Dödskul

Idag var jag, Henry och Mika på Stockholm Zombie Walk som firade 10-årsjubileum. Stämningen var hög i Fatbursparken där levande och odöda minglade helt obehindrat tillsammans. Alla tyckte att det var mycket spännande, särskilt familjens yngsta zombie-fan som ömson jublade och ömsom skrek av fasa. Jag tänkte att det är lika bra att hon vänjer sig eftersom den snart är här. Zombie-apokalypsen alltså.

Henry passade på att frottera sig med några zombie-babes:

Henry utforskade även lockbetet på HBO-bilen under djävulszombiens överinseende.

Under (den lååånga väntan) på att tåget skulle få klartecken från ordningsmakten bjöds det på spontan underhållning. Här lite zombie-buffé:

Punk-Pippi och Jesus-zombien skrämde vettet ur både Henry och Mika.

De här tre skulle man vilja möta i en mörk gränd:

Det finns många olika sorters zombies som vi alla vet. Här är till exempel en hårdrocks-zombie:

Och här är en Babsan-zombie:

Soldat-zombien är ju en riktig klassiker:

Mina favoriter för dagen – de mäktiga familjen Addams-zombiesarna:

Svinsnygga Yin & yang-zombies:

Hund-zombies fanns det flera stycken:

Dagens raraste: födelsedagszombien. Vi klämde passande nog i med ”Ja må han leva” (lite som en besvärjelse). Birthday Boy visade sin uppskattning genom att göra massa läskiga utfall mot oss. Så fort han upptäckte att vårt minsta zombiefan (prinsessan IKEA) tog det hela på lite väl stort allvar satte han sig dock omedelbart ned och skojade lugnande med henne och bjöd på lite tårta.   ❤️😍 Mika ville inte hjärna smaka.

Det var någonstans här jag plötsligt insåg vilken fara svävade i. Tänk om zombieapokalypsen som en ödets ironi skulle inträffa just i samband med Stockholm Zombie Walk! Ingen skulle fatta förrän det var försent och tänk om man skulle råka döda någon oskyldig människa som bara hade klätt ut sig. Av den anledningen begav vi oss omedelbart hem. Okej, nästan i alla fall. Vi råkade fånga några Pokémons på vägen och som av en händelse ta en drink på Thaibåten.

Tips till efterblivna zombie-älskare

Om du som jag plöjer Walking Dead för sjunde gången och rent allmänt är lite dålig på att snappa upp saker och ting vill jag tipsa dig om  något som kommer att ge ditt liv en helt ny mening: Det finns en spinoff-serie som heter ”Fear The Walking Dead” som utspelar sig i begynnelsen av zombie-apokalypsen!

Jag fattar inte hur jag har kunnat missa det, speciellt inte eftersom jag insåg att jag till och med följer ”Fear The Walking Dead” på Instagram. Till mitt försvar beror det kanske lite på att jag följer alla TWD-konton i hela världen på Instagram (inklusive de  ryska).

Jag älskar särskilt mycket att det utspelar sig i  zombie-apokalypsens begynnelse. Tycker att det har varit alldeles för lite av den varan i original-serien, det vill säga återblickar från hur allting började.

Generellt tycker jag faktiskt att det mest kittlande i nästan alla filmer är just när själva konflikten uppdagas. När presentationen av alla karaktärer, relationer och miljöer är avklarad och den bräckliga vardagen plötsligt krackelerar, gradvis eller abrupt,  av den ena eller den andra anledningen. Ibland knarkar jag filmer på Netflix utifrån den principen; jag kollar ungefär 10-15 minuter in i filmen sen snabbspelar jag igenom, ser en scen här och där, och kollar slutet. Det spelar ingen roll om det är B-draman eller knasiga, halvdåliga skräckfilmer – jag är så sjukt nyfiken på själva filmidén. Inte sällan är intrigerna fullkomligt barocka, speciellt inom nämnda genrer, och det väcker ju massor av spännande tankar och rentav hopp om mänskligheten. Vad är det för en dåre som har hittat på det här? Hur i hela friden lyckades dåren i fråga sälja in filmen och få den finansierad?

Kanske är det någon slags trygghets-knarkande; nog för att min egen vardag krackelerar varenda eviga dag men Pelle har i alla fall inte en kannibalkvinna från skogen inlåst i vårt källarförråd som han förgriper sig sexuellt på (vad jag vet i alla fall, det var i och för sig länge sedan jag var därnere nu eftersom ljuset släcks om man inte rör sig på ett tag och sist det hände sprang jag in i en vägg av skräck eftersom jag trodde att det kom en zombie). Eller kanske är det drömmen om att något av mina byrålåde-manus en dag skall anammas av en annan dåre? Vad vet jag, som sagt. Pilot-avsnittet av ”Fear The Walking Dead finns i alla fall på HBO Nordic. Spana in det om du inte redan gjort det, din lyckost. Själv ska jag ”se” ett generande antal B-filmer på Netflix så fort barnen har somnat.

PS. Vill du läsa en intressant artikel om zombie-trenden, som likt zombisarna själva, vägrar dö, kan du göra det här. Kulturjournalisten Fredrik Strage, som alltid ligger mer än ett steg före,  var inte helt otippat en av de första som förutspådde vår fixering vid levande döda. Han är nog för övrigt min diametrala motsats. Jag som alltid upptäcker musik och serier 10 år efter alla andra, aldrig har sett Dallas, bara gillar gubbrockband från 70-talet och framförallt: inte ens vet hur Eagle-Eye Cherry ser ut.

En motorikdrottnings bekännelser

Jag skulle vilja passa på att tacka innerligt för alla ”tummen upp” och snälla ord apropå min lilla tum-incident. Inser förstås hur patetiskt det är att mjölka medömkan på det där viset, kunde bara inte låta bli och herregud – fatta bra det kändes att läsa era rara och roliga kommentarer när jag tyckte som allra mest synd om mig själv. Från botten av både mitt hjärta och träsket av självömkan – tack och förlåt!

Många har sagt saker i stil med att: ”den här födelsedagen kommer du i alla fall inte att glömma i första taget” och: ”det här kommer du ju aldrig göra om åtminstone”. Då har jag bara nickat, hummat och låtsats att jag också tror det. Känner mig dock lite osäker på det med tanke på min motorik (som lämnar lite att önska), mina allan-tendenser och: att det här inte var första gången jag firar en födelsedag med demolerade lemmar. Övervägde att nämna det i förra inlägget, men inbillade mig att det var bortglömt eller preskriberat vid det här laget (och att jag kanske skulle ”framstå” som lite väl dum i huvudet alternativt att någon skulle ta mina barn ifrån mig). Den gången hade jag en dotter som var 8 månader, det var första gången jag gick ut efter att hon föddes. Att döma av kommentarerna, från de som var med den där kvällen för 14 år sedan, var det inte alls glömt. Exempel på kallsinniga (och väldigt roliga) kommentarer som: ”Inget nytt.” och: ”Låt oss konstatera att parkour aldrig har varit din paradgren” påminde mig om det. Den där gången då det var dubbbelt så ”kul”.

