Jag är ett poké-mongo.

Du har säkert redan hunnit tröttna. Clefairy, Eeve, Gyarados, great ball, lucky egg – vem bryr sig? Det verkar som att Pikachu och hans vänner förlorat greppet om de flesta andra  – riktiga – vuxna jag känner, nu när nyhetens behag är över. Mig håller de dessvärre fortfarande i ett järngrepp. Senast idag till exempel deltog jag i ett Pokémon-upplopp på Riddarholmen. Och det var faktiskt första gången jag kände mig lite bekymrad. Inte så mycket för mig själv som för de dryga hundra tonårsgrabbar som dödsföraktande sprang rätt ut i trafiken och mitt i cykelbanan från Gamla stan till Riddarholms-kajen. Anledningen var att det fanns en Blastoise där. (Okej, jag sprang också men eftersom jag hade min åttaåriga son med mig tog vi övergångsstället och väntade på grön gubbe och såna grejer). Vrålen på kajen. Vrålen av lycka från de som fångade sköldpaddan med kulsprutorna och vrålen av frustration från de besvikna som inte gjorde det. Dessvärre tillhörde min son den sistnämnda skaran vilket utlöste hans första Pokémon-relaterade trauma. Polisen kom sedermera förbi i en piketbuss och snackade med några killar – i samma ålder som min son – som vandrade på en refug mitt i rusningstrafiken efteråt.

Så här såg det ut på Riddarholmen (när det hade lugnat sig något):

Who the fuzz was all about:

Ett målande exempel på hur illa ställt det är i just mitt fall är att jag nyss, medan jag sitter och skriver det här på balkongen, råkade höra att mina grannar på balkongen bredvid sitter och diskuterar Pokémon Go. Jag övergav omedelbart tangenterna och kastade mig så nära balkongavdelaren som möjligt för att tjuvlyssna eftersom de började prata om var man kan hitta ovanliga Pokémons i Stockholm. Jag tryckte mina växande Dratini-öron mot väggen och upphörde bokstavligen att andas. Deras tips visade sig dock vara en aning noobiga, men impulsen att skrika ”jag är på level 26!” var trots det nästan omöjlig att stå emot när jag hörde en ung tjej skryta, eller kanske erkände hon urskuldrande – jag är osäker – att hon var på level 19.

För det känns lite pinsamt. Eller? Näpp, det tycker inte jag. Jag älskar Pokémon Go, jag tycker rentav att det är det bästa som har hänt mänskligheten, på ett litet tag i alla fall. Fredrik Strage uttryckte det så oerhört bra i en artikel i DN.  Han snodde till och med Lisa Förare Winbladhs citat som jag hade tänkt sno i mitt blogginlägg. Tjuv! Mastermind-journalisten Lisa skrev nämligen i en statusuppdatering på Facebook: ”att hon hade testat att pokémon-goa och att det inte var något för henne men att hon inte tänkte raljera över folk som fått blodad tand. För hur sorgligt det är ställt på så många plan i världen just nu så kan man fråga sig vem som vill rädda en mänsklighet som inte vill leka.” Tack Lisa för att du så briljant formulerade en ursäkt för att jag beter mig som en idiot (mer än vanligt) dygnet runt. Du kan inte ana hur ofta jag citerat dig sedan den 18 juli.

Jag började spela för exakt en månad sedan och min Pokemon Go-besatthet tog sig rätt snart extrema uttryck. Från att halvhjärtat skapa ett konto för ungarnas skull hos farmor och farfar i Skåne (där det fanns ett Pokéstop inom en radie av typ 7 mil) till att springa ut mitt i natten i nattlinnet i Hammarby Sjöstad, gå upp klockan fem på morgonen för att kryssa genom hela stan till jobbet och göra detsamma på vägen hem (jag gick ner 4 kg på en vecka – Go Pokémon Go-dieten!). Barnen var kvar i Skåne så jag kunde inte heller skylla på dem som jag brukar när jag hänger mig åt barnsliga saker. Min man Pelle ville inte heller spela men var ändå positivt inställd (eller kanske äcklat fascinerad) och följde med på jakt på kvällarna tillsammans med tonåringarna när de – äntligen! – kom hem och jag hade någon att skylla på.

