Igår skulle jag och Danne hem till våra kollegor Elisabet och Binge efter jobbet för att äta middag och diskutera ett kommande projekt.

På vägen dit besökte vi systemet och det var där Danne på ett högst beundransvärt sätt lyckades genomföra det där  som står i rubriken. När jag står och ställer upp flaskor på rullbandet passerar Danne. På vägen förbi böjer han sig blixtsnabbt fram och frågar viskande ”hur går den där Eagle-Eye Cherry-låten nu igen?” Därefter går han ut ur kassan. Eftersom jag och Danne är som två (astöntiga) syskon som alltid tävlar om precis allting är min instinktiva reaktion att jag måste komma på skitsnabbt hur låten går.

Jag släpper således allt och slår ut med händerna i luften och skriker: ”Ge mig en sekund” (adresserat ingen eftersom tävlingsnerverna gjort att jag inte ens märkt att Danne inte ens är i närheten). Efter att ha stirrat ut i tomma luften ganska mycket längre än en sekund (med gissningsvis galen blick) börjar jag sjunga ”Save tonight”, på hittepå-engelska eftersom jag inte minns texten. Det är när jag står där, sjukt nöjd över att jag kan melodin, ylandes ”hey tomorrow, and the achy breaky boo” som jag ser att han står där, bakom mig i kön. Den här snubben, alltså:

Riktigt så här hängiven såg han dock inte ut när han tittade på mig.