Den största kärleken

Idag för ett år sedan dog mitt livs största kärlek. Man kanske inte får säga så* och man kanske inte kan mäta kärlek, men Poppins sitter på piedestal i mitt hjärta och jag kommer aldrig att kunna beskriva i ord de starka känslor jag har för denna fantastiska stora lilla person. Jag har haft ynnesten att ha många stora kärlekar på fyra ben i mitt liv, men Poppins är min största och jag vill så gärna berätta om henne och hennes historia, så som jag känner den. 

Poppins kom till oss en gråmulen dag den 16 mars 2013, jag vet det för Pelle hade varit på prinsessan Lillians begravning (och jag kan googla), och Pelle var därmed passande uppklädd när vi tog emot världens finaste person på Älvsjömässans parkering. Jag glömmer aldrig stämningen som rådde på denna ganska fula och oansenliga plats som alltsedan dess innehar ett magiskt skimmer för mig. Utanför den stora Hundar utan hem-bussen, som tagit sig hela vägen från Irland, stod trötta, slitna, skitiga och alldeles underbara hundräddar-volontärer och pratade lugnande med både oroliga och exalterade blivande hundmammor och -pappor. ”Är min hund verkligen med?” ”Hur ska vi bete oss?” ”Vad ska vi göra när vi kommer hem?” En efter en kom de ut, de små sprudlande men naturligtvis stressade, förvirrade och lite rädda små och stora liven. Det kändes som att befinna sig på BB och att få se ögonblicket när alla som befann sig där fick träffa sitt livs nästa största kärlek för första gången. Det gräts, det skrattades, det bets ihop och det pussades. Det var så starkt att man tittade bort ibland för att det nästan kändes för intimt, som att man trängde sig på i de stora känslorna. 

Så kom hon ut ur bussen. Ett litet vit-gult, skitigt yrväder i famnen på en ung leende tjej. Poppins hässjade och tittade sig omkring med orolig och intensiv blick. När tjejen satte ner henne vid oss hälsade hon lika delar frånvarande och hjärtligt, slängde sig på rygg och kissade ner sig direkt. Efter att vi rastat henne lite fick hon hoppa in i baksätet och sitta i Incas knä. Jag glömmer aldrig ögonblicket när jag vände mig om och upptäckte att hon fixerade mig med blicken. Hon spände sina stora svarta uttrycksfulla ögon i mig och slutade hässja, precis om hon försökte avgöra vad jag var för en och jag uppfylldes av en så stark känsla av att hon plötsligt visste där och då. Hon visste att vi skulle vara snälla, skydda henne och älska henne villkorslöst för alltid. Och så blev det ju också. Detta lilla hittebarn, som vi inte vet vad hon upplevt innan hon kom till oss mer än att hon hittats på en gata i en mindre stad och troligen blivit skjuten med ett luftgevär i pannan (vilket ett ärr och hennes livslånga skotträdsla vittnade om). 

Poppins var rädd för sin egen skugga i början. Jag minns att det var skare på snön när hon kom till oss och hur jag ansträngde mig för att inte gå så att skaren brast då hon kissade ner sig av skräck vid ljudet som uppstod. Vi försökte skapa en tillvaro av lugn och 100% förutsägbarhet för vår nya lilla familjemedlem och gradvis blev hon tryggare, lekfullare och började så smått visa sin fantastiska personlighet. Redan första dagen bestämde hon sig för att jag var hennes riktiga mamma och följde mig som en skugga vart jag än gick. Och så skulle det också förbli genom hela hennes liv. 

Poppins blev ganska snabbt tryggare och starkare, men hon fixade aldrig stadens puls. Att åka kommunalt med barnvagn i rusningstrafik eller att vistas bland bilar som tutar och bussar som suckar. Att vara med på mammas jobb med folk som kom och gick var inte heller någon hit. När vi besökte min mamma i hundparadiset på Askerön för andra gången bestämdes således att hon skulle få stanna på den gröna ön där det vare sig fanns trafik, vägar, grannar eller okända män (hennes största skräck) utan hundkompisar, egen badplats, skog, total frihet och inte minst: oändlig kärlek.  I lugnet och kärleken hos mina föräldrar fick hennes underbara personlighet blomma ut till fullo. Och hennes jack russel/pitbull/chihuahua-egenskaper fullt spelrum. Tillsammans med sin älskade vapendragare bullterriern Vafflan, som hon brukade lura ut på kvällarna och även på Hans och Greta-vis ut i skogen så långt hon kunde så att hon skulle få all mat och all uppmärksamhet för sig själv, kom slutligen den totala tryggheten och självkänslan.

