Karaktärsdanande tips från en fitnessdrottning

Ibland tycker jag att den här hälsotrenden går väl långt. Alla – jo, faktiskt nästan precis alla som jag känner – äter nyttigt, cyklar till jobbet, power-walkar, lchf:ar, yoga-girlar och försöker avstå från allt det där som gör livet värt att leva. Som till exempel: ost, delicato-bollar, vin, att lata sig så mycket som möjligt, pizza och kall öl. Jag har i och för sig också väldigt bra karaktär. Den är bara väldigt kort.

Läs mer

Hur går det med rökningen då?

Tackar som frågar, men vad är det för en dj-vla fråga? Varför inte: ”hur går det att inte röka?” eller: ”har du börjat röka ännu?” (med undertonen: det var väl det jag trodde, ditt karaktärslösa blötdjur).

Blir så förbannad, precis som om alla förutsätter att det redan har gått helvete. För det har det verkligen inte gjort, gått åt helvete alltså, tvärtom allt är helt perfekt; jag röker inte och alla i familjen lever.

Stämningen? Ja, den kanske inte är på topp hela tiden. Och ja, jag går och lägger mig direkt efter barnen eftersom mitt liv är så meningslöst nuförtiden och japp, jag har blivit jättetjock fastän jag tränar nästan varje dag.

Nä, nu ska jag gå och se om jag kan sno en till av Lydias gudomliga cup cakes som egentligen är avsedda för personalen på Ulla Winbladh som har möte, men DET SKITER VÄL JAG I!

Skärmavbild 2015-01-20 kl. 16.16.53

Om fyra dagar är jag fri.

Det är så himla skämmigt egentligen. Det där att jag har rökt i mer än halva mitt liv. Ett djupt deprimerande faktum som motsägelsefullt nog i en rökares högst irrationella hjärna utan större problem kan förvandlas till ett argument för att inte sluta. Det finns för övrigt få saker som inte kan omvandlas till ett argument för att inte sluta i en rökares högst irrationella hjärna.

Som till exempel förra året då jag, min motorik trogen, Kalle Anka-halkade på en landgång och slog i huvudet så att jag tuppade av. På akuten kom en läkare in till mig på natten, satte sig på min säng och tog min hand, vilket räckte för att det skulle gå kalla kårar längs hela min ryggrad. Läkaren sa att det inte var någon fara med vare sig huvud eller nacke men att de på magnetröntgen hittat ett UFO (alltså någon oidentifierbart objekt) i min hals. Efter de sex längsta månaderna i mitt liv fick jag veta att det inte var något livshotande. Men trots att det kändes som om ett elakt fyllo med bristande impulskontroll stod på insidan av mig med pekfingret på en avtryckare från och med det ögonblick som läkaren yttrade de där orden tills utredningarna var klara – slutade jag? Nej. Först sa jag att jag skulle sluta när jag visste var det var eftersom jag var så himla rädd och nervös. Därefter förlängdes fristen tills jag fyllde 40 år vilket sedermera omformulerades till att jag inte skulle röka året efter att jag fyllt 40. Nu är den tiden kommen och det är nog med usla ursäkter och löjliga undanflykter. Och det känns faktiskt som en befrielse. Det är i alla fall någonting jag försöker intala mig, med god hjälp av boken ”Äntligen icke-rökare” som jag läser för tredje gången (den är bra och har funkat förr, har lite dåligt minne bara).

Så från och med att jag vaknar den 1 januari ska jag aldrig mer röka. Herregud, blir nervös och börjar ångra mig bara jag skriver de oåterkalleliga orden. För det är nämligen därför jag skriver dem, för att det ska bli omöjligt att ändra sig. Gud, så vidrigt det kommer att bli. Eller jag menar: gud så vidrig jag kommer att bli. Jag brukar* och tänker även denna gång sluta utan hjälpmedel dels för att det blir mer tävling då – vilket vanligtvis är min bästa drivkraft – och dels för att jag inte vill bli beroende av nikotin i någon annan form, som tuggummi eller snus. Om du skulle råka stöta på mig de närmaste veckorna är jag mer än tacksam för alla typer av överseende med min vidrighet. Mest synd kommer det att bli om Pelle. Jag brukar nämligen se till att bli så mycket ovän med honom att han begär skilsmässa med omedelbar verkan bara för att jag ska kunna tänka: ”herregud, allt är så åt helvete att jag lika gärna kan ta en cigg”. Det är inte hittepå. Den gigantiska nervositeten inför det som komma skall gör sig redan påmint, därför har jag skrivit en lista på allt som är dåligt med att röka. Här är den:

  1. Man kan dö.
  2. Andra kan dö om man röker på dom.
  3. Man är en sjukt dålig förebild.
  4. Man åldras i förtid och blir ful.
  5. Man går runt och har ångest över att dö, vara en dålig förebild, bli ful och åldras i förtid.
  6. Det kostar massa pengar.
  7. Man luktar illa.
  8. Stigmatiseringen (alla – utom andra rökare – hatar rökare).
  9. Det är trashigt och töntigt.
  10. Man missar alla trevliga händelser för att man inbillar sig att man måste springa ifrån och ägna sig åt ”njutningen” att stå i sin ensamhet och huttra på en balkong samtidigt som man suger i sig cancerogena ämnen.
  11. Om man blir sjuk och dör kommer ingen tycka synd om en utan man får skylla sig själv och alla, inklusive en själv, kommer att hata en ännu mer eftersom man själv valde att ta risken.

