När man visar brösten på Lidl 

Idag när jag kom hem från jobbet gjorde jag det som alla tjejer i hela världen gör när de kommer hem från jobbet, det vill säga: slet av mig behån. Eftersom jag var varm och svettig tog jag av mig allt annat också och satte på mig en knälång, sladdrig och ganska ful skjorta.

Upptäckte strax att vi inte hade någon middagsmat (chips) hemma varför jag begav mig mot Lidl. Orka ta på sig civiliserade kläder för att gå och handla. Det blev den sladdriga, långa skjortan och ett par gamla gummistövlar (man kan bara ha dem när det är fint väder eftersom det är hål på dem).  När jag står och packar upp mina varor i kassan märker jag att killarna i kassan garvar. Som bara den. Fast ändå som om de försöker låta bli. Jag ler stort tillbaka för att verka lite artig och trevlig. Plötsligt kommer en tredje kille som jobbar på Lidl fram med en stor blombukett till mig. Då brister det totalt för de andra grabbarna. Jag blir såklart förvånad men väldigt glad över den oväntade gåvan och försöker skratta med, frågar lite generat vad som förskaffar mig den äran.
– Den ska du ha, svarar killen.

När jag tittar ner för att sticka in kortet i maskinen förstår jag plötsligt vad som orsakat den muntra stämningen på Lidl mitt i middagsmatshandlings-rusningen (det var med andra ord inte bara jag där). Mina nycklar som hänger runt halsen har lyckats knäppa upp min skjorta så att i princip allt hänger fritt till allmän beskådan.

Jag slet ihop skjortan och försökte låtsas som ingenting, högröd i ansiktet medan jag slog in koden. Det gick sådär.

Så dagens tips om du har förverkat den här månadens blomsterbudget och inte är knussligt lagd: visa pattarna på Lidl.

”Bröstbukett” har fått en helt ny innebörd för mig.

Dessvärre är det inte första gången jag gör bort mig i en kassa. Här kan du läsa om när jag förnedrade Eagle-Eye Cherry på Systembolaget.

Dödskul

Idag var jag, Henry och Mika på Stockholm Zombie Walk som firade 10-årsjubileum. Stämningen var hög i Fatbursparken där levande och odöda minglade helt obehindrat tillsammans. Alla tyckte att det var mycket spännande, särskilt familjens yngsta zombie-fan som ömson jublade och ömsom skrek av fasa. Jag tänkte att det är lika bra att hon vänjer sig eftersom den snart är här. Zombie-apokalypsen alltså.

Henry passade på att frottera sig med några zombie-babes:

Henry utforskade även lockbetet på HBO-bilen under djävulszombiens överinseende.

Under (den lååånga väntan) på att tåget skulle få klartecken från ordningsmakten bjöds det på spontan underhållning. Här lite zombie-buffé:

Punk-Pippi och Jesus-zombien skrämde vettet ur både Henry och Mika.

De här tre skulle man vilja möta i en mörk gränd:

Det finns många olika sorters zombies som vi alla vet. Här är till exempel en hårdrocks-zombie:

Och här är en Babsan-zombie:

Soldat-zombien är ju en riktig klassiker:

Mina favoriter för dagen – de mäktiga familjen Addams-zombiesarna:

Svinsnygga Yin & yang-zombies:

Hund-zombies fanns det flera stycken:

Dagens raraste: födelsedagszombien. Vi klämde passande nog i med ”Ja må han leva” (lite som en besvärjelse). Birthday Boy visade sin uppskattning genom att göra massa läskiga utfall mot oss. Så fort han upptäckte att vårt minsta zombiefan (prinsessan IKEA) tog det hela på lite väl stort allvar satte han sig dock omedelbart ned och skojade lugnande med henne och bjöd på lite tårta.   ❤️😍 Mika ville inte hjärna smaka.

Det var någonstans här jag plötsligt insåg vilken fara svävade i. Tänk om zombieapokalypsen som en ödets ironi skulle inträffa just i samband med Stockholm Zombie Walk! Ingen skulle fatta förrän det var försent och tänk om man skulle råka döda någon oskyldig människa som bara hade klätt ut sig. Av den anledningen begav vi oss omedelbart hem. Okej, nästan i alla fall. Vi råkade fånga några Pokémons på vägen och som av en händelse ta en drink på Thaibåten.

Jag är ett poké-mongo.

