Du vet det där när man går och ser en film som alla höjt till skyarna? Fastän man kanske tycker eller liksom inser att filmen är väldigt bra så känns det inte så. De höga förväntningarna tar död på allting. Därför vet jag inte riktigt hur jag säga det här. Jag vill bara att du ska gå och se ”What we do in the Shadows” för det är världens roligaste, underbaraste och mest fantastiska film och jag älskar alla rollkaraktärerna mer än mina egna barn.  Tusan också. Nu skrev jag det ändå. Försök glömma bort mina ord men lova att du går och ser den. Det här smakprovet torde göra susen:
Klicka här för att se ett klipp från världens underbaraste film.

Nu ska jag hypnotisera dig (ett litet tricks som jag lärt mig från filmen): Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den.
PS: Svaret på frågan i rubriken får du förstås när du går och ser den. Se den. Se den.