Kaos-Kim

När man visar brösten på Lidl 

/ Mamma Chips / 3 kommentarer

Idag när jag kom hem från jobbet gjorde jag det som alla tjejer i hela världen gör när de kommer hem från jobbet, det vill säga: slet av mig behån. Eftersom jag var varm och svettig tog jag av mig allt annat också och satte på mig en knälång, sladdrig och ganska ful skjorta.

Upptäckte strax att vi inte hade någon middagsmat (chips) hemma varför jag begav mig mot Lidl. Orka ta på sig civiliserade kläder för att gå och handla. Det blev den sladdriga, långa skjortan och ett par gamla gummistövlar (man kan bara ha dem när det är fint väder eftersom det är hål på dem).  När jag står och packar upp mina varor i kassan märker jag att killarna i kassan garvar. Som bara den. Fast ändå som om de försöker låta bli. Jag ler stort tillbaka för att verka lite artig och trevlig. Plötsligt kommer en tredje kille som jobbar på Lidl fram med en stor blombukett till mig. Då brister det totalt för de andra grabbarna. Jag blir såklart förvånad men väldigt glad över den oväntade gåvan och försöker skratta med, frågar lite generat vad som förskaffar mig den äran.
– Den ska du ha, svarar killen.

När jag tittar ner för att sticka in kortet i maskinen förstår jag plötsligt vad som orsakat den muntra stämningen på Lidl mitt i middagsmatshandlings-rusningen (det var med andra ord inte bara jag där). Mina nycklar som hänger runt halsen har lyckats knäppa upp min skjorta så att i princip allt hänger fritt till allmän beskådan.

Jag slet ihop skjortan och försökte låtsas som ingenting, högröd i ansiktet medan jag slog in koden. Det gick sådär.

Så dagens tips om du har förverkat den här månadens blomsterbudget och inte är knussligt lagd: visa pattarna på Lidl.

”Bröstbukett” har fått en helt ny innebörd för mig.

Dessvärre är det inte första gången jag gör bort mig i en kassa. Här kan du läsa om när jag förnedrade Eagle-Eye Cherry på Systembolaget.

Min Freak Show

/ Mamma Chips / Lämna en kommentar

I torsdags hände det. En dröm gick i uppfyllelse när jag fick ha mitt livs första vernissage. Den här bilden visualiserar hur det kändes på ett väldigt bra sätt:


Att det överhuvudtaget hände är tack vare den här mannen:

Han, det vill säga Tomas Edlund som äger Hos Tomas, frågade mig i augusti om jag ville ställa ut hos honom. Eller ja, jag kastade faktiskt ur mig frågan några månader tidigare när jag var där och klippte mig och råkade vara på mitt allra fräckaste humör. Han sa ”visst!”, men när han väl ställde frågan på riktigt blev jag lika delar överlycklig och livrädd. Kanske mest livrädd varför det tog nästan fem månader innan jag tordes. Eftersom Tomas löpande har utställningar med RIKTIGA konstnärer och fotografer kändes det mer hjälp än hurra. Min enda förhoppning var faktiskt att ingen skulle hånskratta. Eller kräkas. Ingen hånskrattade, vad jag märkte i alla fall, dock var det några som kräktes. Fortsätt läsa →

Årets Eagle-Eye Cherry-prank. 

/ Mamma Chips / 2 kommentarer

Igår skulle jag och Danne hem till våra kollegor Elisabet och Binge efter jobbet för att äta middag och diskutera ett kommande projekt.

På vägen dit besökte vi systemet och det var där Danne på ett högst beundransvärt sätt lyckades genomföra det där  som står i rubriken. När jag står och ställer upp flaskor på rullbandet passerar Danne. På vägen förbi böjer han sig blixtsnabbt fram och frågar viskande ”hur går den där Eagle-Eye Cherry-låten nu igen?” Därefter går han ut ur kassan. Eftersom jag och Danne är som två (astöntiga) syskon som alltid tävlar om precis allting är min instinktiva reaktion att jag måste komma på skitsnabbt hur låten går.

Jag släpper således allt och slår ut med händerna i luften och skriker: ”Ge mig en sekund” (adresserat ingen eftersom tävlingsnerverna gjort att jag inte ens märkt att Danne inte ens är i närheten). Efter att ha stirrat ut i tomma luften ganska mycket längre än en sekund (med gissningsvis galen blick) börjar jag sjunga ”Save tonight”, på hittepå-engelska eftersom jag inte minns texten. Det är när jag står där, sjukt nöjd över att jag kan melodin, ylandes ”hey tomorrow, and the achy breaky boo” som jag ser att han står där, bakom mig i kön. Den här snubben, alltså:

Riktigt så här hängiven såg han dock inte ut när han tittade på mig.