Du har säkert redan hunnit tröttna. Clefairy, Eeve, Gyarados, great ball, lucky egg – vem bryr sig? Det verkar som att Pikachu och hans vänner förlorat greppet om de flesta andra  – riktiga – vuxna jag känner, nu när nyhetens behag är över. Mig håller de dessvärre fortfarande i ett järngrepp. Senast idag till exempel deltog jag i ett Pokémon-upplopp på Riddarholmen. Och det var faktiskt första gången jag kände mig lite bekymrad. Läs mer

This dad is on fire

Så kom pappan hem och jobbade, dansade och lagade lite god mat innan det var dags att åka tillbaka till Skåne igen. Han slängde till exempel ihop det här på lite grejer som låg och skräpade i kylskåpet:

Det var supergott! Nu blir det ju tyvärr chips morgon, middag och kväll tills pappan kommer hem igen. Bollade lite med min vän Micki på telefon idag om hur man kan variera sig när man är matlagningsmässigt efterbliven (syftar bara på mig)  vilket föranleder kvällens kulinariska experiment. Håll tummarna för mig och barnen ikväll när vi testar att smälta ostbågar i micron, ska bli skitkul! Berätta helst ingenting om det för pappan (eftersom han har lite för många microvågsugns-relaterade eldsvådor i bagaget sedan vi träffades).

Universums härskare var ovanligt rar och kärleksfull när vi skulle vinka av pappan. Hon bedyrade om och om igen hur mycket hon älskade honom och ville inte släppa taget. Pappan hann knappt hoppa in i taxin  innan hon dramatiskt deklarerade  att hon redan saknade honom. När vi gick hem visste omtanken inga gränser, hon fortsatte bekymrat med blicken i marken:  ”Jag är så rädd om honom. Lilla pappa. Tänk om han skär sig. Eller om…”   Efter en mycket kort stunds eftertanke utbrast hon: ”eller om han brinner upp!” Bekymmersrynkan  ersattes av ett förväntansfullt leende:

”Det skulle jag vilja se!”

We have your back, daddy. Typ.

Äkta auktoritet

Häromdagen hade Henry familjepicknick på skolan. Jag hade – inte helt otippat – ingen aning om det utan kom till skolan för att hämta Henry som vanligt. Som tur var hade jag precis varit och handlat med universums härskare, ett shoppingtillfälle som för övrigt numera refereras till som”Lidl-incidenten”.

Henry noterade att jag hade massor med matvaror med mig  och utbrast: ”bra mamma – du tog med dig picknick”. Jag spelade förstås med. Henry ryckte till sig en chipspåse och skrek triumferande att han hade världens grymmaste mamma samtidigt som han viftade frenetiskt med påsen i luften (och i en del personers ansikten). Alla klasskamrater tittade uppskattande och nästan beundrande på mig. Det gjorde inte deras närproducerade och ekologiska föräldrar. (Snacka om déjá vu.)

Den snikiga handen på bilden tillhör universums härskare. Hon ville – inte helt otippat det heller – ha chipspåsen. Ett litet gräl (okej, slagsmål) utbröt. Lyckligtvis sammanföll det med att klassföräldrarna (som definitivt inte hade med chips som picknick till sina barn) höll ett fint välkomsttal. Medan jag försökte koncentrera mig på vad de sa (=inte låtsas om att det var mina barn som bråkade) försvann plötsligt Mika från jordens yta på en sekund. Det är förstås ingen match  när man universums härskare.

Efter många om och men hittade jag henne till slut på en lekplats en bit från skolan (hon hotade i alla fall inte de andra barnen med stenar). Pappan som var på väg hem tog över på skolgården medan jag gick hem med varorna. Puh. Väl hemma möttes jag av massor av rök, oroliga grannar i trappuppgången och beskedet att det brann någonstans.  (Jag löste förstås det hela på blott ett ögonblick genom att ta hissen upp och stanna på varje våning. Redan på andra våningen hittade jag källan; syltkokning som hade gått åt skogen.)

Efter den hjältemodiga insatsen gick jag hem och snodde ihop en gedigen picknick (kaffe och pistagenötter) och sprang tillbaka till Luma Park där Henrys klasskamrater och deras familjer, jättehungriga Pelle och universums härskare höll hus. Jag och Pelle betedde oss som vanligt som idioter eftersom vi inte riktigt har fattat hur man beter sig på dylika tillställningar. Hoppas att det klarnar lagom till sista barnet. (Antingen är vi översociala och har med oss bullar, mat och gärna vin till alla eller så ligger vi och surar som två osociala tonåringar. Hur ska man göra egentligen?)

Och här är Mika när hon tar över kassan på Lidl med en fet kö bakom sig genom att enbart säga till kassörskan: ”Jag ska sitta där du sitter.”

Jag måste lära mig det där.

