Idag hände det äntligen: jag fick rida! Som jag har längtat. Jag har nämligen inte gjort det på 20 år med undantag för en termin på Swartlings ridskola och några högst random tillfällen som kan summeras på den ena handens fingrar. Tack vare min kära kusin Julias försorg fick jag ta den här godingen på en tur i Hagaparken idag.

Det märkliga var, att hur mycket jag än längtat efter en stund som denna, så var känslan som överskuggade allt annat när det väl blev realitet: ”hoppas att jag överlever.” Fortsätt läsa →