Grannens bästa vän

Jag har en dålig vana som föranleder ett och annat besök på vår balkong på kvällarna. Denna vana har bidragit till en annan, kanske ännu skamligare vana, nämligen att jag inte kan låta bli att spana på mina grannar i huset mitt emot. Jag måste erkänna att jag alltid gillat att titta in genom folks fönster när jag är ute och går. Jag brukar fantisera om vilka som bor där och hur de kan tänkas leva sina liv. Mina balkongbesök lämnar inte över så mycket till fantasin. För den vars snuskiga fantasi går i spinn här, är jag rädd att jag måste göra dig besviken.

Alldeles nyligen flyttade det in en kille i 30-årsåldern i en trea mitt emot, förmodligen till ett pris som han hade kunnat få en mindre herrgård i Skåne för (själv bor jag i andra hand i den sista hyresrätten på öfvre Östermalm). Han har nästan inga möbler, bara några rädda stolar och ett bord som ser sådär danskt designiga ut i vitt och grått och stora obeskrivliga (eftersom man inte ser vad det är) tavlor i vitt och grått som står lutade lite nonchalant mot de vita väggarna. Jag har aldrig sett någon annan hemma hos honom. Han drar aldrig ner sin vita rullgardin, kanske kommer han från landet eller en småstad och ännu inte kopplat hur lätt det är att ta del av allt han gör. Om man vill. Eller om man röker.

En lördagskväll såg jag honom ligga på mage på golvet och pula med något. Jag trodde först att han letade efter något, men sen såg jag att han lekte med en hund. En robothund. Han log åt den och låg liksom och viftade framför den. Jag kunde se att han ropade på den och till slut gjorde han det: Lite trevande och avvaktande sträckte han ut handen och klappade den. Och när hunden viftade på svansen så log han. Det var så outsägligt sorgligt att jag nästan började gråta. Och det säger jag inte på något ironiskt eller cyniskt sätt, det gjorde verkligen ont i mitt hjärta. Nu har det gått tre veckor. Jag har fortfarande aldrig sett någon annan hemma hos honom. Hunden är alltid ”på.” Den står centralt placerad i rummet och rör sig, går runt lite, viftar på svansen. Ibland klappar ha den. Vad vill jag ha sagt med det här? Att det är ett sjukt uttryck för vårt kalla, asociala samhälle? Att vi är så rädda för att släppa någon nära att vi inte ens vill ha ett riktigt husdjur med dregel, krav i form av utfodring, promenader, stimulans och gud förbjude – lite kärlek? Att vitt är fräscht? Nej, att jag verkligen, verkligen måste sluta röka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s