I syfte att verkligen rannsaka rökningen ur alla aspekter har jag även gjort en lista med det som jag ser som positivt med att röka, det vill säga det som kommer att vara allra svårast att försaka:

1. Det är skönt att ha en ursäkt (hur dålig den än är) att få lämna och få en minut för sig själv, speciellt när man konstant har myror i brallan.
2. Ibland gillar jag faktiskt paria-aspekten med rökningen, hur konstigt det än må låta, det vill säga att alla fördömer en och tycker att man är en idiot. Jag vet faktiskt inte varför jag gillar det, förmodligen för att jag inte gått tillräckligt länge i terapi.

Är du rökare eller exrökare? Har du några tips? Ska du rentav också bli fri 2015? Hoppas innerligt på några goda råd. Min taktik för att få en bra första skjuts är att festa till det riktigt rejält och röka ihjäl mig på nyårsafton eftersom det blir så mycket enklare att hålla upp. Åtminstone första dagen. Problemet är bara att jag inte är bjuden på någon bra rök-fest, ingen alls om jag ska vara helt ärlig. Det måste ha med rökningen att göra. Eller att jag är en idiot.

Man intalar sig själv att man är James Dean:

IMG_3694.JPG

Men det är man inte, man är bara helt ocool, patetisk, illaluktande och white trash. Va?IMG_3692.JPG

PS. Det har ingeting med någonting att göra, men Pelle har på junior-VM i hockey i bakgrunden när jag skriver det här och än en gång irriteras jag över faktumet att alla hockey-kommentatorer säger ”kassen” och inte ”målet”. Varför? Jag behöver verkligen en förklaring. Risken finns nämligen att alla sportkommentatorer i hela Sverige hittas kvävda i början på nästa år. Gud, så jag ser fram emot att sluta röka.

*Som Mark Twain lär ha sagt: ”Giving up smoking is the easiest thing in the world. I know because I´ve done it thousands of times.”

Grannens bästa vän

Jag har en dålig vana som föranleder ett och annat besök på vår balkong på kvällarna. Denna vana har bidragit till en annan, kanske ännu skamligare vana, nämligen att jag inte kan låta bli att spana på mina grannar i huset mitt emot. Jag måste erkänna att jag alltid gillat att titta in genom folks fönster när jag är ute och går. Jag brukar fantisera om vilka som bor där och hur de kan tänkas leva sina liv. Mina balkongbesök lämnar inte över så mycket till fantasin. För den vars snuskiga fantasi går i spinn här, är jag rädd att jag måste göra dig besviken.

Alldeles nyligen flyttade det in en kille i 30-årsåldern i en trea mitt emot, förmodligen till ett pris som han hade kunnat få en mindre herrgård i Skåne för (själv bor jag i andra hand i den sista hyresrätten på öfvre Östermalm). Han har nästan inga möbler, bara några rädda stolar och ett bord som ser sådär danskt designiga ut i vitt och grått och stora obeskrivliga (eftersom man inte ser vad det är) tavlor i vitt och grått som står lutade lite nonchalant mot de vita väggarna. Jag har aldrig sett någon annan hemma hos honom. Han drar aldrig ner sin vita rullgardin, kanske kommer han från landet eller en småstad och ännu inte kopplat hur lätt det är att ta del av allt han gör. Om man vill. Eller om man röker.

En lördagskväll såg jag honom ligga på mage på golvet och pula med något. Jag trodde först att han letade efter något, men sen såg jag att han lekte med en hund. En robothund. Han log åt den och låg liksom och viftade framför den. Jag kunde se att han ropade på den och till slut gjorde han det: Lite trevande och avvaktande sträckte han ut handen och klappade den. Och när hunden viftade på svansen så log han. Det var så outsägligt sorgligt att jag nästan började gråta. Och det säger jag inte på något ironiskt eller cyniskt sätt, det gjorde verkligen ont i mitt hjärta. Nu har det gått tre veckor. Jag har fortfarande aldrig sett någon annan hemma hos honom. Hunden är alltid ”på.” Den står centralt placerad i rummet och rör sig, går runt lite, viftar på svansen. Ibland klappar ha den. Vad vill jag ha sagt med det här? Att det är ett sjukt uttryck för vårt kalla, asociala samhälle? Att vi är så rädda för att släppa någon nära att vi inte ens vill ha ett riktigt husdjur med dregel, krav i form av utfodring, promenader, stimulans och gud förbjude – lite kärlek? Att vitt är fräscht? Nej, att jag verkligen, verkligen måste sluta röka.