Förra gången det begav sig hade jag, som sagt, också firat min födelsedag och hoppade runt femsnåret på morgonen i vredesmod ur en taxi på grund av att taxichauffören hade smekt mig på knäet. Min kompis Daniel var med, troligtvis för att han hoppades på lite rajtan-tajtan med min kompis som jag skulle sova hos (hon träffade för övrigt sitt livs kärlek den kvällen som hon har två barn med i dag). Ungefär fyra steg från taxin hade jag redan glömt att jag egentligen borde ha varit i full färd med att avrätta en taxichaufför utan fick istället lite känsla och började följaktligen leka Mission Impossible. Om du inte är bekant med hur man gör det kan jag berätta att det går till som så att att man nynnar ledmotivet på nämnda film samtidigt som man springer och trycker ryggen mot en vägg. Du vet sådär som en skurk, spion eller polis på film gör. Man har även ett osynligt vapen riktat upp i luften och tittar sig omkring väldigt ofta. Om det vill sig illa kan det hända att man därefter hoppar över ett räcke som visar sig dölja en garageinfart 2 meter längre ned. Båda mina handleder bröts rätt av i fallet och jag minns att det gjorde obeskrivligt ont. Ögonblicket efter att jag låg där och vred mig hann Daniel, som hade betalat taxichauffören, ifatt mig och frågade varför jag låg på en garageinfart och töntade mig.

Eftersom jag alltid måste spela så himla tuff låtsades jag att det var väl ingen himla fara med mig heller. Vi gick hem till Annika som inte var hemma (eftersom hon var med sin blivande man). Daniel blev lite sur och vägrade därför gå med på att det var något fel på mina handleder när jag bad honom titta på dem. Han sa nåt peppande på göteborgska i stil med: ”Men lipa då!” Så jag gick och lade mig. Nästa morgon tog jag en taxi till akuten. Chauffören öppnade sin dörr och kräktes nästan efter att jag uppmanat honom att dra ner mina jack-ärmar och titta på mina handleder som svar på frågan varför jag skulle till akuten. Om Zorro hade designat handleder hade han garanterat haft upphovsrätt på mina.

Väl på akuten tog jag en nummerlapp med munnen och satt och väntade. Länge. När det blev min tur frågade sköterskan trött vad det var för fel på mig. Jag bad henne att dra ned mina ärmar och då fick jag komma in mig direkt. Den gången var det min bror som fick komma upp till sjukhuset och hålla fast mig medan de drog saker och ting på plats. Och det var då jag kom på det där med att jag nog var illustratör egentligen. Minns att läkaren blev mörk i blicken när jag sa det. Har aldrig haft några problem med mina handleder sedan dess i alla fall. Hoppas att det funkade den här gången också så att jag kan fortsätta att rita missbildade nakna tanter och farbröder lika a queen.

TBT nyårsafton 2000/2001: Jag, min bror (han ser inte alltid ut sådär), hunden Cilla och mormor på väggen. IMG_3630.JPG

Var förresten på återbesök på SÖS i måndags med anledning av att jag inte har någon känsel alls i tummen (vilket jag upptäckte genom att det plötsligt kom en massa blod efter att jag på ett ytterst begåvat sätt satt och högg mig i tummen med en tandpetare via ett hål i gipset medan jag kollade på tv).

Fick förklarat för mig att nerven är krossad, hoptryckt från spaghettistorlek till sytrådsstorlek på mitten, lite som ett timglas. Sjuksköterskan som skulle undersöka tummen gick och frågade läkaren, vilken visade sig vara densamme som opererade mig. Han kom tydligen ihåg mig (vilket jag förmodligen inte borde bli så smickrad över som jag blev). Fick i alla fall ett klart besked: ”du kommer aldrig att få tillbaka känseln”. Jag frågade om inte nerver kunde växa ut men de hävdade att det var närmast en myt. Om man är under 16 år kan hjärnan (eftersom den fortfarande växer) kompensera för förlorade, kapade eller skadade nerver men för gamla kärringar som jag är det kört. Någon initierad person som kan bekräfta eller (helst) dementera detta?

Sjukt nöjd med min stenhårda zombie-tumme i alla fall. Vill att den ska se ut så här för alltid.

IMG_3627.JPG

Här kan du läsa om varför jag har en så himla snygg tumme: Tummen mitt i handen

Klantig, klantigare, Kim

Eftersom flera har frågat (eller ja, flera och flera, det var nog vid närmare eftertanke bara två) vad som egentligen hände den där kvällen när jag fyllde år och jag fortfarande tycker rätt så synd om mig själv tänkte jag lämna ut alla äckliga och patetiska detaljer här. Så det här är till er två (ni vet vilka ni är). Tack för att ni bryr er (men skyll er själva). OBS: Varning för skitlångt, självömkande inlägg och göräckliga bilder.

I söndags fyllde jag fyrtio år. Eftersom vi gifte oss i år hade jag och Pelle bestämt att vi inte skulle fira våra 40-årsdagar, i alla fall inte på något storslaget sätt. Eller ja, Pelle hade bestämt det i alla fall. När Pelle fyllde år var det enda han i all sin ödmjukhet önskade sig att hela familjen skulle äta middag på hans favoritkrog Wedholms. Det slutade med att delar av familjen åt middag halvt stående på Samurai. Alla var jättesura på varandra under tiden vi åt middag halvt stående på Samurai. Inte så storslaget med andra ord.

Just därför kändes det ännu jobbigare att jag inte kunde nöja mig med en familjemiddag när det började närma sig min tur. Jag är inte så ödmjuk och älskar att fylla år – är värre än barnen och går längtar i flera veckor innan – och funderade följaktligen på vad jag skulle göra för att det skulle bli så mycket party som möjligt med så många människor som möjligt utan alltför mycket fix och trix mitt i högsäsong för Pelle mig och barnen. Varför kan man inte bara ses och dricka drinkar och skrika hurra emellanåt liksom? Tänkte att jag helt skamlöst skulle ordna med en överraskningsfest för mig själv. Bara bjuda in så många som möjligt och eftersom jag passande nog har teflon-minne (ingenting fastnar) glömma bort det vid rätt tidpunkt, typ några sekunder innan man kliver in på Sturehof och alla (alla två) ba: ”Surprise!” Men det bidde inte så utan istället en snabbt påkommen middag med de närmast sörjande, vilket i och för sig visade sig vara mer storslaget än vilket megaparty som helst. Åtminstone tills det där dåliga minnet gjorde sig påmint och såg till att jag glömde bort att jag fyllde 40. Inte 20. INTE 20.

