När en nära anhörig till mig, närmare bestämt min pappa, nyligen dog i Covid-19 blev det smärtsamt tydligt för mig hur skyddslösa äldre och utsatta människor i dagens Sverige är. I synnerhet de som inte har tryggheten av en anhörig som krigar för dem. För just min pappa spelade det dessvärre ingen roll. Det har rapporterats i allehanda medier på senaste tiden om hur äldre smittade med Covid-19 inte ens vårdas utan enbart får palliativ vård. Många gånger utan att läkaren ens träffat patienten ifråga eller fått godkännande från eventuella anhöriga. Det talas om passiv och aktiv dödshjälp. Jag går längre, jag hävdar att det handlar om mord. Mord med likgiltighetsuppsåt. Vem bär ansvaret är frågan? Oavsett svaret är det här en omänsklig skandal utan dess like. Covid-19 har blottat den hemskaste sidan av vår åldersdiskrimineringskultur.
Fortsätt läsaNär min pappa dog
För två månader sedan fick jag ett samtal från ett dolt nummer. Det visade sig vara en läkare som berättade att min pappa Richard hade bekräftats smittad med Covid-19. Läkaren informerade mig om att han hade beslutat att min pappa, som bor på ett kommunalt vårdhem i centrala Stockholm, skulle få palliativ vård om hans tillstånd försämrades. Trots att jag förstås blev chockad och ledsen reagerade jag över hans beslut, men tänkte i mitt inte så stilla sinne att det nog i praktiken ”bara” innebar att min pappa troligen inte skulle stå längst fram i respirator-kön om det skulle gå riktigt illa. Det kunde jag ändå förstå någonstans då han hade diabetes och stoltserade med att ha vandrat och kämpat hela 73 långa år på jorden. Klart att en ung småbarnsmamma eller -pappa skulle få förtur om den typen av situation skulle uppstå, dvs: att någon skulle tvingas väljas bort. I praktiken skulle det dock visa sig att läkaren gav min pappa en dödsdom. En fruktansvärt plågsam dödsdom till på köpet. Som på något plan endast verkar grunda sig i en outgrundlig nonchalans.
Fortsätt läsaNär man visar brösten på Lidl
Idag när jag kom hem från jobbet gjorde jag det som alla tjejer i hela världen gör när de kommer hem från jobbet, det vill säga: slet av mig behån. Eftersom jag var varm och svettig tog jag av mig allt annat också och satte på mig en knälång, sladdrig och ganska ful skjorta.
Upptäckte strax att vi inte hade någon middagsmat (chips) hemma varför jag begav mig mot Lidl. Orka ta på sig civiliserade kläder för att gå och handla. Det blev den sladdriga, långa skjortan och ett par gamla gummistövlar (man kan bara ha dem när det är fint väder eftersom det är hål på dem). När jag står och packar upp mina varor i kassan märker jag att killarna i kassan garvar. Som bara den. Fast ändå som om de försöker låta bli. Jag ler stort tillbaka för att verka lite artig och trevlig. Plötsligt kommer en tredje kille som jobbar på Lidl fram med en stor blombukett till mig. Då brister det totalt för de andra grabbarna. Jag blir såklart förvånad men väldigt glad över den oväntade gåvan och försöker skratta med, frågar lite generat vad som förskaffar mig den äran.
– Den ska du ha, svarar killen.
När jag tittar ner för att sticka in kortet i maskinen förstår jag plötsligt vad som orsakat den muntra stämningen på Lidl mitt i middagsmatshandlings-rusningen (det var med andra ord inte bara jag där). Mina nycklar som hänger runt halsen har lyckats knäppa upp min skjorta så att i princip allt hänger fritt till allmän beskådan.
Jag slet ihop skjortan och försökte låtsas som ingenting, högröd i ansiktet medan jag slog in koden. Det gick sådär.
Så dagens tips om du har förverkat den här månadens blomsterbudget och inte är knussligt lagd: visa pattarna på Lidl.
”Bröstbukett” har fått en helt ny innebörd för mig.
Dessvärre är det inte första gången jag gör bort mig i en kassa. Här kan du läsa om när jag förnedrade Eagle-Eye Cherry på Systembolaget.
