Idag har jag spenderat eftermiddagen och kvällen med en av mina allra bästa vänner. Just nu känner jag mig lätt omtumlad, eller ja, snarare helt torktumlad om jag ska vara helt ärlig. Min vän råkar nämligen vara av den där väldigt spontana sorten, lite som en tecknad ekorre på uppåttjack. Och även om hon är enormt kärleksfull har hon ett ganska hett temperament också.
Så här var det: Jag skulle möta upp min kompis på hennes jobb för att vi skulle gå till Fältöversten och shoppa lite tillsammans. Så fort min vän fick syn på mig kastade hon sig runt halsen på mig och sa att hon älskade mig, sedan deklarerade hon överlyckligt att hon även älskade sin ena sko, någon som hette Fred och en rosa cykel som stod parkerad utanför. Så fort hon hade yttrat dessa ord, kastade hon sin jacka på trottoaren och började springa det fortaste hon kunde mot Fältöversten medan hon skrek: ”Jag vinner först!”
Det var bara att plocka upp jackan och springa efter.
Väl inne i Fältöversten tvärnitade hon framför en nymålad vägg med en mängd fina illustrationer. När hon betraktat väggmålningen en god stund under tystnad – till synes helt oberörd över att hon stod mitt i vägen så att alla människor som var på väg in krockade med henne – tryckte hon sig kärleksfullt mot väggen och ropade ut att hon älskade den och att hennes älsklingsfärg var lila. Hon tackade så hemskt mycket också. Oklart till vem. Kanske han eller hon som hade målat väggen, kanske till universum. Jag vet inte.
När vi hittat det vi skulle ha inne på H&M och jag skulle betala mina grejer med mitt kort, stod hon och hängde vid disken, flirtade med kassörskan och frågade hon om hon fick trycka på knapparna (bara för att hon tyckte att ”det var så himla roligt”). Jag ba: ”eh…okej, tror faktiskt inte det” och hon ba:”TACK!” och tryckte som en galning på alla knappar och skrattade hejdlöst när det visade sig att att hon hade tryckt in fel kod så många gånger att kortet inte längre fungerade.
Då blev jag faktiskt lite sur.
Min kompis hade, trots högsommarvärmen, på sig en ganska osmaklig rosa mössa med kattöron som jag aldrig sett förut, när jag frågade om den utbrast hon triumferande: ”den är inte min, den är Rorys och jag har tagit den!”
På tunnelbanan satt hon nöjt och speglade sig helt ogenerat i fönstret med den stulna mössan på bakochfram samtidigt som hon högljutt konstaterade att hon var sååå vacker. När jag kort därpå, lite illa till mods, tittade ut genom fönstret kastade hon sig fram och slickade på mina händer och frågade om det ”sticktes”. ”Eh, nej”, sa jag och tittade mig lite generat omkring varpå hon skrek att jag skulle akta mig eftersom hon var en katt med supervass tunga. När jag bad henne sluta sparkade hon till tjejen som satt mitt emot stenhårt på knäna så att det blev fula sko-märken på hennes finbyxor. Såklart.
Stämningen var, som du säkert kan gissa, inte direkt på topp när vi på väg mot stället där vi hade bestämt att vi skulle ta en mysig fika passerade två killar som hade parkerat sina cyklar bredvid sig medan de satt och pratade i solen. Min kompis måste ha tyckt att den ena cykeln var fin eftersom hon helt sonika snodde den och satte av i en faslig fart vrålandes: ”Tjo-hoo! Jag är bäst i hela världen på att cykla!”. Det visade sig att killarna var bröder, för den bror vars cykel inte hade blivit snodd sa bara elakt till mig att min kompis jättegärna fick ”låna” hans brorsas cykel medan den andra brorsan, tror det var lillebrorsan, sprang som en galning skrikandes och gråtandes efter min tjejkompis som bara skrattade, vid det här laget – ganska ondskefullt. När den ledsna brorsan hann ikapp min kompis på cykeln spottade hon på honom.
Då fick jag faktiskt tala ”lite allvar” med kompisen. Hon grät gigantiska krokodil-tårar och sparkade lite efter mig också, allt medan cykel-brorsan stod två millimeter ifrån oss med ett leende på läpparna och liksom verkade njuta. Som tur var fick min kompis syn på en ”jättegrön” gräsmatta i samma ögonblick, och sparkade därmed av sig skorna och sprang ut i gräset som var lite vått. När hon upptäckte att hennes ljusgula strumpor blev alldeles bruna utbrast hon euforiskt: ”Bajs! Jag har bajs på fötterna!”