Så här kul var det först:

IMG_3526.JPG

Så här okul var det sen:

IMG_3576.JPG

Så här gick det till: När vi hade grundat med en fet och delikat pub-middag på Southside och jag fått höra de finaste tal jag har hört i hela mitt liv gick vi till ett skittråkigt pretto-ställe på Hornsgatan inrett med graffittiväggar och en massa dryga hipsters som låtsades att de tyckte att den jättedåliga musiken var jättebra. Någon i mitt sällskap dödshotade visst DJ:n. Dessvärre: helt verkningslöst. Eftersom ”någon” hela tiden hade beställt en ny runda i baren när vi skulle gå kom vi aldrig ifrån det där himla Maria Leveau heller. Till slut fick vi i alla fall nog och bestämde oss för att det var dags att dansa hela natten. Till bra musik. Kalkylerade skarpsinnigt fram att Patricia var det bästa och mest långvariga alternativet och kastade oss följaktligen in i en taxi.

Väl framme kastade jag mig ur samma taxi, fick av någon outgrundlig anledning för mig att jag skulle stila lite och yttrade enligt utsago: ”Så här kan inte ni göra!” innan jag saxade över ett vägräcke. Det visade sig att jag inte heller kunde det. Problemet var inte bara alla rundor som skvalpade runt i kroppen utan att det var en ”viss” höjdskillnad på andra sidan om räcket. Jag föll kort sagt full fart framstupa rakt ned i asfalten. Minns att det kändes ”ganska” nesligt och att jag snabbt ville visa att jag var okej och att jag inte grät som någon liten mesig tönt eller så. Minns även att jag tittade ned på mina ben och tänkte ”tusan, jag kommer aldrig att komma in på Patricia med dom här strumpbyxorna!”. Det roligaste var att de andra i efterhand berättat att de tänkte precis samma sak när de såg mina knän och strumpbyxor. Sen såg jag min tumme. Protesterna var livliga när jag sa att jag nog hade brutit min tumme och att de nog fick festa vidare själva. När de fick se tummen höll de med om att det fanns en viss risk att det stämde varför jag och Pelle hoppade in i en annan taxi till SÖS.

Jag har en ganska hög smärttröskel, men trots detta och det digra alkoholintaget var smärtan närapå olidlig när den första chocken, som jag förmodar, lagt sig. Det var på riktigt nästan i paritet med att föda barn. Nesan att jag satt där jag satt och inte untzade runt på ett dansgolv med mina kompisar gjorde ju inte saken bättre förstås. Fick ganska snabbt träffa en tysk läkare som informerade mig om att han skulle dra rätt min tumme. Trots att jag blåst 1,2 hade jag sinnesnärvaro nog att spänna blicken i läkaren och säga att jag jobbade som illustratör eftersom jag var väldigt angelägen om att kunna använda min tumme i framtiden. (I klarspråk: jag skelade högst troligen och ljög sluddrande en läkare rakt upp i ansiktet eftersom jag gillar att rita nakna missbildade tanter och farbröder och själv tycker att jag är rätt så bra på det.) Fick morfin intravenöst och lokalbedövning rätt in i handen. Det hade ingen verkan vilket jag upplyste läkaren om varpå han i sin tur upplyste mig om att ingen smärtlindring skulle hjälpa förrän saker och ting var på plats igen. Så jag lade upp armen på ställningen, sa till Pelle att hålla fast mig och uppmanade läkaren att dra (i tummen alltså). Han drog. Jag vrålade. När han var klar kändes det som att handen brann samtidigt som någon genomborrade den med slöa gafflar. Men jag var ändå lättad eftersom det värsta var över. Det var det…inte. Pelle har berättat i efterhand att läkaren satt och stirrade tomt framför sig och sa något i stil med: ”det här trodde jag aldrig”. Fick vänta på att en handkirurg skulle göra ett nytt försök medan handen låg på en slags röntgenplatta. Pelle höll fast mig igen och den här gången var det ännu värre. Men det funkade inte heller. Läkaren sa att det var det värsta han hade sett. Jag minns att han sa: ”Du kommer inte komma ihåg det här, men jag ska berätta för dig hur det ser ut inuti din hand.” Trots chock/promillehalt/morfin/smärta så kommer jag ihåg. Såklart, det blev ju nästan lite tävling när han sa sådär. Har nog aldrig koncentrerat mig så mycket på någonting i hela mitt liv. Måste sett roligt ut. Läkaren sa någonting i stil med att tummen sitter i princip inne i din hand. Det finns en ”platta” i tummen (jamen, nånting sånt) som åkt in mellan ledkulorna (herregud, jag kanske inte vann just den tävlingen vid närmare eftertanke). Han sa också att två nervtrådar tjocka som spaghettistrån hade skadats och trasslat ihop sig. Pelle minns att läkaren sa att det var den mest demolerade tumme han någonsin sett. Först nu när jag skriver det här och tittar på de härliga bilderna undrar jag om det kanske berodde li-ite på att de slet så mycket i tummen utan att röntga. En grej jag inte kan låta bli att skryta om heller var att läkaren sa att jag var en riktig hårding. Jag bara spelade. Här spelar jag lite allan (Daryl) till exempel:

IMG_3579.JPG

Efter det var alla extra snälla mot mig. Och det vill inte säga lite, med tanke på hur fantastisk varenda person jag kom i kontakt med på SÖS var. Det är ett kapitel för sig, jag måste skriva ett ode till vårdpersonal i allmänhet och SÖS-personalen i synnerhet vid tillfälle. Jag fick i alla fall prova en massa spännande tabletter och till slut var där någonting i knark-paraden som fungerade hjälpligt. Pelle åkte hem runt fem och jag fick eget rum i väntan på operation. Ett talande exempel på det jag nämnde om de som jobbar på SÖS är när det kom in en sköterska (som i likhet med alla andra gratulerade mig på födelsedagen efter att jag uppgett mitt personnummer) för att ge mig lite vatten och berätta om operationen. Jag var lite generad över min andedräkt och intog därför högst onaturliga poser varje gång jag svarade på en fråga. Hon frågade vänligt varför och när jag sa som det var sprang hon iväg och hämtade en lila tandborste, barntandkräm och – borstade mina tänder! Trots att hon med största sannolikhet inte sovit på hela natten, hade en hel drös med patienter att ta hand om och det gissningsvis ingenstans i hennes arbetsbeskrivning står att ”när någon patetisk, nybliven 40-åring trillat på fyllan och skäms över sin lik-andedräkt morgonen därpå måste du alltid springa iväg och hämta en lila tandborste och borsta hennes tänder samtidigt som du sjunger ja må hon leva”. Efter det gick jag faktiskt in på toaletten och grät lite. Det kanske låter fint, men om jag ska vara helt ärlig var det mest för att jag tyckte så dj-a synd om mig själv.