Efter att jag hade läst Strages inlägg kände jag att jag aldrig kommer att skriva om Pokémon Go. Dels för att hans inlägg var så smart, roligt och täckte in merparten av det jag personligen tänkte och tyckte och dels för att jag misstänkte att min besatthet skulle falna. Jag har ju en tendens att bli besatt av lite allt möjligt. Den enda gemensamma nämnaren hos mina besattheter är att de inte brukar vara särskilt länge (bortsett från Walking Dead och allt annat på apokalyps-temat då). Nu har jag dock insett att förälskelse-fasen är över och att jag älskar Pokémon Go. På riktigt. Jag noterade att jag hade en liten dipp när jag slutade gå upp klockan fem på morgonen och inte heller vaknade varannan timme för att kolla om det fanns en Dragonite i närheten. Men sedan alla barnen kommit hem från sina sommarbarns-vistelser och till och med äldsta dottern (som inte själv spelar men gillar att dra ut på nattliga äventyr) sagt att hennes bästa vän vill spela PG med mig så är den ett faktum: den innerliga, eviga kärleken.

Så med risk för att bli ännu mer långrandig än jag brukar, här följer en redogörelse för alla de sätt jag älskar Pokémon Go på.

1a. Making friends

Det jag älskar allra mest med PG är den sociala aspekten. Som jag älskar hur sociala trösklar upphör att existera mellan pokémon-spelare i alla åldrar. Som till exempel att se två tanter (alltså riktiga tanter, långt över 41) förbehållslöst inleda en konversation med fyra 12-åringar om hur man ska göra för att levla snabbast. Eller som när jag själv stod i ösregnet för några veckor sedan och försökte ta över gymmet i Hammarby Sjöstads-kyrkan och en 19-årig kille med tuppkam och en skate under armen frågade vilket lag jag var i. När det visade sig att vi var i samma lag sa han inte: ”Kom igen mormor, nu tar vi dom”, men det var lite så kändes. Fast på ett bra sätt. Han fick stå under mitt gråa tant-paraply, medan han gav mig massor med bra tips och vi förstås: tog över gymmet. Strax därpå dök det upp två grabbar i samma ålder som tuffa killen och de tre inledde en konversation som vid tillfället kändes så bisarr att jag var tvungen att spela in den i smyg. Jag sög i mig varje ord, för de var på level 28 allihop. Jag var bara på level 11 vid tillfället och har aldrig mer känt mig så mycket som plugghästen som fått audiens i rökrutan. Plötsligt skrek tuppkammen att det fanns en ”Gengar” runt hörnet (det var förstås när Pokevision fortfarande fungerande). Eftersom jag kände mig lite gammal/not worthy/low level/too noobie så stod jag kvar när de började springa. Ändå med en nöjd och lycklig känsla i själen. Det var då tuppkammen vände sig om i ösregnet och ropade: ”Men hallå, kom igen, tjejen – spring!” Och ”tjejen” sprang. Det är även, enligt hörsägen, ett ypperligt sätt att ragga på.

Smygfoto på tuffa killarna:

1b

Hade läst och hört att PG är ett bra sätt för barn (och vuxna) med autism och Aspergers att komma ut och öva på sociala kontakter. En sen Pokémon-promenadkväll träffade vi en mamma som höll på att stänga sin restaurang som bekräftade detta. Hon berättade att hennes son (som hade Aspergers) gick ut på eget bevåg och plötsligt initierade samtal och kontakt på eget bevåg. På hennes restaurang får alla pokémon-goare en fet rabatt plus att de belönar och lockar PG:are genom att lägga ut ”lures” (lockbeten) konstant under sina öppettider. Stjärnstoft de luxe!

1c

För att inte tala om alla osociala och stillasittande gamers som bryter sig ur sin bubbla och plötsligt finner sig sitta på en filt i Kungsan med likasinnade. Besök Kungsan eller Fleminggatan 18 och upptäck folkrörelsen. Somliga dricker till och med vin!

