. Det finns en ”platta” i tummen (jamen, nånting sånt) som åkt in mellan ledkulorna (herregud, jag kanske inte vann just den tävlingen vid närmare eftertanke). Han sa också att två nervtrådar tjocka som spaghettistrån hade skadats och trasslat ihop sig. Pelle minns att läkaren sa att det var den mest demolerade tumme han någonsin sett. Först nu när jag skriver det här och tittar på de härliga bilderna undrar jag om det kanske berodde li-ite på att de slet så mycket i tummen utan att röntga. En grej jag inte kan låta bli att skryta om heller var att läkaren sa att jag var en riktig hårding. Jag bara spelade. Här spelar jag lite allan (Daryl) till exempel:
Efter det var alla extra snälla mot mig. Och det vill inte säga lite, med tanke på hur fantastisk varenda person jag kom i kontakt med på SÖS var. Det är ett kapitel för sig, jag måste skriva ett ode till vårdpersonal i allmänhet och SÖS-personalen i synnerhet vid tillfälle. Jag fick i alla fall prova en massa spännande tabletter och till slut var där någonting i knark-paraden som fungerade hjälpligt. Pelle åkte hem runt fem och jag fick eget rum i väntan på operation. Ett talande exempel på det jag nämnde om de som jobbar på SÖS är när det kom in en sköterska (som i likhet med alla andra gratulerade mig på födelsedagen efter att jag uppgett mitt personnummer) för att ge mig lite vatten och berätta om operationen. Jag var lite generad över min andedräkt och intog därför högst onaturliga poser varje gång jag svarade på en fråga. Hon frågade vänligt varför och när jag sa som det var sprang hon iväg och hämtade en lila tandborste, barntandkräm och – borstade mina tänder! Trots att hon med största sannolikhet inte sovit på hela natten, hade en hel drös med patienter att ta hand om och det gissningsvis ingenstans i hennes arbetsbeskrivning står att ”när någon patetisk, nybliven 40-åring trillat på fyllan och skäms över sin lik-andedräkt morgonen därpå måste du alltid springa iväg och hämta en lila tandborste och borsta hennes tänder samtidigt som du sjunger ja må hon leva”. Efter det gick jag faktiskt in på toaletten och grät lite. Det kanske låter fint, men om jag ska vara helt ärlig var det mest för att jag tyckte så dj-a synd om mig själv.
Runt halv tio rullade jag in på operation. När jag låg där i badmössa omgärdad av tre grönklädda människor började jag återigen spela lite allan eftersom jag kände mig ganska liten och löjlig (kanske lite, lite rädd också). Försökte spexa till det lite och frågade bland annat vad är väl en champagnefrukost i jämförelse med morfinfrukost och lovade att inte sova räv när de väckte mig med sång och paket om några timmar. De var – i likhet med alla andra – bedårande personligheter allihop och slätade över med emfas när jag ursäktade att de skulle behöva stå där pga att jag hade haft lite för kul dagen innan. ”Hallå! Tror du att vi aldrig har varit ute och festat eller? Vi är inga bibliotekarier heller.” Den kommentaren gjorde att jag somnade in ännu sötare. De var dock lite jobbiga när de sa att de redan visste att jag rökte efter att jag svarat nej på den frågan en sekund tidigare (bara för att jag var så rädd för att jag inte skulle få bli sövd). ”Du FÅR inte ljuga!” ”Förlåt, det var bara nu, brukar aldrig göra det”, sa illustratören.
På uppvaket blev jag återigen grattad efter att jag uppgett mitt personnummer för sjuttioelfte gången i ordningen och fick frågan vad jag ville ha för smärtstillande. ”De där brunvita kapslarna var sköna”, svarade jag varpå sjuksköterskan oknussligt funderade ett ögonblick innan hon återkom med just två brunvita kapslar och ett glas vatten. Strax därefter fick jag veta att min rara man anlänt till sjukhuset och blev nedrullad till honom. Hämtade ut en arsenal av knark av en apotekare som sa (jajamen!): ”grattis” innan vi åkte hem.
Födelsedagsfikat: 
Det läskiga var i bilen. Då kickade knarket in på riktigt och jag blev helt otippat jättejättesnuskig. Det var så konstigt för jag kunde inte sluta. Till slut sa jag till mig själv på skarpen, det kändes som om jag inte kunde kontrollera det, som om det var någon annan som pratade, och jag blev lite orolig att jag skulle fortsätta hela kvällen inför barnen och sånt. Men det gick över som tur var, hade kunnat bli lite konstig stämning annars.
På kvällen var jag helt groggy och jag minns faktiskt inte så mycket förutom att Miki kom förbi med guldballonger och en flaska Bollinger (som jag inte fick dricka upp) och en isfackla som hon brände av i trappuppgången.
Flickan (japp, jag är kompis med en 90-talist) med guldballongerna:
Nåväl, man ska alltid försöka se det positiva har jag hört och det som är bra är att jag fortfarande är i trettioårsåldern eftersom den här födelsedagen omöjligt kan räknas. Dessutom älskar jag min coola zombielook. Den förstärks dessutom av att jag släpar ena benet lite sexigt efter mig tack vare mina hard core-krossår på knäna. Så nu är frågan: när vill du komma på överraskningsfest?
Jag tänkte mig nåt sånt här (fast på Sturehof):
Tummen upp!
mammachips.com 