Poppins vann allas hjärta. Till och med sotarens. Minns när mamma berättade hur Poppins för första gången hade närmat sig en främmande man, som plötsligt dök upp på tomten – dessutom i märklig utstyrsel och vågat möta och skälla för att därefter triumferande bli superkompis med honom. Poppins var även hunden som kunde omvända hundrädda människor på ett kvillevitt. 

Det är inte direkt någon hemlighet att det största och viktigaste varje sommar och varje gång jag åkt ned till Askerön har varit att träffa Poppins. Vi var med varandra hela tiden, från första ögonblicket vi sågs då hon kom attackspringande och försökte pussa ihjäl en, tills att vi åkte hem och hon satt sorgset och väntade på parkeringen. ”Kanske har de bara åkt och handlat?” Under pandemin åkte vi inte ned till Askerön på nästan två år, men jag är så glad att jag fick träffa henne en sista gång i alla fall i samband med mammas födelsedag. Det sista jag såg av henne var när hon hoppade runt i bilen och försökte komma ut till mig på busshållplatsen som min bror skjutsat mig till. 

Min lilla skugga.

För exakt ett år sedan satt jag min första semesterdag glad i hågen och käkade fryslasagne på landet när min bror ringde. Jag blev upplivad när jag såg hans namn på displayen tills jag svarade och han sa: ”Jag har något hemskt att berätta.” Tankarna for runt som skottspolar, den första var att det hänt något med den lilla chihuahuan Vilda som precis anlänt till Askerön. När Bob berättade att Poppins precis dött rämnade världen. Vi lade på. Jag gick ut och skrek. Jag skrek och jag grät och jag skrek och jag grät tills lungorna sprängdes och hjärtat brast. Poppins blev bara 10 år. Kanske var det ett förstorat hjärta eller ett medfött hjärtfel, vi vet inte. Hon somnade i alla fall slutligen in uppe på terrassen i min mammas famn, omgärdad av de flesta hon älskade. 

Poppins storhet var att Poppins var just Poppins. En personlighet kan vare sig sammanfattas eller förklaras men en del i den tror jag bygger på hennes svåra start i livet i kombination med hennes överjordliga personlighet i form av extrem intelligens, humor, jävlar-anamma, klokhet, mod och kärleksfullhet. Hon var en person som skapade en unik relation med alla och envar i hennes omgivning. 

Har du ett minne eller en bild av Poppins? Skulle bli så glad om du vill dela med dig. För jag vill att minnet av vår lilla Poppins – vårt goa, modliga lilla hittebarn med det stora hjärtat ska leva vidare för alltid.  

*Varför en asterisk? Jo, jag har vi flertalet tillfällen fått höra att jag inte får säga att Poppins är mitt livs största kärlek eftersom jag har barn. Herregud, hon är ju mina barns största kärlek också. Och förlåt, men alla ni som har barn och säger till folk som inte har barn att de inte vet vad äkta kärlek är (oavsett om de har upplevt kärleken till ett djur eller inte): ni kan ta er i röven.

Vi är alla anhöriga

När en nära anhörig till mig, närmare bestämt min pappa, nyligen dog i Covid-19 blev det smärtsamt tydligt för mig hur skyddslösa äldre och utsatta människor i dagens Sverige är. I synnerhet de som inte har tryggheten av en anhörig som krigar för dem. För just min pappa spelade det dessvärre ingen roll. Det har rapporterats i allehanda medier på senaste tiden om hur äldre smittade med Covid-19 inte ens vårdas utan enbart får palliativ vård. Många gånger utan att läkaren ens träffat patienten ifråga eller fått godkännande från eventuella anhöriga. Det talas om passiv och aktiv dödshjälp. Jag går längre, jag hävdar att det handlar om mord. Mord med likgiltighetsuppsåt. Vem bär ansvaret är frågan? Oavsett svaret är det här en omänsklig skandal utan dess like. Covid-19 har blottat den hemskaste sidan av vår åldersdiskrimineringskultur.

Fortsätt läsa

När min pappa dog

För två månader sedan fick jag ett samtal från ett dolt nummer. Det visade sig vara en läkare som berättade att min pappa Richard hade bekräftats smittad med Covid-19. Läkaren informerade mig om att han hade beslutat att min pappa, som bor på ett kommunalt vårdhem i centrala Stockholm, skulle få palliativ vård om hans tillstånd försämrades. Trots att jag förstås blev chockad och ledsen reagerade jag över hans beslut, men tänkte i mitt inte så stilla sinne att det nog i praktiken ”bara” innebar att min pappa troligen inte skulle stå längst fram i respirator-kön om det skulle gå riktigt illa. Det kunde jag ändå förstå någonstans då han hade diabetes och stoltserade med att ha vandrat och kämpat hela 73 långa år på jorden. Klart att en ung småbarnsmamma eller -pappa skulle få förtur om den typen av situation skulle uppstå, dvs: att någon skulle tvingas väljas bort.  I praktiken skulle det dock visa sig att läkaren gav min pappa en dödsdom. En fruktansvärt plågsam dödsdom till på köpet. Som på något plan endast verkar grunda sig i en outgrundlig nonchalans. 

