Äkta auktoritet

Häromdagen hade Henry familjepicknick på skolan. Jag hade – inte helt otippat – ingen aning om det utan kom till skolan för att hämta Henry som vanligt. Som tur var hade jag precis varit och handlat med universums härskare, ett shoppingtillfälle som för övrigt numera refereras till som”Lidl-incidenten”.

Henry noterade att jag hade massor med matvaror med mig  och utbrast: ”bra mamma – du tog med dig picknick”. Jag spelade förstås med. Henry ryckte till sig en chipspåse och skrek triumferande att han hade världens grymmaste mamma samtidigt som han viftade frenetiskt med påsen i luften (och i en del personers ansikten). Alla klasskamrater tittade uppskattande och nästan beundrande på mig. Det gjorde inte deras närproducerade och ekologiska föräldrar. (Snacka om déjá vu.)

Den snikiga handen på bilden tillhör universums härskare. Hon ville – inte helt otippat det heller – ha chipspåsen. Ett litet gräl (okej, slagsmål) utbröt. Lyckligtvis sammanföll det med att klassföräldrarna (som definitivt inte hade med chips som picknick till sina barn) höll ett fint välkomsttal. Medan jag försökte koncentrera mig på vad de sa (=inte låtsas om att det var mina barn som bråkade) försvann plötsligt Mika från jordens yta på en sekund. Det är förstås ingen match  när man universums härskare.

Efter många om och men hittade jag henne till slut på en lekplats en bit från skolan (hon hotade i alla fall inte de andra barnen med stenar). Pappan som var på väg hem tog över på skolgården medan jag gick hem med varorna. Puh. Väl hemma möttes jag av massor av rök, oroliga grannar i trappuppgången och beskedet att det brann någonstans.  (Jag löste förstås det hela på blott ett ögonblick genom att ta hissen upp och stanna på varje våning. Redan på andra våningen hittade jag källan; syltkokning som hade gått åt skogen.)

Efter den hjältemodiga insatsen gick jag hem och snodde ihop en gedigen picknick (kaffe och pistagenötter) och sprang tillbaka till Luma Park där Henrys klasskamrater och deras familjer, jättehungriga Pelle och universums härskare höll hus. Jag och Pelle betedde oss som vanligt som idioter eftersom vi inte riktigt har fattat hur man beter sig på dylika tillställningar. Hoppas att det klarnar lagom till sista barnet. (Antingen är vi översociala och har med oss bullar, mat och gärna vin till alla eller så ligger vi och surar som två osociala tonåringar. Hur ska man göra egentligen?)

Och här är Mika när hon tar över kassan på Lidl med en fet kö bakom sig genom att enbart säga till kassörskan: ”Jag ska sitta där du sitter.”

Jag måste lära mig det där.

Vardagsedge i kollektivtrafiken

Idag har jag hängt med den där vännen som har det lite svårt med impulskontrollen. Vi möttes upp ganska sent och som alltid när hon är trött blev det lite extra spännande att umgås med henne eftersom hon tenderar att tappa ännu fler spärrar då. Och visst. Den här dagen blev inget undantag. Hon inledde med att fisa ljudligt två gånger mitt bland alla människor på tunnelbaneperrongen varpå hon högljutt med illa dold stolthet deklarerade: ”det var jag, det var jag” samtidigt som hon leende sökte ögonkontakt med så många som möjligt. För att vara på den säkra sidan att ingen, mot förmodan, hade missat detta faktum tillade hon glatt: ”som pruttade, alltså!”.

