Nu har vi kommit hem från Japan – ovanligt rena och avslappnade. Det var faktiskt helt underbart. Det bästa med Yasuragi var att alla som befann sig där verkade tycka att det är lika roligt att leka som jag. Nu lekte de i och för sig inte zombie-apokalyps utan att de var smurfiga japaner, men ändå.

Okej, så här var det. Vi inledde vår vistelse – efter att vi hade spanat in vårt hotellrum och lydigt iklätt oss våra smurf-dräkter – med att gå på en ”vägledande välkomst-introduktion”.

Vårt supersmurfiga hotellrum.

Vi blev dirigerade längst ned i anläggningen i ett stort rum där det spelades meditativ new age-musik och hängde sitt-puffar på väggarna. Och där. Mitt i rummet, stod den – den tibetanska klangskålen. Jag och Pelle bröt ihop direkt. Bara hon inte slår på den och säger något på japanska viskade vi till varandra i samma ögonblick som ledsagaren drog igång sin introduktion genom att slå på klangskålen och säga något på japanska.

Ledsagaren/tjejen informerade oss om att vi var i Japan nu. Sedan berättade hon om uråldriga tvagningsmetoder i Japan. Hon förevisade även dessa genom att sätta sig på en träpall, gnida sig med en tvättlapp och leka icebucket-challenge med en liten trähink jättemånga gånger, fast utan vatten. Pelle låtsades att han var andlig eller något liknande och satt och stirrade stint ned i golvet. Mig lurade han inte, jag såg att han kvävde skratt så att det kom dregel. Som straff var Pelle tvungen att besudla klangskålen genom att låtsas-bajsa i den när alla hade gått. Skärp dig, sa jag strängt och tog ett foto (trots att man inte fick ha med sig mobiltelefoner – haha, breaking the law).

Vi kände oss väldigt upprymda efter introduktionen (eftersom den var slut) och diskuterade ivrigt våra oändliga möjligheter. Ska vi tvätta oss med en liten tvättlapp direkt eller kanske meditera under några filtar? undrade Pelle. Nej, vi ångbastar – där är det ju både killar och tjejer! föreslog jag. Nej, kan vi inte låta fiskar äta våra fötter medan vi festar loss på spirulina-te? kontrade Pelle med. Då kände vi att vi var lite hungriga. Och törstiga. Det blev öl och nötter på uteserveringen. Vi var helt själva i solen och kände oss som riktiga vinnare. Herregud, vad alla var korkade som var inomhus och utövade självmassage när man kunde sitta ute i solen och göra Japan. Ölen var faktiskt asiatisk och nötterna var japan-mix från Martin Olsson. Vi kände oss väldigt lyckliga där i solen. När ölen var uppdrucken och solen gått i moln gick det inte att skjuta upp det längre: det var dags att bli riktiga japaner.

Någonting som vi båda fann oerhört fascinerande var hur alla gäster omedelbart, eller i alla fall så fort de tagit på sig sin smurfiga kimono, eller yukatá som det tydligen heter när en kimono är tillverkad i bomull, liksom förvandlades till visa och harmoniska munkar. Alla rörde sig jättelångsamt, log fromt och bar runt på sina tillhörigheter i korgar. Som en masspsykos, fast på ett trevligt sätt. Det var lite Sällskapsresan över det hela faktiskt. Tycker ändå att det är fantastiskt rart att vi är så lydiga och angelägna att göra rätt. Alla gjorde som de blev tillsagda och alla, nästan alla, lämnade till och med mobilerna på rummet.
Smurfar som rör sig runt i rummet.

Jag älskade faktiskt yukatá-upplägget – det vill säga att alla såg likadana ut. Alla var liksom lika smurfiga. Dels styrkte det mig i min övertygelse om att skoluniform borde införas och dels är det väldigt befriande att inte behöva fundera på vad man ska klä på sig (eftersom det är det tråkigaste som finns i hela världen).

Sedan gjorde vi SPA-avdelningen. Vi tvagade oss med små tvättlappar, bastade, vräkte oss i de heta källorna och simmade (jag tävlade med alla i hela poolen utan deras vetskap och vann hela tiden vilket gjorde att mina ben var så darriga att knäna vek sig när jag skulle gå upp). Det blev dock ganska uppenbart hur rastlösa både jag och Pelle är. Så fort vi hade gjort en ny grej, som till exempel att sätta oss i de varma källorna, började vi skruva på oss efter ungefär 30 sekunder och fråga varandra: vad ska vi göra nu, vad ska vi göra nu då? Vi hann nog med allt utom att mata fiskarna med våra fötter eftersom djurvännen Pelle var rädd att fiskarna skulle dö om han stoppade ner sina fötter. Vi hoppade även alla aktiviteter då vi kände att vi kunde hitta på något roligare under en filt än att meditera.