Runt halv tio rullade jag in på operation. När jag låg där i badmössa omgärdad av tre grönklädda människor började jag återigen spela lite allan eftersom jag kände mig ganska liten och löjlig (kanske lite, lite rädd också). Försökte spexa till det lite och frågade bland annat vad är väl en champagnefrukost i jämförelse med morfinfrukost och lovade att inte sova räv när de väckte mig med sång och paket om några timmar. De var – i likhet med alla andra – bedårande personligheter allihop och slätade över med emfas när jag ursäktade att de skulle behöva stå där pga att jag hade haft lite för kul dagen innan. ”Hallå! Tror du att vi aldrig har varit ute och festat eller? Vi är inga bibliotekarier heller.” Den kommentaren gjorde att jag somnade in ännu sötare. De var dock lite jobbiga när de sa att de redan visste att jag rökte efter att jag svarat nej på den frågan en sekund tidigare (bara för att jag var så rädd för att jag inte skulle få bli sövd). ”Du FÅR inte ljuga!” ”Förlåt, det var bara nu, brukar aldrig göra det”, sa illustratören.

IMG_3577.JPG

På uppvaket blev jag återigen grattad efter att jag uppgett mitt personnummer för sjuttioelfte gången i ordningen och fick frågan vad jag ville ha för smärtstillande. ”De där brunvita kapslarna var sköna”, svarade jag varpå sjuksköterskan oknussligt funderade ett ögonblick innan hon återkom med just två brunvita kapslar och ett glas vatten. Strax därefter fick jag veta att min rara man anlänt till sjukhuset och blev nedrullad till honom. Hämtade ut en arsenal av knark av en apotekare som sa (jajamen!): ”grattis” innan vi åkte hem.

Födelsedagsfikat: IMG_3616-0.JPG

Det läskiga var i bilen. Då kickade knarket in på riktigt och jag blev helt otippat jättejättesnuskig. Det var så konstigt för jag kunde inte sluta.  Till slut sa jag till mig själv på skarpen, det kändes som om jag inte kunde kontrollera det, som om det var någon annan som pratade, och jag blev lite orolig att jag skulle fortsätta hela kvällen inför barnen och sånt. Men det gick över som tur var, hade kunnat bli lite konstig stämning annars.

På kvällen var jag helt groggy och jag minns faktiskt inte så mycket förutom att Miki kom förbi med guldballonger och en flaska Bollinger (som jag inte fick dricka upp) och en isfackla som hon brände av i trappuppgången.

Flickan (japp, jag är kompis med en 90-talist) med guldballongerna:

IMG_3581.JPG

Nåväl, man ska alltid försöka se det positiva har jag hört och det som är bra är att jag fortfarande är i trettioårsåldern eftersom den här födelsedagen omöjligt kan räknas. Dessutom älskar jag min coola zombielook. Den förstärks dessutom av att jag släpar ena benet lite sexigt efter mig tack vare mina hard core-krossår på knäna. Så nu är frågan: när vill du komma på överraskningsfest?

Jag tänkte mig nåt sånt här (fast på Sturehof):

http://www.geeksaresexy.net/2014/12/06/wife-surprises-husband-with-zombie-infested-house-for-his-birthday-video/

 

Tummen upp!

IMG_3547.JPG

IMG_3536.JPG

Kära Walking Dead-nörd,

Du som inte är walking dead-nörd borde nog sluta läsa redan här. Mest på grund av att du förmodligen kommer att somna annars men också lite för att jag tycker att det vore en smula pinsamt om någon som inte är en walking dead-nörd läste det här.

Eftersom jag kommer på mig själv lite för ofta med att prata om Walking Dead med människor som inte pratar om Walking Dead (utan helt andra ointressanta saker hela tiden) tänkte jag att jag skulle utnyttja detta lilla forum till att ”prata” om mitt favoritämne utan att någon sitter och gäspar (så att jag ser det) och rentav hitta någon annan som uppskattar detta livsviktiga samtalsämne lika mycket som jag. Har lite frågor som, bortsett från själva tittandet, håller mig vaken om nätterna. Kanske har du som läser det här svaren eller i alla fall en spännande teori? Då risken att jag blir en smula långrandig är överhängande vill jag ödmjukt be dig som eventuellt sitter inne med svaren och inte orkar läsa hela blogginlägget – att scrolla ned till frågorna direkt. Tack på förhand alla TWD-orakel!

Vad är grejen med Walking Dead egentligen? Jag vet faktiskt inte riktigt! När jag började titta, på en av våra 14-åriga döttrars inrådan, tyckte jag först att det verkade lite töntigt. Apokalyps-temat är alltid kittlande men zombies har aldrig varit någon favoritgenre direkt, trots att jag alltid har älskat skräckfilm. Mitt enda problem med skräckfilm är att jag sedan många år tillbaka är väl medveten om vilka konsekvenser minsta titt kan få i mitt vardagliga liv. En färsk bild på näthinnan av den ruttnande The Shining-kvinnan eller demonen i Paranormal Activity räcker till exempel för att jag inte ska kunna duscha eller röra mig obehindrat i mörkret på flera år. Jag kan till exempel inte gå de 70 stegen mellan husen hos mina föräldrar som en normal vuxen människa utan springer som mitt liv hängde på det, kräks nästan på dörrmattan av anspänningen, det vill säga efter att jag har smällt igen dörren (en gång gick dörrglaset sönder). Min mamma brukar skratta och fråga vad det är jag springer ifrån den här gången. Ibland får hon stå i dörren och prata med mig tills jag har kommit in i det andra huset. Skriver jag verkligen det här? Om barnen är med kan jag faktiskt behärska mig, for the record. Det är förstås enbart på grund av att jag sprider ut dem runt omkring mig som ett skydd så att de ska bli attackerade först om det skulle dyka upp andra små barn som till exempel är besatta av djävulen eller en hjord med zombies i mörkret. Skojar. Inte.

Okej. Gav i alla fall TWD flera chanser de kvällar när min man inte var hemma och jag ville ha något att tv-somna till, där fanns absolut någonting som lockade. När det kom äckliga walkers kisade jag lite för att de inte skulle fastna på näthinnan. Och plötsligt var jag fast. Besatt. Tittade varje minut jag kunde komma åt. Sov inte på nätterna, simulerade blåskatarr (så att jag skulle kunna vistas på toaletten omotiverat ofta), krockade med folk på gatan och var mer irriterande än vanligt.

En lustig sak är att jag ganska snart slutade att tycka att zombiesarna var läskiga. Funderar på om det beror på att deras tillstånd beror på ett virus och inte någonting övernaturligt. Just det övernaturliga och speciellt allt som har med djävulen att göra har nämligen alltid varit det som skrämt mig allra mest. När jag var liten till exempel och gick ensam hem från fotbollsträningen genom Slottsskogen i mörkret, såg jag alltid till att söka upp den enda gubben som fanns i hela Slottsskogen eftersom jag såg honom som ett mindre hot än alla Whitley Striberiska varulvar som levde rövare där efter mörkrets inbrott.

