I fredags hade Lejonhjärta konferens. Eftersom en viss person på företaget brukar fantisera om prison bitches och samma person råkar vara den som bokar grejer tillbringades dagen på Långholmens fångvårdsanstalt.

När vi tog vår första ”bensträckare” upptäckte vi att alla andra konferens-grupper engagerade sig i olika ”teambuilding-aktiviteter”. Det hade vi förstås inte tänkt på! Konstfack hade en kreativ variant som vi tror gick ut på att skapa ett graffitti-konstverk på tid, alla var klädda i plastpåsar och bandanas. Vi betraktade dem länge under tystnad varpå Danne lite halvhjärtat föreslog att vi skulle kasta en boll till varandra för att lära känna varandra lite bättre (eftersom vi glömt våra bandanas hemma). ”Jag heter Danne, vad heter du? Jag heter Kim, vad heter du? Jag heter Danne, vad heter du?” kändes dock lite overkill så vi gick in i fängelset och lekte rollspel istället.

Under den andra ”bensträckaren” gick jag in i en mörk cell där det satt en obehaglig fång-docka. När jag ställde mig att syna dockans ansikte på väldigt nära håll stängde Danne dörren samtidigt som den dolda högtalaren med läskiga fängelseljud gick igång. Jättedålig teambuilding-aktivitet, Danne! På vägen tillbaka till vårt konferensrum uppmuntrade Danne mig att spela på pianot som stod utanför ett annat konferensrum för att lätta upp den halvkassa stämningen som uppstått. Jag blev förstås mycket smickrad över att han ville ta del av min virtuositet, men döm om min förvåning när han försvann som en pil uppför trappan i samma ögonblick som jag drämde i med Månskenssonaten och en ilsken konferens-gubbe öppnade dörren för att skälla ut mig. Jag blev så rädd att jag råkade ha sönder tangentskyddet  innan jag sprang efter Danne uppför trappan. Vi måste nog jobba lite på det där med teambuilding.

Efter ytterligare en produktiv session i vårt konferensrum lugnade vi oss med en öl och nybakad kaka och alla var glada igen. På vägen hem tog vi en spontan och supertrevlig AW hemma hos Elisabet. Det var en både rolig och givande dag. Inser plötsligt att det kan låta som om vi bara busade och åt banankaka hela dagen, men så var det verkligen inte.

Efter konferensen var jag, Hanna, Carolyn och Sebastian bjudna på middag hos Andrea. Det blev som vanligt en kul kväll med massor av god mat, olämpliga skämt och besinningslösa skratt. Sebastian markerade redan tidigt under kvällen med all tydlighet hur icke-roliga han tyckte att vi var. Ingen verkade dock ta någon notis om det:

Nästa ”morgon” cyklade jag och 3-åringen till bibblan i Hammarby Sjöstad. Det kändes liksom redigt och ordentligt och jag var ganska så äckligt nöjd med mig själv.  I alla fall tills pansarvagnen rev dekoren och lyckligt sprang runt och skrek så mycket att både personal och besökare vänligen bad oss lämna. När vi till slut stod där i den påtagliga tystnaden med ett berg av böcker och en lång härlig kö bakom oss blev jag informerad om att jag inte kunde låna på mitt bibliotekskort eftersom jag hade en (stor) skuld på försenade böcker. Jag försökte skratta lite avslappnat men jag är lite osäker på om någon uppfattade det.  Sedan drog vi illa kvickt, kryssandes med fara för liv och lem mellan Hammarby Sjöstad-zombisar, listigt dolda under paraplyer. Mig lurar de inte!

På lördagskvällen kom två mycket fina vänner och deras barn på besök. För att ni ska förstå exakt hur rolig kvällen var kan jag berätta att det bestämdes att vi ska åka till Vemdalen och göra jättefrisksportiga grejer med alla elva barnen, åka på vinresa till Baskien och göra motsatsen till frisksportiga saker utan de elva barnen, vara på Askerön och i deras stuga i Jönköping nästa sommar, att vi ska hitta på roliga saker tillsammans nästan varje helg, starta ett kollektiv och: att jag och Marie ska bli bästisar! Idag hoppas jag förstås fortfarande på att allt det där ska hända och just det sistnämnda allra mest. Snacka om teambuildningsaktivitet! Det du, Danne.

Söndagens knatte-teambuilding.