Tack och lov kom tunnelbanan precis då så jag skyndade mig på för att få platser (och lite för att låtsas att jag inte kände henne). Satte mig ned och föreslog för min vän att hon skulle sätta sig på den lediga platsen mitt emot. Av oklara skäl fann hon detta mycket upprörande vilket hon demonstrerade genom att ställa sig bredbent med armarna i kors och blänga ilsket. På alla. Det gjorde tydligen intryck för ingen vågade sätta sig där trots att det var den enda lediga platsen. Tjejen i sätet bredvid tryckte sig mot vägen och försökte sig på ett inbjudande leende. Det skulle hon aldrig ha gjort eftersom min kompis omedelbart brast i gråt och skrek anklagande: ”hon tittade på mig!”

Som tur var blev min kompis distraherad av en reklamskylt som hade trillat ned och kilats fast innanför sätet (där tjejen som tryckte sig mot vägen och försökte låtsas att hon inte längre kunde se min kompis satt). Min vän klampade barskt fram, ryckte åt sig skylten och satte sig att studera den ingående (efter att ha kastat ett ondskefullt ögonkast på tjejen).

Det var en reklamskylt för en djurrättsorganisation med en bild på en söt och ledsen hund som satt i en bur. Kompisen uttryckte sin empati med hunden genom att krama, klappa och naaaw:a skylten. Hon frågade mig bekymrat varför den satt där, hunden i buren alltså, inte tjejen. När vi hade pratat om det en stund tystnade hon, betraktade bilden intensivt och och lyste helt oväntat upp. Jag kunde inte se vad det var som muntrat upp henne, utan såg bara hur hon satt och pickade med sitt finger på något på bilden om och om igen medan hon såg sig pillemariskt omkring. Det visade sig snart att det var hundens snopp som hade väckte både hennes munterhet och en känsla av att vilja dela med sig. Min vän började mässa ”snopp, snopp, snopp” samtidigt som hon pekandes på densamma höll upp skylten mot alla medresenärer. De passagerare som lite generat försökte titta bort fick skylten skoningslöst upptryckt i ansiktet.

IMG_3191
Men titta på snoppen då!

IMG_3190
Vad är det med dig morsan?

Vid sådan här tillfällen är jag helt hopplös eftersom jag inte kan låta bli att tänka hur sjukt (kul)det vore om en vuxen människa (Tove) gjorde likadant och därför börjar jag skratta så att jag knappt kan andas.

PS.  Det roligaste är att om du åker tunnelbana i morgon och ser den där skylten kommer du att titta efter hundens snopp. Pervert!

 

Loosen up mamas.

Jag brukar faktiskt så ofta jag kan bidra till det som står i den här rubriken. Inte genom att skriva några kloka handböcker, hålla föreläsningar eller starta nätverk för stackars utmattade prestations-kvävda morsor direkt. Är för lat och dålig för det. Det enda, ynkliga jag gör är att vara lat och dålig. Och att outa det. Inte bara i den här bloggen, alltså.

Jag glömmer aldrig min mammas kloka kompis Kickis ord en kväll för många år sedan när vi satt och filosoferade (finare ord för att prata samtidigt som man är lite full): ”Tänk när vi var unga och barnen var små. Herregud. Alla var nöjda om barnen levde och huset inte hade brunnit ned när dagen var slut. Om det dessutom stod mat på bordet var lyckan ett faktum. Idag ska man baka biodynamiska bullar varje dag, träna aschtanga-yoga för att väga upp det, klä barnen i moderiktiga, ekologiska och genuskorrekta kläder, säkerställa att barnen utövar både fysiskt och intellektuellt stimulerande aktiviteter, ha en lyckad karriär, ett perfekt hem och till råga på allt – bleka sitt anus!”

Nu kanske du tror att jag ska outa ytterligare något av mina många tillkortakommanden som mamma och människa – men då: tror du fel. För idag har jag varit den bästa morsan i hela universum och du kommer att få så mycket prestationsångest att du kommer att bleka ditt anus varje dag i resten av ditt liv om du fortsätter att läsa. Fortsatt läsning sker på egen risk alltså  (värna ditt anus).