Apokalyps-temat spelar, vid sidan av karaktärerna, som sagt en stor roll i min personliga fascination. Det kittlande i att fundera över vad som händer när samhället, lagar – allt kollapsar. Jag älskar att fundera både över den mänskliga aspekten – vad det skulle göra med oss som människor – och rent praktiska saker som vad jag själv skulle göra; vilka jag skulle rädda först, hur jag skulle förlytta mig, försvara mig, skaffa mat, var jag skulle förskansa mig etcetera. Och sen var det ju det där med Daryl också. Världens genom tidernas finaste anti-hjälte. Jag älskar hans rollfigur så mycket att jag blev besviken när jag av en slump fick veta vad han hette i verkligheten. Hallå, han finns ju inte i verkligheten! Och det absolut värsta var när min dotter visade ett spratt på youtube som några av hans kollegor spelar honom. Jag var deppig i flera dagar efteråt.

För Daryl har INTE ett team med brudar i tajta skinnbyxor och högklackade skor som gör fjäskiga high-fives med honom varje gång han drar ett halvtråkigt skämt. Om Daryl levde i en parallell verklighet (bortsett från den parallella verklighet han redan lever i alltså eftersom han egentligen inte finns på riktigt utan bara i TWD) skulle han ha en klok, god och stenhård kvinnlig manager med grått snaggat hår och närmast övernaturliga överlevnadsskills. Hon skulle i alla fall inte stå och pilla sig i håret eller fingra på en mobiltelefon och om hon nu ändå gjorde det skulle inte Daryl flina uppskattande när hon gjorde det. Jag måste radera det där klippet ur min hjärna.

Avslutningsvis; det pinsammaste är kanske egentligen inte att jag leder in precis varenda samtalsämne till att handla om TWD, utan att jag leker TWD. Ett exempel på en fånig grej som hände senast häromdagen: Vi skulle ha ett företagsevent på jobbet. Jag råkade ha en sax i bakfickan som jag plockade upp och ned ur bakfickan för att klippa till tejp att sätta upp skid-affischer med. I min fantasi klippte jag INTE tejp till skidaffischer. Utan att gå in på detaljer (som skulle kunna uppfattas som lätt psykotiska) så gjorde jag något helt annat med saxen. Jag levde mig så mycket in i min lek att jag helt oförhappandes råkade säga: ”I´ve got your back” till min kollega Danne när vi strax därpå skulle bygga scen och han frågade om jag hade tag. Danne som är välbekant med min pinsamma hjärna flinade bara åt mitt röda fejs och svarade: ”Thanks, Daryl”. En mer än rolig grej förresten var att det kom en kille på vår företagsfest som var jättelik Daryl. Jag berättade det (och allt annat om Walking Dead) för honom och hans bedårande fru (såklart hon var fantastisk, även Daryl-kopior förtjänar det bästa) och föreslog att de skulle gå hem samma kväll och titta på Walking Dead. Det gjorde de också fick jag till min stora glädje veta idag. Hoppas att de blir ännu mer kära nu.

Nästa helg fyller jag fyrtio och idag frågade min egen man, överraskningarnas mästare, vad jag önskade mig. Jag kunde inte komma på någonting annat än Walking Dead.
-Jaha, suckade han lätt uppgivet. Menar du en box eller en tröja eller en zombieupplevelse eller vadå?
-Nej, jag vill ha hela Walking dead, svarade jag.
Herregud vad jag längtar tills på lördag.

Frågorna:

1. I de tidiga avsnitten kan zombiesarna använda redskap. T ex slå på skyltfönster med stenar, klättra över stängsel och klättra upp för stegar mm. vilket de inte kan senare. Dessutom springer de mycket snabbare än i senare avsnitt. Finns det en förklaring till detta? Är det för att deras kroppar är mer förruttnade nu? Eller var det bara något manusförfattarna i ett senare skede tyckte passade bättre in i handlingen?

2. Och apropå det: deras kroppar ruttnar ju uppenbarligen. Teoretiskt borde ju alla walkers till slut ruttna sönder och följaktligen inte finnas mer?

3. Hur kommer det sig att bara vissa som dog drabbades av viruset på så vis att de blev zombies? Tänker på att det ligger lik här och var som bara är förruttnade.

4. Varför kallas zombiesarna aldrig för zombies? (Och hur 17 säger man zombie i bestämd form plural egentligen?)

5. Vad är det med såret på Abrahams hand som de zoomar in hela tiden? Jag fattar inte heller scenen när hans fru och dotter lämnar honom. Var befinner de sig och varför dödar han alla?

6. När Dawn säger att Beth ska ta nyckeln till medicinskåpet och rädda Carol – är det ett spel eller är hon god egentligen? Förlåt, bimbo-vibbarna is all around.

7. Har du läst serietidningarna och vad tycker du om dem i så fall?

Och så lite renodlade fjortis-frågor:

8. Vem/vilka är din favorit-karaktärer och varför? Mina är Daryl och Michonne. Sen kommer Hershel, Beth och Tyreese. Sen Carol och Andrea. Och så lillasyster Mica förstås (gråt och jämmer)!

9. Vem/vilka gillar du minst (bortsett från guvernören och andra uppenbart genomvidriga hemskingar)? Jag gillade faktiskt aldrig Lori.

Jag har aldrig uppskattat en kommentar mer än just här och nu. Minsta lilla betraktelse, tanke, synpunkt eller teori kommer att läsas och begrundas med ofattbart intresse. Puss på er alla zombieapokalyps-knasbollar! Nu ska jag kolla om senaste avsnittet har kommit.

 IMG_3471.JPG

Bus eller pengar?

Igår firade vi Halloween och gick lite all in, kan man säga. Det känns idag. Det som nog känns allra mest är konsekvenserna av att någon tyckte att det var en lysande idé att inleda en vinprovning med våra bröllopspresent-viner klockan fem på morgonen och att ett annat ljushuvud tyckte att det verkade festligt att thaiboxas med en full zombie. Eftersom sistnämnda ljushuvud har väldigt lätt för att leva sig in i situationer som inbegriper just zombies blev zombien ifråga tvungen att försvara sig. Kan knappt gå idag av nämnda orsaker, men det var klart värt det. En annan lysande idé var den att vi vuxna skulle gå runt och göra en vuxen-variant på bus eller godis. Det vill säga att  ringa på hos grannarna och bara se helt uttråkade ut och sträcka fram handen och säga: ”Bus eller pengar?”  Kanske att Pelle i sin rosa balettdräkt hade målat lite fula teckningar som han räckte fram med en trulig uppsyn. Om de inte hade några kontanter tänkte vi erbjuda möjligheten att swisha över pengar. Lyckligtvis hann vi aldrig med det.

IMG_3266.JPGDet bidde ingen kanin-dräkt för Usama efter att hon upptäckt tjusningen med att se farlig ut. #hjälp #tabetäckning

IMG_3275.JPGDödskalle med badmössa.

IMG_3267.JPGFestfixarna Alex och Inca förbereder. De ordnade ett helt fantastiskt skräck-quiz med både barn- och vuxenfrågor som mitt lag vann såklart.