På kvällen åt vi teppanyaki och fick två nya kompisar, trots att vi var mer tourettiga än vanligt. (Förlåt, man får inte skoja om det men nu gjorde jag det ändå). Maten var god och snällt producerad vilket den gotländska kocken var väldigt noga med att framhålla. Våra nya kompisar, ett ungt par som var gravida med sin tredje, och vi satt kvar länge vid bordet och pratade. Sedan var det dags att bege sig till baren. Väl där gick paret och satte sig för sig själva och vi stod och hängde i baren medan jag drog lite spexiga origami-skämt för bartendrarna. Plötsligt ser jag hur min älskade, översociala bättre hälft är på väg bort till paret. Jag försökte väsa ”stopp, de vill säkert ha lite tid för sig själva”, men misslyckades ganska kapitalt med själva väsandet som snarare blev till ett skrik. Allt blir för övrigt till skrik på Yasuragi eftersom det är så förbaskat tyst hela tiden. Paret bedyrade artigt att det inte alls var tråkigt att vi kom och trängde oss på så vi slog oss glatt ned och började prata om: swingers. Varför. Gjorde. Vi. Det. Jag vet inte! Det hade nog att göra med det där man inte får skoja om. Till råga på allt satt Pelle och bresade hela tiden.

Efter att vi hade tvingat kvar det stackars paret, köpt en flaska vin när baren stängde och druckit upp den och det gulliga paret och alla andra smurfar gått och lagt sig sprang vi runt och busade. Törs inte skriva vad vi gjorde för då kanske vi blir portade på Yasuragi och vi vill väldigt gärna åka dit och smurfa igen.

Minns faktiskt inte just det här.

Så här visa var alla andra smurfar: de gick och lade sig klockan 23.00. Ganska kort efter att det här fotot togs gick vi i alla fall och mediterade under en filt vi också.

Tall och man. ”Jag är längre än du.”

Nästa dag hade vi verkligen lyckats kommit in i Yasuragi-feelingen och var mycket lugnare när vi smurfade runt i våra dräkter och badade, tvagade oss, bastade och simmade. Vi lämnade till och med mobilerna på rummet och kommenterade hånfullt när vi såg en tjej som tog selfies i badhuset: ”gud vad ytligt”. Själva satt vi och tog mentagrams i de varma källorna. Mentagrams, om du inte vet vad det är och det vet du antagligen inte eftersom det är vi som har kommit på det, är när man låter som att man tar ett kort med munnen och fryser bilden man har just då på näthinnan i hjärnan. Sjukt andligt. Det enda pinsamma (förutom våra mentagrams) som hände var att jag råkade göra en boiling water challenge när jag skulle tvaga mig på uråldrigt japanskt vis och att en tant tog min korg med tillhörigheter av misstag och att jag blev väldigt rädd då eftersom jag såg framför mig hur jag skulle behöva ta mig upp till rummet, naken och skållad, tre våningar upp med bara en tvättlapp att skyla mig med och därför råkade skrika lite. På alla. I den tysta avdelningen. Tjuv-tanten blev sur och bara: ”ja, ja lugna ned dig, här har du dina fula grejer.”

Vi ville aldrig åka hem och därför blev vi ”jättebesvikna” när det inte fanns någon taxi och vi blev tvungna att äta lunch på Yasuragi också. Typiskt.

Vi (eller vi och vi – Pelle, förstås) förlängde vårt Yasuragi-moment genom att laga japansk middag, utrusta barnen med specialpinnar som vi hade köpt och ha på oss våra smurfdräkter på kvällen. Det blev såklart jättelyckat. Ett av barnen fick en akut depression över att han inte hade en egen smurf-dräkt och det andra barnet kastade en skål ris på det deprimerade barnet i syfte att fördjupa depressionen ytterligare. Det är ingen slump att just det barnet går under smeknamnet Usama.

Kanske är den där tibetanska klangskålen lösningen på allt, trots allt? Ska nog införskaffa en sådan här magisk tingest inom kort och undersöka om den kan bättra på harmonin härhemma.