Idag började vi dagen med frukost bestående av nybakade croissanter och grapefrukt, bara för att nämna något, samtidigt som vi lyssnade på melodikrysset (tonåringen som hade en översoven kompis ville i och för sig dö eftersom de typ bara spelade finska visor och psalmer just idag, men ändå). Sedan åkte den snälla pappan och hämtade den översovna kompisens konsertbiljett (eftersom hon hade glömt den) och den jätteduktiga, intellektuella helylle-mamman cyklade med de två minsta till bibblan. Och det var ju inte första gången direkt (det var andra gången, fick nämligen ett påminnelsemejl om att jag hade en  förseningsskuld). Väl där läste vi en djup tibetansk barnbok med många bottnar.

IMG_2780.JPGDärefter fick mamman feeling, kanske var det Himalaya som spelade in, hon kände i alla fall att det var hög tid att bestiga ett berg. Det blev Hammarbybacken eller ”Hamburger-berget” som min allra minsta polare kallar det (förstår inte var hennes referenser kommer ifrån med tanke på att jag är helt vegetarianig och det). Eftersom vi är så frisksportiga i vår familj tyckte ingen att det var någon match utan alla skuttade med lätta steg uppför.

IMG_2801.JPG

Till att börja med. Väldigt strax regredierade några av oss till ap-stadiet.

IMG_2800-0.JPG

Men: Vi klarade det! Väl uppe frågade barnen vad det stod på den stora skylten (skistar.com) och mamman förklarade pedagogiskt, självklart även den svenska betydelsen. Den minsta utbrast då triumferande, till övriga bergsbestigares stora förtjusning: ”Wow! En skit-stjärna på hamburger-berget!”

IMG_2811-0.JPGSen träffade vi en cool (dryg) downhillare som helt ofrivilligt tilldelades en hejaklack som rart skanderade. ”Klara, färdiga – dö!”
IMG_2818-0.JPG

Okej, nu snabbspolar vi (det här börjar bli väl tradigt): sedan gick vi till Indianparken och åkte linbana, gungade, konstaterade att trä-björnen inte hade en snopp utan en svans och sten-fetischisten Mika kastade stora stenar på människor (som var mindre än hon själv.) Lite på grund av det äntrade vi friluftsarenan/fotbollsplanen som låg bredvid och hör och häpna: sportade! Barnen sprang ett helt varv runt (vet inte var de får allt ifrån!). Därefter började falling down-alertsen komma lite för tätt från alla inblandade för att det skulle kännas tryggt att vara kvar men när det visade sig att pappan inte kunde komma och rädda situationen gick vi ändå: på en skogspromenad, plockade kottar, pinnar och tittade på myrstackar. Det blev dock lite konstig stämning när mamman berättade att deras gammel-mormor brukade hålla sin smörade knäckesmörgås över myrstackar när hon var liten för att hon tyckte att det var så syrligt gott med myrpiss och att det förmodligen var därför mormor sjöng så bra och kunde bli operasångerska och när barnen blev osäkra på vad en operasångerska var för något och mamman skulle illustrera det genom att ge sig på ”Nattens drottning” med mer inlevelse än vokal begåvning precis när det kom en helt gäng med folk så, ja du fattar: mamman skällde naturligen ut pappan när han ringde och frågade vad de ville ha till middag.  Så här slutade det i alla fall.
IMG_2850-0.JPG

Och by the way, så här såg det ut när jag klättrade upp för hamburgerbacken med 22 kg apa på axlarna – räknas inte det som ett träningspass om något? Danne säger nämligen att träning bara räknas om man har träningskläder på sig (tur förresten att han inte vet att jag tränade i mina rutiga pyjamasbyxor på gymmet häromdagen).IMG_2845-0.JPG

Sedan firade vi med champagne (och American funniest home videos). Nej, vi är inte white trash, jag lovar, bara helt vanliga ofullkomliga föräldrar och det är faktiskt helt okej. (Och jag kommer aldrig att bleka mitt anus även om jag säkert borde, med tanke på hur full av skit jag är.) Och du, du är också bra som du är! Godnatt.