IMG_3282.JPGNyblivna makeup-artisten Mika delade generöst med sig av sina kunskaper till/på alla som ville (och inte ville).

IMG_3270.JPGPelle kan skymtas i sin favoritförklädnad: prima ballerinan Anneli. Läskigt på riktigt blev det när Pelle öppnade dörren för bus eller godis-barnen och barnens föräldrar (ni vet sådana där som gömmer sig bakom dörren) upptäckte att en balett-gubbe bjöd deras barn på godis.

IMG_3277.JPGOrange is the new black.

IMG_3273.JPG

Idag har vi betett oss som zombies hela dagen, bortsett från när vi kom på att vi skulle på ett barnkalas femton minuter innan kalaset började. Då rörde vi oss faktiskt lite snabbt och hann till och med att panik-köpa presenter. Det var roligt att träffa kusiner med flera och äntligen fick Mika och Henry hänga lite med sysslingen Ofelia. Verkar för övrigt som att de flesta firar Halloween idag? Skönt att vi är ute i god tid med någonting för en gångs skull.

Nu ska jag i alla fall inte titta mer på tv för Pelle är fjärrkontrolls-chef och han har så sjukt dålig tv-smak (hockey och dokumentärer som handlar om elit-soldater eller om hur man mäter olika saker).

Längtar till morgondagens nya avsnitt av Walking Dead. Nu ska jag drömma om Daryl. God natt och tack för igår alla monsterdiggare!

Mina frikort.

På sista tiden har jag känt att jag borde börja skriva lite mer insiktsfulla inlägg som berör viktiga ämnen, men varje gång jag ska göra det…så går inte det. Det är därför jag inte har skrivit något på ett tag. Nu har jag bestämt mig för att släppa det och istället fortsätta att skriva tramsigt om banaliteter, orkar helt enkelt inte försöka vara klok och seriös (kanske för att jag är vare sig klok eller seriös). Av nämnda skäl tänker jag berätta vilka killar jag är görkär i. Det passar perfekt dessutom eftersom Pelle inte är hemma! Han är typ i Tyskland eller nåt och de har säkert inte internet där. Okej, börjar bakifrån eftersom det brukar bli mer spännande så.

3. Kjell Albin Tomas

IMG_3163.PNG

Jag älskar den här mannen. Han är den första och enda man som någonsin väckt det det där ”omhändertagande syndromet” som jag aldrig har förstått mig på. Vill att han ska vara mitt gosedjur och att de ska göra 73 säsonger till av denna geniala serie. Fast vid närmare eftertanke är jag nog mer kär i hans mamma Birgitta (och hennes paranoide kille Peter).

2. Vegard Ylvis

IMG_3165.PNG

Jag har faktiskt aldrig varit kär i en känd person förutom Barnjournalens Bengt Fahlström efter att han yttrade orden jag aldrig glömmer: ”Nej, det är inte julafton, men nu ska jag visa en tecknad film ändå”, mitt 8-åriga jag kände pirr då och jag älskade Bengan efter det.

Men den här killen. Jag har tänkt på honom som Finn till för inte så länge sedan och det beror på att jag upptäckte honom i och med dunder-hiten: ”Mitt namn är Finn”. Har terroriserat min omgivning med att spela denna låt varje dag, om och om igen, både på jobbet och hemma. Jag skrattar inte längre när jag tittar utan sitter med ansiktet centimeter från skärmen och suger in varje rörelse och ansiktsuttryck som en regelrätt kaninkokare. Herregud, om jag visste var hans kanin bodde…  Jag har alltid haft en fäbless för killar med humor men den här, han äger ut alla roliga män i hela världen. Han är inte bara ett humoristiskt geni och himlastormande vacker (förstår inte att den andre Ylvis-brorsan anses vara den snygga och sexiga vilket i och för sig är bra eftersom det förbättrar mina chanser) – han är snäll också. Hur jag vet det? Jo, när de kör ett av sina hiss-prank och de (dvs. ”hissen”) säger åt en kille som är på väg att ta ett foto inne i den talande hissen att han inte får det och killen som tänkte ta kortet blir lite osäker så märker man att Vegard tycker att det känns lite jobbigt.

En eventuellt lite sjuk grej var att min 3-åriga dotter tittade mig allvarligt i ögonen igår och sa: ”Jag heter Finn” när hon tyckte att jag var lite ouppmärksam mot henne.

1. Daryl Dixon

IMG_3164.PNG

Behöver jag ens kommentera? Jag är så kär i den här rollfiguren att jag kastar mig på tv:n och byter kanal om jag ser hans nuna i något annat sammanhang. Han måste nämligen finnas! Jag låtsas det och jag är superbra på att låtsas, som tur är.

Du kanske tycker att jag är lite taskig som lägger ut den här topplistan, som förhållandevis nygift och allt, men kan jag lugna dig med att jag skickade ett sms till Pelle i Tyskland i vilket jag frågade om jag hade frikort på Daryl och Finn (nämnde faktiskt inte Kjell eftersom jag vet att Pelle också är lite tänd på honom). Han svarade: ”Bra! Ja.” Jag måste nog övertala Danne att vi ska åka på konferens till Norge snart.

Vilket är ditt frikort?

#vegardylvis #kjell #daryldixon #bunnyboiler

Underbar och älskad av alla (och på gymmet går det också jättebra).

Det bidde ingen stärkande skogspromenad för barnen idag. Hade ju i ett ögonblick av hybris planerat att åka till den ”riktiga skogen” som sedan blev Sandhamn, som sedan blev Hagaparken, som därefter (sent igår kväll) blev ett inplanerat besök i den oländiga terrängen på Djurgården.

Det bidde inte ens det. Det närmaste vi kom vildmarken idag var att jag tvingade ut Henry och hans kompis på en picknick på lekplatsen utanför. Och inte ens det kunde jag ro i hamn med mamma-hedern i behåll. Mika gjorde sig illa idag, hon trillade olyckligt från stolen när hon satt och målade, och fick ligga i soffan med mjölk i nappflaska och äta päronsplitt eftersom det är en oskriven lag i vår familj att man får glass när man slår sig så att det kommer blod. Ett inlärt beteende som ofta föranleder glädjetjut närhelst blodvite uppstår vilket i offentliga miljöer kan framstå som lätt suspekt för övrigt. Mika somnade och jag och Inca och satt bredvid henne i soffan – ljusår från frisksport och John Bauer-mossa – och kollade på Modern Family på Netflix. När vi sitter där och garvar helt oansvarigt får Inca ett sms från en uppenbarligen godhjärtad person som hette Chaya (eftersom Incas abonnemang står på mig). ”Hej, din son är utelåst och vill gärna komma in. /Chaya”

Jag hämtar nyckeln och springer ut på balkongen. Där står Henry bredvid en ordentlig mamma med alla sina rosenkindade barn omkring sig (de hade troligen varit i skogen, simhallen, på minst ett museum och på bibblan med egen medhavd biodynamisk matsäck). Henry har sin picknickfilt runt axlarna (det såg ut lite som han hade en sådan där chockfilt  som ambulans-män hänger över axlarna på människor som har gått vilse i skogen i 48 timmar). Det är även då jag inser jag att valet av ”väska” till picknicken var mindre lyckat. Jag hade nämligen råkat packa matsäcken i en lila systemkasse. Som Henry med slokörad uppsyn stod och tryckte mot sin mage.