2. Pokémongo-dieten

Jag tror att PG kommer bli lite vad Jane Fonda var för hemmafruarna på åttiotalet – dvs en revolution för ändalykten (med mera). Personligen så har det ökat mitt hjärt-index i mobilen med typ 6000 procent. Okej, det vill kanske inte säga så mycket – men ändå. Det går ett rykte om att Niantic (företaget bakom PG) placerat ut extra åtråvärda Pokémongo-monsters på ställen motsvarande typ 8-19 våningar upp, dvs höga berg o dyl i och nära tätbebyggd ort. Jag svalde betet såklart och släpade mig upp för Hammarbybacken hela sex gånger i augusti. Kanske är det bara ljug. Allt jag fick var nämligen två Pidgeys och en helt sinnessjuk stjärt-träningsvärk. Men ändå. Kniip.
(Och jag fortsätter att promenera en mil om dag för att kläcka mina ägg. )

3. Den kulturella aspekten

Jag har upptäckt Stockholm på så många plan sedan jag började spela Pokémon Go. Så många historiska platser, personer, konstverk och institutioner jag har upptäckt. Och då har jag ändå en pappa som jobbat som historisk stadsguide i Stockholm. Tusan vad jag ska trycka till honom nästa gång vi passerar Prins Eugens målarateljé på Valhallavägen och Slaktargården i Barnängsområdet.

Kolla här bara hur det kan se ut en helt vanlig vardagskväll i vår egen stad:

4. Ångestdämpande

När tankar vill rusa och hjärtat slår hårt har det i alla fall hjälpt mig att fokusera på var små rara figurer befinner sig och hur jag ska göra för att fånga dem. Särskilt i somras när mina barn inte var hemma och det kunde kännas som jag plötsligt hade eoner av tid att fundera över annat än var de eller deras strumpor befann sig och vad de skulle äta till lunch (eftersom man egentligen inte får äta chips till lunch).

5. Det bästa – Credden

Sist men allt annat än minst kommer credden. Som när jag tar över gymmet runt hörnet från oss med min Snorlax CP 2005 och det kommer två små grabbar i min sons klass springande och frågar om det är min Snorlax och om jag känner Henry Dahlin (eftersom min avatar heter Dahlin i efternamn).  Och att därefter ha en konversation med dem som de faktiskt inte bara driver på av ren artighet. Det är så galet befriande att äntligen få vara 8 år igen.

Eller som i helgen när jag om mina två yngsta körde en PG-dag som bortsett från en långpromenad inbegrep att vi spanande in husbåtarna på södra kajen och fångade typ hundra Pokémons. Den härliga promenaden avslutades – av allt annat än en slump – med en lunch på Thaibåten (som är ett ökänt PG-ställe. Min käre, sociala son inledde omedelbart en konversation med två tuffa brudar i 19,5-årsåldern som drack varsin öl medan de pokémon-goade i baren. Han berättade givetvis om alla ovanliga Pokémon-monster vi hade fångat på vår lilla exkursion, vilken level han själv var på och att – om de nu undrade – var han som hade lagt ut ett ”lure” utanför Thaibåten. Tjejerna tackade Henry, särskilt för sistnämnda och bekräftade honom på allsköns sätt. Sen frågade de vilken level vi var på. Mika och Henry svarade och ja, tro det eller ej – jag höll tillbaka och sade ingenting. Nu hade man ju kunnat tro kanske att de fick reda på att jag var på level 26 genom att fråga ut Henry om hans mammas status och jag då kanske lite motsträvigt hade gått med att blygsamt erkänna. Men så gick det självklart inte till. Eftersom ingen frågade skrek jag – överraskande nog – ut vilken level jag var på. Men älska deras respons: De höll sig lugna, kollade på Henry och sa: ”Cred för cool morsa.”

– Eller inte, råkade jag kontra med i ett sällsynt ögonblick av klarsyn.
– Eventuellt är det ju inte riktigt friskt.
– Vad menar din morsa med det? frågade tjejerna Henry (över mitt huvud).

Henry, när han  dricker en mangodrink som han skålade i med coola tjejerna:

Level up! Om det händer när du befinner dig på allmän Pokémon Go-plats får du high fives och lyckönskningar.

Så japp, jag är definitivt ett lyckligt Poké-mongo. Och stolt över att jag fortfarande kan leka.

Finns det fler därute, tro? Ge dig gärna tillkänna.

PS. Mina bästa Pokémons:

Hjj

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s