IMG_2857.JPG

 

Min allra mest lyckade vän

Idag har jag spenderat eftermiddagen och kvällen med en av mina allra bästa vänner. Just nu känner jag mig lätt omtumlad, eller ja, snarare helt torktumlad om jag ska vara helt ärlig. Min vän råkar nämligen vara av den där väldigt spontana sorten, lite som en tecknad ekorre på uppåttjack. Och även om hon är enormt kärleksfull har hon ett ganska hett temperament också.

Så här var det: Jag skulle möta upp min kompis på hennes jobb för att vi skulle gå till Fältöversten och shoppa lite tillsammans. Så fort min vän fick syn på mig kastade hon sig runt halsen på mig och sa att hon älskade mig, sedan deklarerade hon överlyckligt att hon även älskade sin ena sko, någon som hette Fred och en rosa cykel som stod parkerad utanför. Så fort hon hade yttrat dessa ord, kastade hon sin jacka på trottoaren och började springa det fortaste hon kunde mot Fältöversten medan hon skrek: ”Jag vinner först!”
Det var bara att plocka upp jackan och springa efter.

Väl inne i Fältöversten tvärnitade hon framför en nymålad vägg med en mängd fina illustrationer. När hon betraktat väggmålningen en god stund under tystnad – till synes helt oberörd över att hon stod mitt i vägen så att alla människor som var på väg in krockade med henne – tryckte hon sig kärleksfullt mot väggen och ropade ut att hon älskade den och att hennes älsklingsfärg var lila. Hon tackade så hemskt mycket också. Oklart till vem. Kanske han eller hon som hade målat väggen, kanske till universum. Jag vet inte.

När vi hittat det vi skulle ha inne på H&M och jag skulle betala mina grejer med mitt kort, stod hon och hängde vid disken, flirtade med kassörskan och frågade hon om hon fick trycka på knapparna (bara för att hon tyckte att ”det var så himla roligt”). Jag ba: ”eh…okej, tror faktiskt inte det” och hon ba:”TACK!” och tryckte som en galning på alla knappar och skrattade hejdlöst när det visade sig att att hon hade tryckt in fel kod så många gånger att kortet inte längre fungerade.
Då blev jag faktiskt lite sur.

Min kompis hade, trots högsommarvärmen, på sig en ganska osmaklig rosa mössa med kattöron som jag aldrig sett förut, när jag frågade om den utbrast hon triumferande: ”den är inte min, den är Rorys och jag har tagit den!”
På tunnelbanan satt hon nöjt och speglade sig helt ogenerat i fönstret med den stulna mössan på bakochfram samtidigt som hon högljutt konstaterade att hon var sååå vacker. När jag kort därpå, lite illa till mods, tittade ut genom fönstret kastade hon sig fram och slickade på mina händer och frågade om det ”sticktes”. ”Eh, nej”, sa jag och tittade mig lite generat omkring varpå hon skrek att jag skulle akta mig eftersom hon var en katt med supervass tunga. När jag bad henne sluta sparkade hon till tjejen som satt mitt emot stenhårt på knäna så att det blev fula sko-märken på hennes finbyxor. Såklart.

Stämningen var, som du säkert kan gissa, inte direkt på topp när vi på väg mot stället där vi hade bestämt att vi skulle ta en mysig fika passerade två killar som hade parkerat sina cyklar bredvid sig medan de satt och pratade i solen. Min kompis måste ha tyckt att den ena cykeln var fin eftersom hon helt sonika snodde den och satte av i en faslig fart vrålandes: ”Tjo-hoo! Jag är bäst i hela världen på att cykla!”. Det visade sig att killarna var bröder, för den bror vars cykel inte hade blivit snodd sa bara elakt till mig att min kompis jättegärna fick ”låna” hans brorsas cykel medan den andra brorsan, tror det var lillebrorsan,  sprang som en galning skrikandes och gråtandes efter min tjejkompis som bara skrattade, vid det här laget – ganska ondskefullt. När den ledsna brorsan hann ikapp min kompis på cykeln spottade hon på honom.