Min riktiga födelsedag

/ Mamma Chips / 1 kommentar

Häromdagen fick jag återigen tillfälle att utforska det där med att carpa dagen, alltså att leva i nuet och verkligen njuta och såna grejer. Anledningen till att jag fick det var att Micki hade bestämt att det var dags att fira min 40-årsdag på riktigt, det vill säga med fest och flärd istället för operation och morfin. Micki är rätt så bra på att fira på riktigt för att uttrycka en grav underdrift. Hon inledde med att kidnappa mig helt sonika mitt i ett möte, vilket för övrigt förmodligen var en ofantlig tur eftersom just det mötet höll på att balla ur lite delvis tack vare ”någons” obscena skämt om kundens skägg. Fortsätt läsa →

Helena Christensens lillasyster

/ Mamma Chips / 3 kommentarer

I helgen firade jag och den här drömkillen vår första bröllopsdag. Det gjorde vi genom att besöka alla ställen i hela stan och dricka upp alla drinkar som fanns i hela Stockholm.

Det var verkligen en magisk afton med överraskning och allt! Jag visste ingenting innan, utan helt plötsligt – när jag råkade sitta på toaletten – hörde jag hur Pelle ringde en taxi varpå han  uppfordrande bankade på dörren och sa ”taxin kommer om fem minuter”.

Där stod jag i mjukisbyxor och tovigt hår utan en aning om vad som skulle hända.  Skulle vi åka till Grand Hotel och dricka champagne? Ha en fest med alla som var på bröllopet och alla andra i hela världen vilket vi har pratat om att vi ska styra upp i ett år nu? Eller skulle vi gå på bankett med kungen? Hade kungen rentav ordnat en Nobelmiddag enkom till min ära? När den typen av tankar far genom huvudet på en person med flottigt hår som befinner sig i ett badrum iklädd vuxenblöja-byxor med fläckar på är det inte säkert att den personen reagerar på ett alltigenom positivt och glädjesprudlande sätt. Hur otacksamt det än må låta. Förlåt Pelle. Som tur var tog taxichauffören till det klassiska knepet för att lugna ett porslinspsyke: han lät mig kolla på Alvin & Gänget 2 i baksätet.

Pelle hade bokat in oss på vårat bröllopshotell i en liten fin svit! Hur gulligt är inte det? Där tillbringade vi några timmar med att dricka champagne och leka att vi var jätteviktiga kontorsmänniskor och det. Fortsätt läsa →

Vårkänslor på knä

/ Mamma Chips / Lämna en kommentar

Idag när jag skulle hämta Henry på skolan tänkte jag att jag skulle göra honom lite glad genom att ta med mig hans sparkcykel. Eller ja, i ärlighetens namn var det mest för att göra mig själv lite glad. Har varit sjuk ett tag och därmed behövt ligga lite lågt, men så kände jag mig då plötsligt piggare, solen sken och där stod jag utanför porten med en sparkcykel. Självklart var jag tvungen att prova den. Självklart var jag tvungen att åka det fortaste jag kunde på den, sådär så att det mjölksyre-sved i låret. Självklart swischade jag förbi alla andra föräldrar och deras brännande ”tönt!”-blickar i ryggen.

Ungefär 30 meter från  skolan finns ett område där det samlats extra mycket grus och där jag brukar be Henry att ta det lite lugnt, utan att egentligen veta varför jag gör det. Blir det halt? Kan stenar fastna i hjulen?  Inte vet jag, det känns liksom bara föräldrigt att göra det. Jag far förbi en mamma och hennes dotter och överväger att sakta ner men tänker kort och gott: äsch.

Smällen. Ni vet sådär som när man var liten, ögonblicket när man insåg att det skulle gå åt skogen, när man befann sig på exempelvis en cykel eller häst; tiden stannade, man kröp ihop och visste att nu, nu kommer det att göra riktigt dj-a ont.

Och nesan, när mamman – som till råga på allt inte kan sluta skratta – kommer springande och ska hjälpa en och man låtsas att det inte gör ont och att man inte alls är nära att börja gråta. Jag flög säkert två meter, klockan flög av, älsklingsbrallorna sprack och den redan åsatta tummen fick sig en ärkesmäll. Det måste ha sett roligt ut.

Alldeles nyss, medan jag sitter och skriver det här, började Inca och Pelle slåss (på skoj förstås). Inca säger av någon anledning: ”svär på mammas död att du inte tar tag i min fot”, tror att det var för att Pelle ville att hon skulle göra en karatespark.
”Kan jag väl, hon kommer ju ändå dö snart eftersom hon åker sparkcykel”, svarade Pelle.

Jag är såå inte rustad för en zombieapokalyps.

Jädrar vad vi ska leva i nuet i morgon.

/ Mamma Chips / 4 kommentarer

Imorgon ska jag och Pelle till Yasuragi. Vi har aldrig varit där. Det verkar ovanligt. Alla jag har nämnt det för har nämligen varit där, inte en – utan flera gånger, och precis alla brister ut i vällustiga och avundsjuka stön och bedyrar hur fantastiskt härligt och avslappnande det är. Jag börjar känna mig lite stressad över att jag inte ska förstå hur härligt och avslappnande det är att vara där.