Sen kom Daryl, eller jag menar Pelle, hem efter att ha gjort en raid inför morgondagens valvaka på sin motorcykel. Då gick jag ned och tränade eftersom Danne skickat en ful bild på sig själv från gymmet där han som vanligt hånade mig. Först skickade jag en ful bild tillbaka på mig själv som inbegrep en obscen gest, sedan kände jag för att skoja till det ännu mer så jag lade mig ned på golvet (eftersom jag var ensam på övervåningen) och tänkte att det vore festligt om det såg ut som jag hade tränat så hårt att jag hade dött.

Lyssnade på Värvet med Bianca Kronlöf i lurarna och eftersom hon är min idol hörde jag inte att det kom upp en tjej för trappan i samma ögonblick som jag ligger på golvet, blundar och slickar mig runt munnen samtidigt som jag fotograferar mig själv (egentligen slickade jag mig inte runt munnen utan försökte sträcka ut tungan sådär som en hittpå-död seriefigur). När jag upptäckte tjejen försökte jag driftigt rädda situationen genom att låtsas att jag inte alls fotograferade mig själv liggandes på golvet varför jag började klicka och vrida på telefonen som om det vore något fel på den samtidigt som jag goofade runt med tungan för att hon inte skulle tro att det var något fel på mig heller, utan att jag bara låg på golvet och gjorde lite sit-ups eller nåt med en sådan där ansträngd min. Hon verkade inte köpa det, utan föreföll nästan bli lite rädd då hon förflyttade sig allra längst bort i lokalen samtidigt som hon sneglade misstänksamt på mig medan hon lyfte en jättetung grej.

IMG_2665.JPGDet är så konstigt att jag inte får några kompisar på gymmet.

Nakenchock i Österrike

Jag och Pelle är på semester i Österrike just nu. Eller ja, Pelle gör ett gästspel tillsammans med Folke hos Fred Loimer och jag gör ingenting utom att umgås med mig själv och göra bort mig hela tiden.

Eftersom jag inte har haft någon semester i sommar har jag sett fram emot den här helgen på ett sätt som inte går att beskriva i ord. Farmor och farfar tar hand om de små så jag behöver inte oroa mig för ett ögonblick och vi bor på ett lyxhotell (typ gratis) mitt i ett vinfält. Till skillnad från Pelle har jag absolut noll obligations och det finns ett SPA på hotellet, där det sades att man kunde bada i vin och få massage från morgon till kväll. Jag hade sett framför mig att jag bara skulle måla, skriva på mina hemliga romaner med ett glas vitt vid min sida under tiden som jag blev masserad av en muskulös man. Alltså en annan muskulös man än Pelle (eftersom han måste jobba, bara därför).

Första kvällen somnade jag klockan halv nio med näsan i min bok (”Trogen hustru sökes”) på hotellrummet och vaknade ilsket med ett: ”fasen, vad bortkastat!” Och idag, när jag för en gångs skull inte har behövt tänka på någon eller något annan än mig själv har dessvärre en högst otrevlig insikt infunnit sig: Jag är korkad. Inte ”charmigt virrig”, inte ”ovanligt disträ” som min mamma brukade ursäkta mig med när jag var yngre och slarvade bort min nyckel sex dagar i veckan och följde med alla farbröder hem som frågade om jag ville hälsa på deras hundvalpar. Har först idag insett att det såklart är någonting man bara säger för att friskriva sig själv när man är genetiskt sammankopplad med en sådan som jag.

Jag kan vara lite asocial ibland, lätt fobisk faktiskt. Speciellt när jag är inställd på att inte ha några sociala förpliktelser. I dylika fall kan det bli närmast outhärdligt att ens behöva säga ”Guten morgen” till exempelvis hotellpersonal eller andra gäster. Av den anledningen kunde jag ses smyga runt som en hemlig agent i hotellets SPA-område på förmiddagen idag. Den unga tjejen i SPA-receptionen var lika dålig på engelska som jag är på tyska varför jag mumlade lite på hittepå-språk för att kvickt kunna smita förbi henne. Till min stora glädje var det inga andra gäster i SPA:t som täckte in – tre våningar! Jag smög runt och lyssnade utanför de nummerförsedda dörrarna, lite för att det kändes busigt och lite för att jag lekte att det var zombie-apokalyps och jag därmed var tvungen att säkra området (samt leta efter Daryl). Eftersom jag vare sig hörde några zombie-gurgel eller vällustande stön letade jag mig lätt uttråkad fram till bastu-området som bestod av några duschar, ziljarders mosaik-bäddar och en ”Infrarot kabin” (vad sjutton det nu är – någon som vet?).

IMG_2535IMG_2539-1

Väl där klädde jag helt sonika och högst obetänksamt av mig efter att ha spexat runt lite i den infrarota kabinen helt ensam, fattade ingenting – bara massa varningstexter. Jag tog av mig klockan och handduken och lade dem på en bänk bredvid mobilen innan jag gick in och duschade. När jag står i duschen hör jag hur det väller in tjattrande och skrattande människor, det är både kvinnor och män i övre medelåldern (jag känner igen dem från frukosten, de är sådana där som har blus och mönstrad scarf, perfekt hår, makeup och färgglada golfbyxor redan klockan 7 på morgonen. Själv tar jag inte på mig mina golfbyxor förrän runt lunch). Jag spanar i panik ut från duschen och ser att de nu har tagit av sig sina scarves och röda byxor till förmån för badkläder och morgonrockar. Till skillnad från mig. Som är helt naken. Paniken. Vad gör jag? Jo, jag försöker gömma min kropp, genom att trycka den platt mot dusch-väggen samtidigt som jag sticker ut mitt huvud, lite som en ödla för att spana på dem. Varför gör jag så? Jo, kanske bara för att det har blivit kortslutning. Kanske för att dels kolla dem så att de inte snor min klocka och dels ha koll på när de går så att jag kan springa ut och hämta min handduk. En kvinna säger: ”Guten Morgen”. Jag säger ingenting. Bara stirrar. Kanske gör jag sådär med tungan som en ödla också, ni vet fort ut och in, för att skrämmas lite.Till mitt försvar så är jag faktiskt i chock. Golf-gänget förefaller, inte helt oväntat, känna sig påtagligt obekväma inför mitt lätt udda beteende. Så de avviker ganska snart tack och lov, allihop. Och jag springer ut och tar på mig handduken.