Fortsätt läsa

När man visar brösten på Lidl 

Idag när jag kom hem från jobbet gjorde jag det som alla tjejer i hela världen gör när de kommer hem från jobbet, det vill säga: slet av mig behån. Eftersom jag var varm och svettig tog jag av mig allt annat också och satte på mig en knälång, sladdrig och ganska ful skjorta.

Upptäckte strax att vi inte hade någon middagsmat (chips) hemma varför jag begav mig mot Lidl. Orka ta på sig civiliserade kläder för att gå och handla. Det blev den sladdriga, långa skjortan och ett par gamla gummistövlar (man kan bara ha dem när det är fint väder eftersom det är hål på dem).  När jag står och packar upp mina varor i kassan märker jag att killarna i kassan garvar. Som bara den. Fast ändå som om de försöker låta bli. Jag ler stort tillbaka för att verka lite artig och trevlig. Plötsligt kommer en tredje kille som jobbar på Lidl fram med en stor blombukett till mig. Då brister det totalt för de andra grabbarna. Jag blir såklart förvånad men väldigt glad över den oväntade gåvan och försöker skratta med, frågar lite generat vad som förskaffar mig den äran.
– Den ska du ha, svarar killen.

När jag tittar ner för att sticka in kortet i maskinen förstår jag plötsligt vad som orsakat den muntra stämningen på Lidl mitt i middagsmatshandlings-rusningen (det var med andra ord inte bara jag där). Mina nycklar som hänger runt halsen har lyckats knäppa upp min skjorta så att i princip allt hänger fritt till allmän beskådan.

Jag slet ihop skjortan och försökte låtsas som ingenting, högröd i ansiktet medan jag slog in koden. Det gick sådär.

Så dagens tips om du har förverkat den här månadens blomsterbudget och inte är knussligt lagd: visa pattarna på Lidl.

”Bröstbukett” har fått en helt ny innebörd för mig.

Dessvärre är det inte första gången jag gör bort mig i en kassa. Här kan du läsa om när jag förnedrade Eagle-Eye Cherry på Systembolaget.

Dödskul

Idag var jag, Henry och Mika på Stockholm Zombie Walk som firade 10-årsjubileum. Stämningen var hög i Fatbursparken där levande och odöda minglade helt obehindrat tillsammans. Alla tyckte att det var mycket spännande, särskilt familjens yngsta zombie-fan som ömson jublade och ömsom skrek av fasa. Jag tänkte att det är lika bra att hon vänjer sig eftersom den snart är här. Zombie-apokalypsen alltså. Fortsätt läsa

Jag är ett poké-mongo.

Du har säkert redan hunnit tröttna. Clefairy, Eeve, Gyarados, great ball, lucky egg – vem bryr sig? Det verkar som att Pikachu och hans vänner förlorat greppet om de flesta andra  – riktiga – vuxna jag känner, nu när nyhetens behag är över. Mig håller de dessvärre fortfarande i ett järngrepp. Senast idag till exempel deltog jag i ett Pokémon-upplopp på Riddarholmen. Och det var faktiskt första gången jag kände mig lite bekymrad. Fortsätt läsa

This dad is on fire

Så kom pappan hem och jobbade, dansade och lagade lite god mat innan det var dags att åka tillbaka till Skåne igen. Han slängde till exempel ihop det här på lite grejer som låg och skräpade i kylskåpet:

Det var supergott! Nu blir det ju tyvärr chips morgon, middag och kväll tills pappan kommer hem igen. Bollade lite med min vän Micki på telefon idag om hur man kan variera sig när man är matlagningsmässigt efterbliven (syftar bara på mig)  vilket föranleder kvällens kulinariska experiment. Håll tummarna för mig och barnen ikväll när vi testar att smälta ostbågar i micron, ska bli skitkul! Berätta helst ingenting om det för pappan (eftersom han har lite för många microvågsugns-relaterade eldsvådor i bagaget sedan vi träffades).

