Från dödsföraktande till räddhare.

Idag hände det äntligen: jag fick rida! Som jag har längtat. Jag har nämligen inte gjort det på 20 år med undantag för en termin på Swartlings ridskola och några högst random tillfällen som kan summeras på den ena handens fingrar. Tack vare min kära kusin Julias försorg fick jag ta den här godingen på en tur i Hagaparken idag.


Det märkliga var, att hur mycket jag än längtat efter en stund som denna, så var känslan som överskuggade allt annat när det väl blev realitet: ”hoppas att jag överlever.” Jag var rent utsagt livrädd, vilket kändes oerhört främmande, inte minst för att jag under alla mina hästår varit – utan minsta överdrift – närmast efterblivet orädd. Rädslan/dödsångesten gick tack och lov över när vi kommit ungefär halvvägs på vår lilla runda idag, men så främmande det kändes att vara skraj. Jag var liksom inställd på att det skulle gå åt skogen. Det gick förstås bra (ingen trillade av eller dog, Julias häst råkade bara nästan sparka huvudet av en cyklist).

Blev, som vanligt, oerhört sugen på att återuppta ridningen igen och kunde förstås inte låta bli att tänka tillbaka på hur min besatthet, som höll i sig under hela min uppväxt, började varför jag gick hem och började gräva i gamla fotoalbum. Hittade en bild på mig och Matilda, en av mina allra käraste hästvänner och läromästare.

Matilda var en både ovanligt stor och ovanligt istadig fjordhäst – och det vill inte säga lite när man är just en fjording. Matilda bodde på ön där vi hade vårt sommarställe. Bonden som ägde henne använde henne till att plöja potatisåkern en gång om året, resten av året gick hon med korna. Vår vänskap inleddes med att jag smög in i hennes hage en sommarnatt och tjuvred på henne. Det visste förstås inte bonden som tyckte jag var en redig tös varför han lät mig ta med mig Matilda in till ett stall i stan.

Matilda försökte sparka mig i huvudet nästan varje dag när jag skulle hämta henne i hagen, hon ställde sig alltsom oftast på någon av mina fötter inne i boxen och låtsades inte ens märka att jag sparkade henne i magen där jag låg i halmen och skrek och hon tog bettet i munnen och sprang som en djävulshäst hem till stallet under ungefär varje ridtur det första året. Men sen, när vi hade rett ut allt det där (det vill säga vem som bestämde) var kärleken total.

Jag glömmer aldrig när jag gick för att hälsa på henne många år senare när hon återigen bara gick på ön med bondens kor och hade det saktfärdigt. Jag närmade mig hagen och ropade  hennes namn utan att se henne. Reaktionen var omedelbar; hennes gnäggande hälsning lät som ett skrik och hennes hovar dundrande som en hel buffelhjord. Hon flyttade sedermera till Thorskogs slott och jag tänkte alltid att jag skulle hälsa på henne, men det blev aldrig av innan det var för sent. På bilden ovan försöker jag skydda hennes ögon mot flygfän (vilket jag minns att jag kunde hålla på med i timmar).

Jag blev en ganska hårdhudad hästtjej (läs dumdristig med en övertro på min egen förmåga) tack vare Matilda. Hela mitt hästliv gick ut på att få rida krångliga, svåra hästar och om hästarna inte var farliga gjorde jag till exempel sådana här super-smarta grejer:

Det ledde naturligtvis slutligen till det här (och en hel del annat på samma tema):

När min tid som ridrebell (och ridolyckerelaterat rullstolsbunden) gick över kom den här finaste kompisen in i mitt liv: Fredag. En stor liten MSV-dressyrpojke som var snäll som en hundvalp. Tanken var att vi skulle tävla och grejer och det gjorde vi väl litegrann för all del. Men mest av allt var vi bara kära i varandra. Ända tills jag blev kär i andra killar och det och började försumma honom alltmer, vilket är något av det jag skäms över mest av allt i hela mitt liv. Min mamma och Fredag hade tack och lov också en intim kärlekshistoria varför det egentligen inte gick någon större nöd på honom. I alla fall inte förrän en så kallad ”hästtjej” skulle ta hand om hon och svälte honom till döds. Hon tyckte att vår fina gamla farbror, som han då var, var lite för rund om magen och lät honom inte äta och beta så mycket som han borde. När vi väl fick nys om hur det var ställt var det för sent.

Idag när min kusin Julia visade Mika och Henry runt, lät dem borsta, klappa och rida och förklarade allt på ett ytterst fint och pedagogiskt sätt kunde jag inte låta bli att önska att de ska få uppleva den fantastiskt hårda, lärorika, spännande, roliga och kärleksfulla värld som hästar erbjuder samtidigt som jag nästan önskar att tjusningen ska passera dem förbi. Eftersom jag blivit så djävla mesig. Kanske med all rätt när jag tänker efter, med tanke på alla rullstolsvistelser, krossade bäcken, gipsvaggor och intryckta ryggkotor.

Vid närmare eftertanke: nej! Det är så värt det och titta – nuförtiden finns det ju faktiskt superobekväma säkerhetsvästar:

Dessutom finns det ju argument som:

 Därför blir hästtjejer chefer

Hästtjejer är, med andra ord, the shit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s