Därefter springer jag förskrämt upp på rummet och facebookar hundra procent nollställd i en timme för att lugna nerverna. När jag har samlat mig , mycket tack vare den roliga spindelhunden och Dorsins valanalys, känner jag att det är dags att jag ser till att den här semestern får göra skäl för namnet så jag plockar ned mina målargrejor och beger mig ner till hotellbaren. Står lydigt och väntar på att personalen ska uppmärksamma mig när hela gänget från SPA:t plötsligt dyker upp i aftonklädsel. Jag är just på väg att fegt avvika när bartendern spänner ögonen i mig och frågar vad jag vill ha. Pelle hade bett mig att göra ett porträtt på herr och fru Loimer, målat i vin, och eftersom jag är lydig lägger jag beställningen, dock på ett lite annorlunda sätt än jag hade planerat: ”Can I have knife and a glass of shitty red wine, please?” Alltså, deras blickar. De var uppenbarligen lite bättre på engelska än tjejen i receptionen. Kniven skulle jag ha till att skära upp akvarellblocket med och självfallet ville jag inte ha ett finvin eftersom jag skulle måla med det. Men det blev lite fel. Som det så ofta blir för mig. Som till exempel när jag strax därpå gäspar på uteserveringen och en liten vinfluga flyger in i munnen. Jag spottar instinktivt och lyckas rädda den stackars flugan, men salivet är sådär kletigt (kanske pga vin-vätskebrist) att det liksom hänger kvar i munnen samtidigt som det har kontakt med marken. Tror ni inte att mina SPA-kompisar kommer ut och sätter sig vid bordet bredvid just när jag försöker kapa salivsträngen med högerhanden? Som jag för övrigt håller en cigg med.

Just nu sitter jag så långt bort man kan komma från själva hotellet fast ändå på uteserveringen, i några barnmöbler i grälla färger som står utplacerade mitt bland vinrankorna. Känns som det passar mig på något sätt. Det är obekvämt, fult och fullt med flugor men livet är ändå perfekt i denna stund eftersom jag är helt ensam. Tänkte göra som min intellektuella like Mika, 3 år och kladda lite i glaset med en pensel nu. Förhoppningsvis resulterar det i ett mästerverk. Snart ska jag gå ned och dokumentera gästspelet hos Fred Loimer. Pelle ville det. Han har uppenbarligen inte läst det här blogginlägget.

IMG_2558IMG_2571

IMG_2556IMG_2576

 

Slickar på en stock. Inga konstigheter.                          Mental hälsofrukost.

Bästa träningsmotivationen del III: Rädsla

Att det ska vara så svårt det här med att hitta motivationen att träna. Inte ens pengar fungerar för mig. Förutsättningarna kan ju egentligen inte vara bättre: gymmet ligger i samma hus som jag bor och jag får 250 kronor varje gång jag tränar. Plus att min man har blivit värsta vältränade träningsfreaket som peppar mig varje dag. Men. Att träna på gym är så outhärdligt tråkigt att min hjärna fullkomligt skrumpnar ihop. Trots att jag försöker tänka positivt; ”Bra, heja mig, oj vad kroppen blir glad nu, hej pengar!” osv och trots att jag lyssnar på musik, poddar och sommarprat lyckas jag bara inte stänga ute mantrat som går på repeat (det ligger ju för övrigt lite i ett mantras natur): fy-faan-vad-det-här-är-tråkigt, fy-faan-vad-det-här-är-tråkigt, fy-faan-vad-det-här-är-tråkigt. Ibland tror jag att jag råkar säga det högt också för ingen på gymmet vill vara kompis med mig.

Kanske spelar min osäkerhet kring hur man egentligen beter sig på ett gym in också. Jag vet liksom inte riktigt hur man ska göra med alla grejor och jag förstår mig inte heller på gymetiketten (som till exempel  att man tydligen inte får gå in på toaletten som ligger i anslutning till duscharna naken). Det har hänt, när jag är ensam, att jag har testat tyngdlyftargrejerna och det känns däremot ganska kul. Kollar om mina muskler ser stora ut i spegeln och så och då…blir det i och för sig lite mindre roligt. Så fort jag hör att någon kommer i trappan kastar jag tyngdlyftningsgrejerna ifrån mig och springer och sätter mig i en maskin och låtsas som ingenting. Jag brukar (eller brukar och brukar, har bara varit på gymmet 3-4 gånger) köra maskinerna, då kan man liksom inte göra fel i alla fall. Eller jo förresten, det kan man. Första gången jag gick till gymmet efter introduktionen ställde jag mig på en cross-trainer och höll på. Plötsligt ser jag i fönsterrutans spegling att det står en gubbe bakom mig med händerna i sidorna och glor. På mig. Först blev jag lite klädsamt förnärmad, men sen kände jag mig rätt nöjd eftersom han antagligen spanade in min slappa häck och det är man ju inte direkt bortskämd med. Det gjorde han inte. Vilket jag blev varse när hans rop överröstade Julia och Anjas röster i podden: ”hallå!” Jag drog ur lurarna och blev nesligt informerad om att jag trampade/sprattlade, eller vad nu den korrekta termen är, åt fel håll – baklänges liksom. Han skrattade och jag låtsades att jag också tyckte det var helfestligt.

IMG_2492
Gömmer mig i mörkret och leker att jag har jättestora muskler.

Då är det är betydligt lättare att röra på sig när man gör något kul eller något man kan vinna som till exempel att spela anarkist-fotboll på Gärdet (inga regler – man får till och med brottas och bära bollen), bryta arm mot barnens kompisar, spela badminton med hittepå-regler mot sin 14-åriga dotter eller bara dansa fult till bra låtar med barnen hemma. Jag brukar till exempel alltid kamma hem storslam i konsten att dansa töntigt.

Förra veckan när jag, Mikaela och Danne satt och käkade pizza-lunch på Haga Deli och pratade om Walking Dead (eller ja, de pratade egentligen om träning men jag orkade inte lyssna så jag pratade om den stundande zombie-apokalypsen istället) kom vi på ett nytt sätt att motivera sig – rädsla. Det finns tydlingen en jogg-app med zombie-ljud som fungerar som så att zomibe-gurglandena låter avlägsna om man springer fort och om man är lat och långsam så har man dem liksom flåsande i nacken. Vet inte hur autentisk den är, om man kan dö eller så för det har konstigt nog inte dykt upp något naturligt tillfälle för mig att prova den ännu. Det finns ju dessvärre en gigantisk nackdel: det är ju bara på låtsas. Alla, till och med jag, fattar ju att det inte finspringer några hungriga zombies i adidaskläder efter en på löp-slingan i Hammarby Sjöstad. Så därför diskuterade vi istället hur fantastiskt det vore att ha en riktig zombie som PT. Som till exempel om man frågade hur det där med intervaller fungerar eller vilka moment som är bäst för att träna upp ländryggen, och PT:n ba: aaaargh, gurgel, hraa, örrgh, gräuggh samtidigt som den försökte bita en i ansiktet. Då skulle jag garanterat röra på mig.

IMG_2487
Han ba: ”Kniiip!”