Då fick jag faktiskt tala ”lite allvar” med kompisen. Hon grät gigantiska krokodil-tårar och sparkade lite efter mig också, allt medan cykel-brorsan stod två millimeter ifrån oss med ett leende på läpparna och liksom verkade njuta. Som tur var fick min kompis syn på en ”jättegrön” gräsmatta i samma ögonblick, och sparkade därmed av sig skorna och sprang ut i gräset som var lite vått. När hon upptäckte att hennes ljusgula strumpor blev alldeles bruna utbrast hon euforiskt: ”Bajs! Jag har bajs på fötterna!”

Efter denna lyckosamma upplevelse mötte vi upp en annan av mina käraste vänner, en kille, som också ville följa med och fika. Min tjejkompis var jättesur på mig – hon blir oftast det efter att jag har pratat allvar med henne – och satt därmed och glodde illvilligt på alla i vår närhet inklusive undertecknad. Jag försökte ignorera henne (trots att hon sparkade mig på smalbenen samtidigt som hon ilsket mumlade något om hur stark och smart och farlig hon var). Precis när jag ska ta första tuggan på min bulle ser jag hur min tjejkompis fixerat kvinnan, som sitter precis bredvid oss med ”den där” blicken. Innan jag hinner göra något informerar hon kort kvinnan om att hon råkar vara en dinosaurie strax före hon tyrannosaus-ryter nämnda kvinna i örat.
Undrar just hur den där bullen hade smakat.

Efter att ha lämnat bullen och den”mysiga” fikastunden vind för våg och genomlidit ytterligare en liten pratstund på temat ”allvar” (som för övrigt enbart bemöttes av en imponerande långt utskjuten underläpp) gick vi som straff  till Lidl för att handla tråkiga basvaror. Där vände dock allt för min vän då hon upptäckte hur upplyftande det kan vara att leka kurragömma i mejeriavdelningen. När man blir hittad, för det är ju såklart tråkigt, kan man nämligen lätta upp stämningen genom att kasta ägg på den som hittar en. Speciellt roligt är det visst när den som hittar en är ganska skitarg.

Du har förmodligen redan listat ut att vännen jag refererar till ovan är ett litet barn. Närmare bestämt min 3-åriga dotter. Shit, vad jag lär mig av henne varje dag. Tror inte att det finns något mer kärleksfullt, självsäkert och oförutsägbart – på gott och ont – än en tre-åring. Hade ett intressant samtal om just detta idag med 3-åringens dagisfröken, eller förlåt – jag menar förskolepedagog. På just vårt dagis – för övrigt universums bästa dagis – skrattar de faktiskt bara åt föräldrar som ängsligt rättar sig själva som jag gjorde nyss (till mitt ynkliga försvar). Förmodligen för att de är trygga i sin yrkesroll och för att de gör världens bästa jobb. Varje dag. Förskolan Riddaren – ni äger fett (som mina andra allra käraste ”tjejkompisar”, det vill säga tonåringarna här hemma, kanske skulle ha sagt. Eller förmodligen inte, vid närmare eftertanke eftersom man varje gång man äntligen tror att man snappat upp ett av deras uttryck – så är det redan försent och helt ute, vilket för övrigt oftast förmedlas under lätt förnedrande former.