Dödskul
Idag var jag, Henry och Mika på Stockholm Zombie Walk som firade 10-årsjubileum. Stämningen var hög i Fatbursparken där levande och odöda minglade helt obehindrat tillsammans. Alla tyckte att det var mycket spännande, särskilt familjens yngsta zombie-fan som ömson jublade och ömsom skrek av fasa. Jag tänkte att det är lika bra att hon vänjer sig eftersom den snart är här. Zombie-apokalypsen alltså. Fortsätt läsa
Jag är ett poké-mongo.
Du har säkert redan hunnit tröttna. Clefairy, Eeve, Gyarados, great ball, lucky egg – vem bryr sig? Det verkar som att Pikachu och hans vänner förlorat greppet om de flesta andra – riktiga – vuxna jag känner, nu när nyhetens behag är över. Mig håller de dessvärre fortfarande i ett järngrepp. Senast idag till exempel deltog jag i ett Pokémon-upplopp på Riddarholmen. Och det var faktiskt första gången jag kände mig lite bekymrad. Fortsätt läsa
Skotten och skånskan forever
I helgen var det bröllop och inte vilket bröllop som helst utan bröllopet mellan våra kära vänner Jonathan och Anna. Bröllopet där såväl starka känslor som håriga stjärtar blottades och Pelle blev arresterad på en busshållplats. Fortsätt läsa
This dad is on fire
Så kom pappan hem och jobbade, dansade och lagade lite god mat innan det var dags att åka tillbaka till Skåne igen. Han slängde till exempel ihop det här på lite grejer som låg och skräpade i kylskåpet:
Det var supergott! Nu blir det ju tyvärr chips morgon, middag och kväll tills pappan kommer hem igen. Bollade lite med min vän Micki på telefon idag om hur man kan variera sig när man är matlagningsmässigt efterbliven (syftar bara på mig) vilket föranleder kvällens kulinariska experiment. Håll tummarna för mig och barnen ikväll när vi testar att smälta ostbågar i micron, ska bli skitkul! Berätta helst ingenting om det för pappan (eftersom han har lite för många microvågsugns-relaterade eldsvådor i bagaget sedan vi träffades).
Universums härskare var ovanligt rar och kärleksfull när vi skulle vinka av pappan. Hon bedyrade om och om igen hur mycket hon älskade honom och ville inte släppa taget. Pappan hann knappt hoppa in i taxin innan hon dramatiskt deklarerade att hon redan saknade honom. När vi gick hem visste omtanken inga gränser, hon fortsatte bekymrat med blicken i marken: ”Jag är så rädd om honom. Lilla pappa. Tänk om han skär sig. Eller om…” Efter en mycket kort stunds eftertanke utbrast hon: ”eller om han brinner upp!” Bekymmersrynkan ersattes av ett förväntansfullt leende:
”Det skulle jag vilja se!”
We have your back, daddy. Typ.
Äkta auktoritet
Häromdagen hade Henry familjepicknick på skolan. Jag hade – inte helt otippat – ingen aning om det utan kom till skolan för att hämta Henry som vanligt. Som tur var hade jag precis varit och handlat med universums härskare, ett shoppingtillfälle som för övrigt numera refereras till som”Lidl-incidenten”.
Henry noterade att jag hade massor med matvaror med mig och utbrast: ”bra mamma – du tog med dig picknick”. Jag spelade förstås med. Henry ryckte till sig en chipspåse och skrek triumferande att han hade världens grymmaste mamma samtidigt som han viftade frenetiskt med påsen i luften (och i en del personers ansikten). Alla klasskamrater tittade uppskattande och nästan beundrande på mig. Det gjorde inte deras närproducerade och ekologiska föräldrar. (Snacka om déjá vu.)
Den snikiga handen på bilden tillhör universums härskare. Hon ville – inte helt otippat det heller – ha chipspåsen. Ett litet gräl (okej, slagsmål) utbröt. Lyckligtvis sammanföll det med att klassföräldrarna (som definitivt inte hade med chips som picknick till sina barn) höll ett fint välkomsttal. Medan jag försökte koncentrera mig på vad de sa (=inte låtsas om att det var mina barn som bråkade) försvann plötsligt Mika från jordens yta på en sekund. Det är förstås ingen match när man universums härskare.
