Häromdagen fick jag återigen tillfälle att utforska det där med att carpa dagen, alltså att leva i nuet och verkligen njuta och såna grejer. Anledningen till att jag fick det var att Micki hade bestämt att det var dags att fira min 40-årsdag på riktigt, det vill säga med fest och flärd istället för operation och morfin. Micki är rätt så bra på att fira på riktigt för att uttrycka en grav underdrift. Hon inledde med att kidnappa mig helt sonika mitt i ett möte, vilket för övrigt förmodligen var en ofantlig tur eftersom just det mötet höll på att balla ur lite delvis tack vare ”någons” obscena skämt om kundens skägg.

Micki kastade i alla fall till mig en flaska champagne, vilket ju kan kännas lite lätt apart i ett kundmöte en helt vanlig tisdag och jag kunde verkligen inte klura ut varför hon gjorde så men försökte liksom haka på ändå. Min första tanke var att vi skulle gå ut och hämnd-spruta ned flak-studenterna som åkte förbi ute på gatan, men det var fel tack och lov (vilket slöseri det hade varit!). Istället hoppade vi in i en bil och det visade sig snart att vi vi skulle till Sturebadet.

Väl framme  styrde vi kosan till – gymmet. Gymmet! Jag trodde hon skojade, vad är det för festligt med det liksom? Tji fick jag, det var superfestligt. Hon agerade personlig tränare och vi körde det hårdaste passet jag någonsin genomfört i hela mitt liv. Tredje gången vi körde plankan i en minut och jag höll på att börja gråta frågade hon med ett elakt leende hur det skulle kännas i resten av mitt liv varje gång hon frågade på jobbet  om jag kunde köra plankan lika länge som hon och då började jag verkligen inte gråta (utan gick ut och spydde på toaletten efteråt istället). Efter det fick vi syn på en liten löparbana, men i samma stund som våra blickar möttes skakade vi båda samstämmigt på huvudet. Nej, nej. Det skulle ofelbart ha slutat med att någon sprang rätt in med huvudet före och spräckte spegelväggen och/eller skallbenet i slutet av banan. Ibland påvisar vi ändå ett visst mått av självkänndedom, jag och den där Micki.

Efter det hårda passet (jag inbillar mig att jag vann) kom äntligen belöningen – en timmes helkroppsmassage! Jag var i extas, men ansträngde mig ändå för att sansa mig och förbereda mig på att bara njuta av det skönaste i hela världen. Det gick sådär. Jag blev uppropad av en….Svante där jag satt i min BB-doftande badrock.

Lyckades självklart direkt skapa dålig stämning genom att fnissa åt att de spelade österländsk klangskålsmusik i massage-rummet. Varför i hela friden gör de det? Det är ju inte avslappnande med spasmiska rytmer och oharmoniska darr-ljud som låter som ringsignaler som kommer från en mobiltelefon som någon har tappat i en toalettstol.

Eftersom jag dessvärre inte får massage av främmande män särskilt ofta var det kanske inte heller så märkligt att det uppstod en lätt awkward situation. Du vet, magen kurrar. Alla kroppsljud ekar. Minsta andetag känns pornografiskt. Åh, nej det känns som jag ska fisa. Jag kände att jag måste skratta precis hela tiden. Svante masserade mitt huvud och hade sin underkropp framför det (huvudet, alltså). Hans nylonbyxor frasade mot min hjässa. Kampen mot impulsen att ställa jättekonstiga frågor, som till exempel om han har råkat kolla massageklipp på redtube eller om han tycker att det är pinsamt att alla är nakna hela tiden eller om det inte är svårt att låta bli att skratta när det låter sådär smaskigt när man masserar var närapå omöjlig.

Tänkte att jag skulle leka något för att komma på andra tankar. Hm, vad skulle passa bra? Ja! Jag är en egyptisk drottning och han är min slav. Han är slaven…Svante. Nej, gud vilket dåligt namn. Det kan han inte heta. Typiskt hans föräldrar att paja min massagestund. Vad hette slavarana i forntida Egypten tro? Jag var Hapsutshut i alla fall, den kvinnliga faraon från en av mina tonårs favoritböcker – Solens dotter. Reflekterade länge över att jag tycker att det är så himla kul att Inca också gillar den boken och att hon dessutom faktiskt besökt nämnda kvinnas grav men mest av allt över att Inca faktiskt vet hur man uttalar hennes namn. Själv läste jag ”Happshut” i mitt huvud alla ungefär alla tio gånger jag läste den där boken (ja, det kan hända att jag läser fort och slarvigt), medan Inca fattade att det uttalas Hapsut-shut direkt. Det här tänkte jag på så länge att det plötsligt hade gått 60 minuter utan att jag ens hade märkt att min egyptiska slav Svante hade masserat hela min kropp. Självklart blev jag lite arg och trodde att han hade lurat mig eftersom det kändes som om det bara hade gått fem minuter innan han sade att jag skulle klä på mig. Förbaskade Happ-shut!

Efter massagen hoppade vi ner i den lilla poolen och simmade – vi tävlade mot alla ovetande och långsamma mindfulness-loosers och vann hela tiden! – innan vi drack varsin jättenyttig drink med spirulina och såna grejer för att väga upp de 1 173 onyttiga drinkar med tequila och andra grejer som vi drack efteråt på Público.

Vi hade en fantastisk kväll men inget kalas utan kras. Jag avrundade inte särskilt förvånande kvällen med att spräcka svanskotan på East. För tillfället för jag mig ungefär som Quasimodo, men egentligen beror det kanske mest på att jag har sådan fruktansvärd träningsvärk (vilket jag förstås aldrig skulle erkänna, speciellt inte för den där pennalistiska PT-Micki).