Men i alla fall. Jag frågade fröken Fanny om 3-åringarnas inställning till livet och hon konstaterade proffsigt att de älskar livet och är ganska ocensurerat lyckliga, typ carpar dagen mest hela tiden. Man borde inspireras lite mer av det, sa jag, I samma ögonblick kastade sig Mika runt halsen på sin kompis Vincent och deklarerade, antagligen för femtioelfte gången bara just idag, att hon älskade honom. Sedan tog Fanny mycket klokt upp det där beträffande en 3-årings personlighet, som i somliga stunder kan kännas 100% oöverstigligt jobbigt  (som t ex ilsken äggkastning när man inte får exakt som man vill) att man fasen, både lite till mans och till kvinns,  borde inspireras mycket mer av det där: ”Jag tar ingen skit, låter alla som befinner sig inom en mils radie lida när jag inte får som jag vill, har alltid rätt, är vackrast, starkast och bäst i hela världen på att cykla”.

Så rätt hon har. Hoppas att alla i vår familj – tonårsdöttrarna, nyblivna skolkillen, den snälla, lojala pappan (okej, inte jag, – jag är redan en bitch) och alla andra inspireras av allt det där. (Minus äggen.)

Fotnötter (visst vill man alltid skriva det fastän man vet att det inte heter det): ”Hennes jobb” var såklart dagis. De två killarna var två smågrabbar i typ 3- och 6-årsåldern på en lekplats. ”Cyklarna” var en trehjuling och en bebis-kickbike (det vill säga en trehjulig kickbike, alltså den som Mika snodde). Den kära kill-kompisen var min 6-åriga son. Jag har av, respekt för mina grannar (och för att jag är lite rädd att det ska bli ännu svårare att få dagisplats närmare hemmet)  utelämnat närvarande föräldrars eventuella reaktioner.

Underbar och älskad av alla (och på gymmet går det också jättebra).

Det bidde ingen stärkande skogspromenad för barnen idag. Hade ju i ett ögonblick av hybris planerat att åka till den ”riktiga skogen” som sedan blev Sandhamn, som sedan blev Hagaparken, som därefter (sent igår kväll) blev ett inplanerat besök i den oländiga terrängen på Djurgården.

Det bidde inte ens det. Det närmaste vi kom vildmarken idag var att jag tvingade ut Henry och hans kompis på en picknick på lekplatsen utanför. Och inte ens det kunde jag ro i hamn med mamma-hedern i behåll. Mika gjorde sig illa idag, hon trillade olyckligt från stolen när hon satt och målade, och fick ligga i soffan med mjölk i nappflaska och äta päronsplitt eftersom det är en oskriven lag i vår familj att man får glass när man slår sig så att det kommer blod. Ett inlärt beteende som ofta föranleder glädjetjut närhelst blodvite uppstår vilket i offentliga miljöer kan framstå som lätt suspekt för övrigt. Mika somnade och jag och Inca och satt bredvid henne i soffan – ljusår från frisksport och John Bauer-mossa – och kollade på Modern Family på Netflix. När vi sitter där och garvar helt oansvarigt får Inca ett sms från en uppenbarligen godhjärtad person som hette Chaya (eftersom Incas abonnemang står på mig). ”Hej, din son är utelåst och vill gärna komma in. /Chaya”

Jag hämtar nyckeln och springer ut på balkongen. Där står Henry bredvid en ordentlig mamma med alla sina rosenkindade barn omkring sig (de hade troligen varit i skogen, simhallen, på minst ett museum och på bibblan med egen medhavd biodynamisk matsäck). Henry har sin picknickfilt runt axlarna (det såg ut lite som han hade en sådan där chockfilt  som ambulans-män hänger över axlarna på människor som har gått vilse i skogen i 48 timmar). Det är även då jag inser jag att valet av ”väska” till picknicken var mindre lyckat. Jag hade nämligen råkat packa matsäcken i en lila systemkasse. Som Henry med slokörad uppsyn stod och tryckte mot sin mage.