Efter många om och men hittade jag henne till slut på en lekplats en bit från skolan (hon hotade i alla fall inte de andra barnen med stenar). Pappan som var på väg hem tog över på skolgården medan jag gick hem med varorna. Puh. Väl hemma möttes jag av massor av rök, oroliga grannar i trappuppgången och beskedet att det brann någonstans. (Jag löste förstås det hela på blott ett ögonblick genom att ta hissen upp och stanna på varje våning. Redan på andra våningen hittade jag källan; syltkokning som hade gått åt skogen.)
Efter den hjältemodiga insatsen gick jag hem och snodde ihop en gedigen picknick (kaffe och pistagenötter) och sprang tillbaka till Luma Park där Henrys klasskamrater och deras familjer, jättehungriga Pelle och universums härskare höll hus. Jag och Pelle betedde oss som vanligt som idioter eftersom vi inte riktigt har fattat hur man beter sig på dylika tillställningar. Hoppas att det klarnar lagom till sista barnet. (Antingen är vi översociala och har med oss bullar, mat och gärna vin till alla eller så ligger vi och surar som två osociala tonåringar. Hur ska man göra egentligen?)
Och här är Mika när hon tar över kassan på Lidl med en fet kö bakom sig genom att enbart säga till kassörskan: ”Jag ska sitta där du sitter.”
Jag måste lära mig det där.
En picknick i parken
Idag kom jag (vem annars!) på världens bästa idé: vi skulle ha picknick till middag. Kolla snygg jag är också när jag utövar världens bästa idé:
Inca höll med om att det var bra tänkt. Hon följde med till Luma Park och dukade upp i förväg medan picknick-fuskarna Pelle, Henry och Mika köpte sushi.
Henry kände att tillfället krävde viss utsmyckning varför han satte bordsdekorationen bakom örat. Mika kände att hon behövde en sten. Den hotade hon de andra barnen på lekplatsen med. Vi tog inga kort på det.
Inca matade fåglar med plättar. Vi lyssnade på henne medan hon pratade för sig själv: ”Jag matar bara sparvarna. Helst honor, som kanske har ungar i magen. Och transgender-sparvarna. De kan behöva lite extra stöd. Ok. Capten Sparrow kan få lite majs också. ” Men hon matade inte alls bara sparvarna. Snart kom måsarna och vi blev populärast i hela parken. Allt som vanligt.
Alla drack saft utom mamman som ville ha vin. Heja mamman.
Strax efter att den här bilden togs ställde sig hela det här fantastiska gänget upp på bänkarna och framförde ”En anka, en anka, en anka med en vinge” innan de jagade varandra tills nästan alla dröp i backen. Pelle råkade som av en händelse jucka lite sexigt på höfterna när han dansade. Så himla skönt att ha hela Luma Park för sig själv. Eller ja, vi och måsarna då. Hej då!
När riktiga machomän umgås.
Igår var min man ute och tog en bärs med en polare. Just den här polaren råkar vara en sanslöst rolig, smart och snygg skotte och Pelle är ju Pelle, det vill säga: ännu snyggare, smartare och roligare. (I mitt tycke då, lite osäker på om Anna Linnerud håller med.) När de är ute tillsammans skockas damerna i klasar runt dem, något de för övrigt inte brukar ta särskilt stor notis om. De har liksom bara ögon för varandra.
De övergav ganska snart den där ölen igår till förmån för en middag på tu man hand i Gamla stan där de enligt utsago drack ”en fantastisk Bourgogne” tillsammans. Efteråt tog de en taxi hem till polaren som var gräsänkling. Väl där fick Pelle en rundvisning i lägenheten vilket föranledde ett långt samtal om heminredning. Därefter överräcktes en gåva, närmare bestämt en jultröja med snögubben Olof-motiv varpå de tog kontakt med en annan polare som är präst i Hudiksvall. Efter det kollade de på gråtklipp i två timmar.
De båda vännerna tittade mest på klipp med amerikanska soldater på permission som överraskar sina barn men också på Bianca Ryan, Paul Potts och en föräldra- och hemlös pojke som tydligen knäcker i koreanska X-factor. De drack visst lite olika sorters whisky också. Kanske mest för syns skull.
Det är i alla fall vad jag kallar riktiga män.
PS. Så här hårda ser de ut när de åker raggarbil:
mammachips.com 