Universums härskare var ovanligt rar och kärleksfull när vi skulle vinka av pappan. Hon bedyrade om och om igen hur mycket hon älskade honom och ville inte släppa taget. Pappan hann knappt hoppa in i taxin  innan hon dramatiskt deklarerade  att hon redan saknade honom. När vi gick hem visste omtanken inga gränser, hon fortsatte bekymrat med blicken i marken:  ”Jag är så rädd om honom. Lilla pappa. Tänk om han skär sig. Eller om…”   Efter en mycket kort stunds eftertanke utbrast hon: ”eller om han brinner upp!” Bekymmersrynkan  ersattes av ett förväntansfullt leende:

”Det skulle jag vilja se!”

We have your back, daddy. Typ.

Äkta auktoritet

Häromdagen hade Henry familjepicknick på skolan. Jag hade – inte helt otippat – ingen aning om det utan kom till skolan för att hämta Henry som vanligt. Som tur var hade jag precis varit och handlat med universums härskare, ett shoppingtillfälle som för övrigt numera refereras till som”Lidl-incidenten”.

Henry noterade att jag hade massor med matvaror med mig  och utbrast: ”bra mamma – du tog med dig picknick”. Jag spelade förstås med. Henry ryckte till sig en chipspåse och skrek triumferande att han hade världens grymmaste mamma samtidigt som han viftade frenetiskt med påsen i luften (och i en del personers ansikten). Alla klasskamrater tittade uppskattande och nästan beundrande på mig. Det gjorde inte deras närproducerade och ekologiska föräldrar. (Snacka om déjá vu.)

Den snikiga handen på bilden tillhör universums härskare. Hon ville – inte helt otippat det heller – ha chipspåsen. Ett litet gräl (okej, slagsmål) utbröt. Lyckligtvis sammanföll det med att klassföräldrarna (som definitivt inte hade med chips som picknick till sina barn) höll ett fint välkomsttal. Medan jag försökte koncentrera mig på vad de sa (=inte låtsas om att det var mina barn som bråkade) försvann plötsligt Mika från jordens yta på en sekund. Det är förstås ingen match  när man universums härskare.

Efter många om och men hittade jag henne till slut på en lekplats en bit från skolan (hon hotade i alla fall inte de andra barnen med stenar). Pappan som var på väg hem tog över på skolgården medan jag gick hem med varorna. Puh. Väl hemma möttes jag av massor av rök, oroliga grannar i trappuppgången och beskedet att det brann någonstans.  (Jag löste förstås det hela på blott ett ögonblick genom att ta hissen upp och stanna på varje våning. Redan på andra våningen hittade jag källan; syltkokning som hade gått åt skogen.)

Efter den hjältemodiga insatsen gick jag hem och snodde ihop en gedigen picknick (kaffe och pistagenötter) och sprang tillbaka till Luma Park där Henrys klasskamrater och deras familjer, jättehungriga Pelle och universums härskare höll hus. Jag och Pelle betedde oss som vanligt som idioter eftersom vi inte riktigt har fattat hur man beter sig på dylika tillställningar. Hoppas att det klarnar lagom till sista barnet. (Antingen är vi översociala och har med oss bullar, mat och gärna vin till alla eller så ligger vi och surar som två osociala tonåringar. Hur ska man göra egentligen?)

Och här är Mika när hon tar över kassan på Lidl med en fet kö bakom sig genom att enbart säga till kassörskan: ”Jag ska sitta där du sitter.”

Jag måste lära mig det där.

En picknick i parken

Idag kom jag (vem annars!) på världens bästa idé: vi skulle ha picknick till middag. Kolla snygg jag är också när jag utövar världens bästa idé:

Inca höll med om att det var bra tänkt. Hon följde med till Luma Park och dukade upp i förväg medan picknick-fuskarna Pelle, Henry och Mika köpte sushi.

Henry kände att tillfället krävde viss utsmyckning varför han satte bordsdekorationen bakom örat. Mika kände att hon behövde en sten. Den hotade hon de andra barnen på lekplatsen med. Vi tog inga kort på det.

Inca matade fåglar med plättar. Vi lyssnade på henne medan hon pratade för sig själv: ”Jag matar bara sparvarna. Helst honor, som kanske har ungar i magen.  Och transgender-sparvarna. De kan behöva lite extra stöd. Ok. Capten Sparrow kan få lite majs också. ” Men hon matade inte alls bara sparvarna. Snart kom måsarna och vi blev populärast i hela parken. Allt som vanligt.

Alla drack saft utom mamman som ville ha vin. Heja mamman.

Strax efter att den här bilden togs ställde sig hela det här fantastiska gänget upp på bänkarna och framförde ”En anka, en anka, en anka med en vinge” innan de jagade varandra tills nästan alla dröp i backen.  Pelle råkade som av en händelse jucka lite sexigt på höfterna när han dansade.  Så himla skönt att ha hela Luma Park för sig själv. Eller ja, vi och måsarna då. Hej då!