Jag brukar faktiskt så ofta jag kan bidra till det som står i den här rubriken. Inte genom att skriva några kloka handböcker, hålla föreläsningar eller starta nätverk för stackars utmattade prestations-kvävda morsor direkt. Är för lat och dålig för det. Det enda, ynkliga jag gör är att vara lat och dålig. Och att outa det. Inte bara i den här bloggen, alltså.

Jag glömmer aldrig min mammas kloka kompis Kickis ord en kväll för många år sedan när vi satt och filosoferade (finare ord för att prata samtidigt som man är lite full): ”Tänk när vi var unga och barnen var små. Herregud. Alla var nöjda om barnen levde och huset inte hade brunnit ned när dagen var slut. Om det dessutom stod mat på bordet var lyckan ett faktum. Idag ska man baka biodynamiska bullar varje dag, träna aschtanga-yoga för att väga upp det, klä barnen i moderiktiga, ekologiska och genuskorrekta kläder, säkerställa att barnen utövar både fysiskt och intellektuellt stimulerande aktiviteter, ha en lyckad karriär, ett perfekt hem och till råga på allt – bleka sitt anus!”

Nu kanske du tror att jag ska outa ytterligare något av mina många tillkortakommanden som mamma och människa – men då: tror du fel. För idag har jag varit den bästa morsan i hela universum och du kommer att få så mycket prestationsångest att du kommer att bleka ditt anus varje dag i resten av ditt liv om du fortsätter att läsa. Fortsatt läsning sker på egen risk alltså  (värna ditt anus).

Idag började vi dagen med frukost bestående av nybakade croissanter och grapefrukt, bara för att nämna något, samtidigt som vi lyssnade på melodikrysset (tonåringen som hade en översoven kompis ville i och för sig dö eftersom de typ bara spelade finska visor och psalmer just idag, men ändå). Sedan åkte den snälla pappan och hämtade den översovna kompisens konsertbiljett (eftersom hon hade glömt den) och den jätteduktiga, intellektuella helylle-mamman cyklade med de två minsta till bibblan. Och det var ju inte första gången direkt (det var andra gången, fick nämligen ett påminnelsemejl om att jag hade en  förseningsskuld). Väl där läste vi en djup tibetansk barnbok med många bottnar.

Därefter fick mamman feeling, kanske var det Himalaya som spelade in, hon kände i alla fall att det var hög tid att bestiga ett berg. Det blev Hammarbybacken eller ”Hamburger-berget” som min allra minsta polare kallar det (förstår inte var hennes referenser kommer ifrån med tanke på att jag är helt vegetarianig och det). Eftersom vi är så frisksportiga i vår familj tyckte ingen att det var någon match utan alla skuttade med lätta steg uppför.

Till att börja med. Väldigt strax regredierade några av oss till ap-stadiet.

Men: Vi klarade det! Väl uppe frågade barnen vad det stod på den stora skylten (skistar.com) och mamman förklarade pedagogiskt, självklart även den svenska betydelsen. Den minsta utbrast då triumferande, till övriga bergsbestigares stora förtjusning: ”Wow! En skit-stjärna på hamburger-berget!”

Sen träffade vi en cool (dryg) downhillare som helt ofrivilligt tilldelades en hejaklack som rart skanderade. ”Klara, färdiga – dö!”

Okej, nu snabbspolar vi (det här börjar bli väl tradigt): sedan gick vi till Indianparken och åkte linbana, gungade, konstaterade att trä-björnen inte hade en snopp utan en svans och sten-fetischisten Mika kastade stora stenar på människor (som var mindre än hon själv.) Lite på grund av det äntrade vi friluftsarenan/fotbollsplanen som låg bredvid och hör och häpna: sportade! Barnen sprang ett helt varv runt (vet inte var de får allt ifrån!). Därefter började falling down-alertsen komma lite för tätt från alla inblandade för att det skulle kännas tryggt att vara kvar men när det visade sig att pappan inte kunde komma och rädda situationen gick vi ändå: på en skogspromenad, plockade kottar, pinnar och tittade på myrstackar. Det blev dock lite konstig stämning när mamman berättade att deras gammel-mormor brukade hålla sin smörade knäckesmörgås över myrstackar när hon var liten för att hon tyckte att det var så syrligt gott med myrpiss och att det förmodligen var därför mormor sjöng så bra och kunde bli operasångerska och när barnen blev osäkra på vad en operasångerska var för något och mamman skulle illustrera det genom att ge sig på ”Nattens drottning” med mer inlevelse än vokal begåvning precis när det kom en helt gäng med folk så, ja du fattar: mamman skällde naturligen ut pappan när han ringde och frågade vad de ville ha till middag.  Så här slutade det i alla fall.

Och by the way, så här såg det ut när jag klättrade upp för hamburgerbacken med 22 kg apa på axlarna – räknas inte det som ett träningspass om något? Danne säger nämligen att träning bara räknas om man har träningskläder på sig (tur förresten att han inte vet att jag tränade i mina rutiga pyjamasbyxor på gymmet häromdagen).

Sedan firade vi med champagne (och American funniest home videos). Nej, vi är inte white trash, jag lovar, bara helt vanliga ofullkomliga föräldrar och det är faktiskt helt okej. (Och jag kommer aldrig att bleka mitt anus även om jag säkert borde, med tanke på hur full av skit jag är.) Och du, du är också bra som du är! Godnatt.