Sen kom Daryl, eller jag menar Pelle, hem efter att ha gjort en raid inför morgondagens valvaka på sin motorcykel. Då gick jag ned och tränade eftersom Danne skickat en ful bild på sig själv från gymmet där han som vanligt hånade mig. Först skickade jag en ful bild tillbaka på mig själv som inbegrep en obscen gest, sedan kände jag för att skoja till det ännu mer så jag lade mig ned på golvet (eftersom jag var ensam på övervåningen) och tänkte att det vore festligt om det såg ut som jag hade tränat så hårt att jag hade dött.

Lyssnade på Värvet med Bianca Kronlöf i lurarna och eftersom hon är min idol hörde jag inte att det kom upp en tjej för trappan i samma ögonblick som jag ligger på golvet, blundar och slickar mig runt munnen samtidigt som jag fotograferar mig själv (egentligen slickade jag mig inte runt munnen utan försökte sträcka ut tungan sådär som en hittpå-död seriefigur). När jag upptäckte tjejen försökte jag driftigt rädda situationen genom att låtsas att jag inte alls fotograferade mig själv liggandes på golvet varför jag började klicka och vrida på telefonen som om det vore något fel på den samtidigt som jag goofade runt med tungan för att hon inte skulle tro att det var något fel på mig heller, utan att jag bara låg på golvet och gjorde lite sit-ups eller nåt med en sådan där ansträngd min. Hon verkade inte köpa det, utan föreföll nästan bli lite rädd då hon förflyttade sig allra längst bort i lokalen samtidigt som hon sneglade misstänksamt på mig medan hon lyfte en jättetung grej.

IMG_2665.JPGDet är så konstigt att jag inte får några kompisar på gymmet.

När barnen själva får välja.

Pappan är på galej med kollegorna. Han är nog glad. Barnen är också glada för mamman säger (som alltid när pappan är borta) att de får välja preci-is vad de vill till middag. Barnen väljer alltid nudlar. Då blir mamman glad och alla tycker att hon är snäll. Mamman äter inte nudlar. Mamman äter chips och cashew-nötter i smyg och tar ett glas vin. Då blir mamman ännu gladare. (JA, de tittar på tv under tiden.) IMG_2642.JPGJag måste nog skriva en barnbok, kände jag nu. En som handlar om en väldigt icke-biodynamisk mamma som aldrig lagar någonting från grunden eller tar med barnen på skogspromenader på helgerna. Men. Jag är faktiskt ganska snäll och rolig och gör andra bra mamma-saker som till exempel…..att göra andra bra grejer och det.

Nämen , allvarligt (inte för att ovanstående inte är sant) så fick jag en uppenbarelse igår när jag och Inca gick från badminton-hallen (japp, de sista orden skrev jag bara för att skryta): vi ska åka till skogen – en riktig John Bauer-skog – i helgen med alla barnen och ta med typ ekologisk matsäck, varm choklad, inte glömma regnbyxorna och plocka svamp och såna grejer!

Föreslog det idag för Pelle som kvickt kontrade med: ”annars kan vi ta en skärgårdsbåt till Sandhamn, strosa runt på ön och äta något gott på värdshuset efteråt”. Egentligen vill han ju bara äta. Pelle har nämligen fobi för att sitta ned och äta på marken samt att meningslöst vandra runt utan att ha något mål. Ungefär på samma sätt som jag har fobi för att laga mat som innehåller fler än två moment (dvs: estrella-rycket och att trycka på knappen till vattenkokaren).

Grejen är att jag inte vet var närmaste riktiga skog ligger. Är det någon som vet?

Pest eller kolera / bita någon i ansiktet eller ha en tiger på pakethållaren?