Jag tänkte tidigare ikväll att jag skulle kika lite på deras hemsida. Det kan ju vara bra att ha gjort det innan så att man vet vad man vill och kan slappna av ännu mer imorgon. I samma veva kom Pelle hem från en Winemaker´s dinner på Ulla. När jag berättade vad jag gjorde, hällde han upp ett glas vin, kastade sig i soffan och riktade förväntansfullt sin uppmärksamhet mot mig: ”Vad mysigt – berätta!”

Jag läste innantill: ”Jo, man kan…till exempel ligga på en madrass på golvet med en filt över sig och meditera ackompanjerad av tibetanska klangskålar.” Vi skrattade båda så vi kiknade. Tänk att de berättar det! Det är ju ungefär som att skylta med att man inte städar toaletterna varje dag.

Läste vidare. ”Det finns Heart chakra meditation, också. Då lyssnar man på musik och utför rörelser i de fyra väderstrecken medan man står på exakt samma ställe.” Gud, vad härligt det lät. Pelle svarade inte, men jag kunde liksom ana små ryckningar i hans ena ögonvrå. Jag försökte bryta ticksen genom att klicka mig vidare:

”Okej, okej vänta lite. Bastu-upplevelse!” Nu började det likna något, eller vänta lite. ”Bli ledsagad av en värdinna…” Bli ledsagad? Hon ska inte massera eller något annat trevligt eftersom hon enligt hemsidan  kommer att ha fullt upp med att redogöra för kolanvändningen i Japan ur ett historiskt perspektiv. Gud vad…avslappande. Jag som alltid har drömt om att höra den spännande historien om hur kol producerats och använts i Japan i generationer i en bastu samtidigt som jag inte får massage.

De verkar ju faktiskt sjukt lata de som jobbar där på Yasuragi; ”Självmassage – sitt på huk i 55 grader och rör dig på lite olika sätt så att det känns som att du ger dig själv massage.”

Klickade mig desperat fram till behandlingar och aktiviteter och det första som dök upp var: fotharmoni. Fotharmoni. Bara själva ordet borde ha en självförstörarmekanism enligt hemligt James Bondmeddelande-modell. Fotharmoni – en tydlig indikator på att mänsklighetens undergång är nära.

Vi är faktiskt närapå sinnesjukt förväntansfulla inför morgondagens äventyr som blir verklighet tack vare Pelles underbara kollegor som gav oss det i bröllopspresent. Och gudmor Hannah som gör en superhjälteinsats och är barnvakt.

Det kommer att bli så himla härligt och avslappnande (så länge jag kommer ihåg att inte klä av mig naken när vi vistas i gemensamhetsutrymmen, inte spotta och att inte skratta om någon skulle föreslå lite tibetanskt klangskålsackompanjemang under en filt).

När mormor får spel

/ Mamma Chips / 1 kommentar

Min mamma är inte särskilt trakterad av sällskapsspel. Faktum är att hon avskyr  dem i alla dess former, nästan med samma intensitet som hon hatar sport på tv. Det är kanske inte så konstigt eftersom hon liksom är ett enda stort sällskapsspel i sig själv.

Hon är den där som alltid blir placerad vid tråk-bordet på stora fester för att det ska bli lite fart och fläkt. Den där som tar motsatt ståndpunkt i varje diskussion bara för att. Som på ett högst avundsvärt sätt behärskar den sällsynta förmågan att alltid hålla sig på rätt sida av sofistikerat grov (”eller fräck med finess” som hon troligen skulle uttrycka saken) och plump. Eller ja…oftast i alla fall.

Den där som, sedan jag var liten, har berättat varenda skröna som finns i Klintbergs böcker. I jag-form.  Som varje gång det ska städas, plockas in varor eller dukas av efter en middag, leker att KGB snart kommer och att man därför snabbt måste undanröja alla spår eftersom – som vi alla vet! – man vare sig får ha det stökigt, roligt, festa eller handla mjölk för KGB. Hon är också den där typen som bestämmer sig för att hoppa genom ringarna på en midsommarstång.

Spel är helt enkelt inte hennes grej, misstänker att det beror på att de ofta innebär att man måste följa regler och hålla sig inom vissa ramar (för att inte tala om: vänta på sin tur).

Kanske är det därför jag inte blir särskilt förvånad när jag får ett sms från min dotters pappa (som är nere och hälsar på sin dotter hos hennes mormor) som lyder:

”Inca håller i en frågesport för oss alla på altanen. Nusse och Lollo är också här. Inca frågar: vad är lätt att få men svårt att bli av med?
Din mamma svarar blixtsnabbt: ”Gonorré.”