Efter denna lyckosamma upplevelse mötte vi upp en annan av mina käraste vänner, en kille, som också ville följa med och fika. Min tjejkompis var jättesur på mig – hon blir oftast det efter att jag har pratat allvar med henne – och satt därmed och glodde illvilligt på alla i vår närhet inklusive undertecknad. Jag försökte ignorera henne (trots att hon sparkade mig på smalbenen samtidigt som hon ilsket mumlade något om hur stark och smart och farlig hon var). Precis när jag ska ta första tuggan på min bulle ser jag hur min tjejkompis fixerat kvinnan, som sitter precis bredvid oss med ”den där” blicken. Innan jag hinner göra något informerar hon kort kvinnan om att hon råkar vara en dinosaurie strax före hon tyrannosaus-ryter nämnda kvinna i örat.
Undrar just hur den där bullen hade smakat.
Efter att ha lämnat bullen och den”mysiga” fikastunden vind för våg och genomlidit ytterligare en liten pratstund på temat ”allvar” (som för övrigt enbart bemöttes av en imponerande långt utskjuten underläpp) gick vi som straff till Lidl för att handla tråkiga basvaror. Där vände dock allt för min vän då hon upptäckte hur upplyftande det kan vara att leka kurragömma i mejeriavdelningen. När man blir hittad, för det är ju såklart tråkigt, kan man nämligen lätta upp stämningen genom att kasta ägg på den som hittar en. Speciellt roligt är det visst när den som hittar en är ganska skitarg.
Du har förmodligen redan listat ut att vännen jag refererar till ovan är ett litet barn. Närmare bestämt min 3-åriga dotter. Shit, vad jag lär mig av henne varje dag. Tror inte att det finns något mer kärleksfullt, självsäkert och oförutsägbart – på gott och ont – än en tre-åring. Hade ett intressant samtal om just detta idag med 3-åringens dagisfröken, eller förlåt – jag menar förskolepedagog. På just vårt dagis – för övrigt universums bästa dagis – skrattar de faktiskt bara åt föräldrar som ängsligt rättar sig själva som jag gjorde nyss (till mitt ynkliga försvar). Förmodligen för att de är trygga i sin yrkesroll och för att de gör världens bästa jobb. Varje dag. Förskolan Riddaren – ni äger fett (som mina andra allra käraste ”tjejkompisar”, det vill säga tonåringarna här hemma, kanske skulle ha sagt. Eller förmodligen inte, vid närmare eftertanke eftersom man varje gång man äntligen tror att man snappat upp ett av deras uttryck – så är det redan försent och helt ute, vilket för övrigt oftast förmedlas under lätt förnedrande former.
Men i alla fall. Jag frågade fröken Fanny om 3-åringarnas inställning till livet och hon konstaterade proffsigt att de älskar livet och är ganska ocensurerat lyckliga, typ carpar dagen mest hela tiden. Man borde inspireras lite mer av det, sa jag, I samma ögonblick kastade sig Mika runt halsen på sin kompis Vincent och deklarerade, antagligen för femtioelfte gången bara just idag, att hon älskade honom. Sedan tog Fanny mycket klokt upp det där beträffande en 3-årings personlighet, som i somliga stunder kan kännas 100% oöverstigligt jobbigt (som t ex ilsken äggkastning när man inte får exakt som man vill) att man fasen, både lite till mans och till kvinns, borde inspireras mycket mer av det där: ”Jag tar ingen skit, låter alla som befinner sig inom en mils radie lida när jag inte får som jag vill, har alltid rätt, är vackrast, starkast och bäst i hela världen på att cykla”.
Så rätt hon har. Hoppas att alla i vår familj – tonårsdöttrarna, nyblivna skolkillen, den snälla, lojala pappan (okej, inte jag, – jag är redan en bitch) och alla andra inspireras av allt det där. (Minus äggen.)
Fotnötter (visst vill man alltid skriva det fastän man vet att det inte heter det): ”Hennes jobb” var såklart dagis. De två killarna var två smågrabbar i typ 3- och 6-årsåldern på en lekplats. ”Cyklarna” var en trehjuling och en bebis-kickbike (det vill säga en trehjulig kickbike, alltså den som Mika snodde). Den kära kill-kompisen var min 6-åriga son. Jag har av, respekt för mina grannar (och för att jag är lite rädd att det ska bli ännu svårare att få dagisplats närmare hemmet) utelämnat närvarande föräldrars eventuella reaktioner.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Därefter fick mamman feeling, kanske var det Himalaya som spelade in, hon kände i alla fall att det var hög tid att bestiga ett berg. Det blev Hammarbybacken eller ”Hamburger-berget” som min allra minsta polare kallar det (förstår inte var hennes referenser kommer ifrån med tanke på att jag är helt vegetarianig och det). Eftersom vi är så frisksportiga i vår familj tyckte ingen att det var någon match utan alla skuttade med lätta steg uppför.
mammachips.com 