I fredags morse tog vi båten till jobbet (istället för: buss, grön linje, röd linje, dagis, röd linje och buss). Dagen innan hade jag nämligen ett sådant där kollektivtrafiks-helvete som inbegrep skarpslipade armbågar i sidan, massa människor som hatade mig och min vagn (vill passa på att säga det nu när jag törs förresten: jag hatar er också!), syrliga kommentarer, att man inte ens kommer på tunnelbanan för att folk knör så mycket, en 3-åring som hällde sur välling över två ännu surare tweenisars skor, fler syrliga kommentarer, en tjej som stampade sönder min stortå och falling down-finalen när vi skulle gå av på sista hållplatsen och jag hör en dam bakom mig säga till sin väninna: ”det är klart barnvagnen ska gå av först” och jag vänder mig om för att liksom zombie-bita henne i ansiktet varpå hon lägger en hand på min på arm och säger: ”men lilla vän, jag var inte ironisk, förstår att det inte är så lätt” och jag nästan började gråta eftersom jag har porslinspsyke och det. I alla fall, kontrasten mellan det och det här: IMG_2278-0.JPGEller: att ha en hållplats helt för sig själv en morgon i rusningstrafik! Det är ju  lika surrealistiskt som att se ett spöke mitt på ljusa dan, lite ironiskt att det skulle inträffa samtidigt. IMG_2280.JPGInga händer, ingen kaka. Danne höll fredagsstämningen fortsatt på topp genom att skoja till lite och plötsligt skrika: ”Aj, jag skar mig på skalpellen!”IMG_2282-0.JPG

Efter jobbet hände äntligen det som jag längtat efter hela veckan – jag fick en cykel! Jo, jag fick den praktiskt taget av den här snälla tjejen:

IMG_2284-1.JPG

Dessutom fick jag massa fina kläder av henne – tack Anika! Cyklade till Ångbåtsbryggans champagne-AW och firade genom att träffa de här underbara människorna:Skärmavbild 2014-08-17 kl. 21.51.11

På lördagsmorgonen kelade jag lite med the new love of my life som blev omsorgsfullt pumpad, pimpad och putsad av the one and only Pelle.

IMG_2285-0.JPG

Sen gick jag och motvalls Britta och handlade massa onyttiga saker eftersom vi väntade finbesök. IMG_2288.JPGSen kom han, the mother of alla finbesök: en människa som har funnits i sju dagar. IMG_2307.JPGHan och en hans storasystrar.

IMG_2292.JPGIMG_2298.JPG

Hans storasyster-wannabe. IMG_2302.JPG

På söndagen invigde jag och Mika cykeln och åkte till världens längsta boklåda, kulturfestival eller vad det nu var. Jag köpte några böcker till bokmalen Inca vilket Pelle tyckte var en jättebra idé eftersom vi nästan inte har några böcker alls.

IMG_2330.JPG

Så jag köpte en till honom också som jag tror han kommer att gilla:

IMG_2339.JPG

En studie i tiger (varning för lättskrämda).

IMG_2315.JPG

Förvandlingen är nära. Jag och hennes pappa darrar.

IMG_2316.JPG

Morr!

IMG_2318.JPG

Dagens läskigaste: arg tiger. Orsak: blåbärsglass-brainfreeze.

IMG_2326.JPG

Tigern tog över pysselhörnan och domderade med pappan. IMG_2324.JPG

Kreativ tiger (jomen det lät ju bra i alla fall, egentligen var hon mest intresserad av den lilla behändiga stenen som hon rart hotade de andra kreativa barnen med).

IMG_2328.JPG

Sedan cyklade jag och ”hejaklacken” där bak hem. Från Skeppsbron är det uppförsbacke typ hela vägen vilket jag snart blev varse. Där satt jag röd i huvet och trampade som en gnu på ettan när jag plötsligt uppfattar Mikas kommentarer: ”Har vi stannat, mamma?”, ”Jag vill åka på pappas motorcykel” och: ”Sover du?” Enda gången hon var nöjd var när vi swischade i 180 ner för backen hem från Gullmarsplan. ”Nu kör du!” utropade hon lyckligt. Undrar just vem det är som kör med vem egentligen. Får se hur långvarigt det här cyklandet blir.

Så farligt är det ju ändå inte att bita någon i ansiktet. Eller?