En picknick i parken

Idag kom jag (vem annars!) på världens bästa idé: vi skulle ha picknick till middag. Kolla snygg jag är också när jag utövar världens bästa idé:

Inca höll med om att det var bra tänkt. Hon följde med till Luma Park och dukade upp i förväg medan picknick-fuskarna Pelle, Henry och Mika köpte sushi.

Henry kände att tillfället krävde viss utsmyckning varför han satte bordsdekorationen bakom örat. Mika kände att hon behövde en sten. Den hotade hon de andra barnen på lekplatsen med. Vi tog inga kort på det.

Inca matade fåglar med plättar. Vi lyssnade på henne medan hon pratade för sig själv: ”Jag matar bara sparvarna. Helst honor, som kanske har ungar i magen.  Och transgender-sparvarna. De kan behöva lite extra stöd. Ok. Capten Sparrow kan få lite majs också. ” Men hon matade inte alls bara sparvarna. Snart kom måsarna och vi blev populärast i hela parken. Allt som vanligt.

Alla drack saft utom mamman som ville ha vin. Heja mamman.

Strax efter att den här bilden togs ställde sig hela det här fantastiska gänget upp på bänkarna och framförde ”En anka, en anka, en anka med en vinge” innan de jagade varandra tills nästan alla dröp i backen.  Pelle råkade som av en händelse jucka lite sexigt på höfterna när han dansade.  Så himla skönt att ha hela Luma Park för sig själv. Eller ja, vi och måsarna då. Hej då!

När riktiga machomän umgås.

Igår var min man ute och tog en bärs med en polare. Just den här polaren råkar vara en sanslöst rolig, smart och snygg skotte och Pelle är ju Pelle, det vill säga: ännu snyggare, smartare och roligare. (I mitt tycke då, lite osäker på om Anna Linnerud håller med.) När de är ute tillsammans skockas damerna i klasar runt dem, något de för övrigt inte brukar ta särskilt stor notis om. De har liksom bara ögon för varandra.

De övergav ganska snart den där ölen igår till förmån för en middag på tu man hand i Gamla stan där de enligt utsago drack ”en fantastisk Bourgogne” tillsammans. Efteråt tog de en taxi hem till polaren som var gräsänkling. Väl där fick Pelle en rundvisning  i lägenheten vilket föranledde ett långt samtal om heminredning. Därefter överräcktes en gåva, närmare bestämt en jultröja med snögubben Olof-motiv varpå de tog kontakt med en annan polare som är präst i Hudiksvall. Efter det kollade de på gråtklipp i två timmar.

De båda vännerna tittade mest på klipp med amerikanska soldater på permission som överraskar sina barn men också på Bianca Ryan, Paul Potts och en  föräldra- och hemlös pojke som tydligen knäcker i koreanska X-factor. De drack visst lite olika sorters whisky också. Kanske mest för syns skull.

Det är i alla fall vad jag kallar riktiga män.

PS. Så här hårda ser de ut när de åker raggarbil:

Snögubb-hen.

Det är såklart ingen i Stockholm som har missat att det kom snö idag, även om man  lätt skulle kunna tro det. Det vill säga att man skulle kunna tro att det är många som tror att andra skulle kunna ha missat det med tanke på antalet statusuppdateringar som enbart går ut på att berätta att det faktiskt snöar.

Men strunt i det nu. När jag, Mika och Henry märkte att det började snöa idag (genom att kolla ut genom fönstret) sprang vi ut direkt. Eller ja, direkt och direkt. Först skulle vi leta på sjutton olika ställen efter Henrys täckbyxor, mössa och vantar som vi inte hittade medan Mika låg fullt påpälsad på golvet i trappuppgången mellan hissdörrarna (för att ingen annan skulle kunna sno hissen)  och beklagade sig högljutt. Sistnämnda ledde slutligen till en skärmystling mellan syskonen och ett ”litet” nervsammanbrott hos mamman som råkade skrika extra rart på barnen just när den välartade grann-föräldern klev ut genom sin dörr med ett överseende leende i sällskap med sina välklädda Polarn & Pyret-barn. De hade dessutom vantar. Allihop. Av samma sort! Till slut kom vi ut på gården med någon storasysters vantar och noll täckbyxor, men efter att vi jagat varandra och kastat snöbollar jättehårt på varandra kändes allt bra igen.

Ännu bättre kändes det efter att vi hade knypplat ihop vårt lilla snöspöke (snabbast av alla också, haha-vi vann!).

Henry och Mika kunde dock inte enas om det var en tjej eller en kille (låter så fint det där med att de inte ”kunde enas”, egentligen skrek de och häcklade varandra med hjälp av jättefula ord, så jättefula att öronen krullade sig, speciellt på välartade grannbarnens förälder). Nåväl, efter en pedagogisk utläggning från deras sansade mor (”sluta bråka för i h-e, annars går vi in”) kom Henry fram till en diplomatisk lösning. ”Det är ingen tjej och ingen kille, det är en hen. Snögubb-hen. ”

Efter en sådan klok konklusion och massa ömmande snöbollsblåmärken (främst åsamkade av mamman som got a little carried away) är man särskilt värd pepparkakor och varm choklad med vispgrädde som pappan hade fixat:

Här fotograferar jag barnen samtidigt som de blir fotade av pappan. Jisses, det här är bara för mycket. Hej då.

Min Freak Show

I torsdags hände det. En dröm gick i uppfyllelse när jag fick ha mitt livs första vernissage. Den här bilden visualiserar hur det kändes på ett väldigt bra sätt:


Att det överhuvudtaget hände är tack vare den här mannen:

Han, det vill säga Tomas Edlund som äger Hos Tomas, frågade mig i augusti om jag ville ställa ut hos honom. Eller ja, jag kastade faktiskt ur mig frågan några månader tidigare när jag var där och klippte mig och råkade vara på mitt allra fräckaste humör. Han sa ”visst!”, men när han väl ställde frågan på riktigt blev jag lika delar överlycklig och livrädd. Kanske mest livrädd varför det tog nästan fem månader innan jag tordes. Eftersom Tomas löpande har utställningar med RIKTIGA konstnärer och fotografer kändes det mer hjälp än hurra. Min enda förhoppning var faktiskt att ingen skulle hånskratta. Eller kräkas. Ingen hånskrattade, vad jag märkte i alla fall, dock var det några som kräktes.

Trots att själva datumet beslutades lite hipp som happ mindre än en vecka innan själva vernissagen och vi började bjuda in folk först på måndagen kom det till min stora glädje massor med folk. Och stämningen var dejlig och dansk direkt från start.

Det här kan ha ha bidragit lite till den uppsluppna stämningen (ock kräkset).

Som grädde på moset dök två gamla vänner upp: Hundviskar-Agneta och Pilot-Kristin:

Och det verkade faktiskt som det var fler än jag som tyckte att det var roligt. Inte minst min kusin Julia, näst längst till vänster i bild, som uppenbarligen gav vika för starka känslor.

Den yngsta besökaren verkade dock måttligt imponerad. Skönt med okonstlad inställning på konstutställning.

Till skillnad från den här, kanske mest konstlade posen någonsin.

Killen som lät mig fåna sig i den här bilen köpte en tavla (och det vill inte säga lite med tanke på att han har äkta Picasso och Matisse på väggarna hemma. I sitt kök.)

Sen ballade allting ur helt och hållet förstås, som det alltid gör när jag är i närheten. Förstår inte hur det kan komma sig att jag alltid har sån tur. Frisörstols-race, krossade glas, kräks, svarttaxi-incidenter och hångel bara för att nämna något.

Och här är bilder på några av tavlorna.

OctoPussy.


Stop staring.
”Idyll”


Somewhere over the rainbow


D
reaming of Helmut


Hen in Rome

Mina små demoner

1. Pony Play Pinot Noir  2. Bourgogne Bonanza (målade i vin, i dubbel bemärkelse)
3. La Polizia 4. Hemmakväll.


Cirkusprinsessorna


S
jöstjärna

Fantastiska Frida


Pocahoe


Snow White Trash

Utställningen hänger i tre månader så om du skulle vilja besöka den är det bara att titta förbi på Engelbrektsgatan 3.

Tack till Binge som har tagit alla de svartvita fotografierna! Och tusen tack till Tomas, Hanna, Jessica, Caroline, Erika, Sara och Jenny (älskar er!) och förstås alla ni som kom, alla ni som har peppat och skickat lyckönskningar och fina ord och sist men verkligen inte minst: alla ni som shoppade. Är så lycklig. Tack.

PS. Ett extra stort tack också till Micki, Danne, Folke och Pelle som hjälpte till att fixa med allting och agerade moraliskt stöd.  Och förstås även särskilt till Malin, Frida, Stella, Lydia, Magnus, Calle, Chris, Elisabet, Binge (igen), Julia, Niko, Elisa, Kristin, Agneta, Carolyn, Pontus, Ulli, Peter, Anna-Karin, Edvard, Jenny G, Elisabet A, Johan och Ylva. Och tack för alla underbara blommor.