Jag har ett litet problem som ställer till det en smula för mig i vardagen: jag har fantastiskt svårt att sitta stilla. Som till exempel att sitta framför sin dator en hel dag och bara (läs gärna följande med entonig datorröst) producera, svara i telefon, skriva, mejla, vara kreativ, utarbeta marknadsplaner och PR-strategier, stämma av med och kontakta olika människor, korrekturläsa, planera, offerera etc etc. Med rumpan på exakt samma ställe, timme efter timme. Eller som när någon godmodigt säger: ”Nu är det fika!” Då hör jag (läs med samma dator-röst): ”Nu ska alla sitta ned, helt stilla, runt bordet, titta varandra i ögonen och prata om meningslösa saker som träningscyklar och grannarnas gräsmatta. I resten av våra liv.” Det känns typ lite som jag ska dö och jag blir ganska stressad av det.

Jag har dock, skicklig som jag är, utarbetat olika, mer eller mindre medvetna, tekniker för att hantera detta tillkortakommande. Den vanligaste och mest reptilhjärniga är nog den att darr-skaka med benet upp och ner på ett (uppenbarligen) sjukt irriterande sätt. Just denna ”strategi” brukar nämligen föranleda högljudda SLUTA!-skrik av till exempel min kompanjon som har oturen att sitta bredvid mig hela dagarna. En annan grej man kan göra är att springa ut på gatan och hetsröka. Efter det blir man väldigt fokuserad och kan sitta stilla ganska länge. Ytterligare en, den mest diskreta och därmed den jag oftast använder mig av, är att pilla på ett hårband. När jag sitter i möten ser jag alltid till att jag sitter så att min hand är dold under bordet för att jag ska kunna pilla på mitt hårband utom synhåll och därmed kunna koncentrera mig på samtalet. Det måste vara en speciell typ av hårband, lite tjockare och utan metallspänne. Jag har väldigt många sådana men trots det har det hänt att jag blir upprörd när någon tar dem. Förlåt Danne, att jag sköt ett hårband (med metallspänne) i ögat på dig den där gången. Jag har haft den här pillomanin sedan jag var liten. Oftast har jag pillat på muddar, som till exempel en lite extra kraftig halslinning. Mmmh. När jag var liten, vaknade, satte fötterna på golvet och morgontrött hittade en mudd eller linning på nattlinnet kunde jag bli helt paralyserad och fastna till dess att min mamma kom in och bröt förtrollningen.

Nåväl. Igår var jag hos frisören. Min frisör är en riktig frisör. Hon är typ 15 år yngre än jag och smart, charmig, empatisk, driven och kan dessutom sitt hantverk utan och innan, hon är som en hårfrisörsninja. Det bästa med henne är att hon lyssnar på alla patetiska önskemål i stil med: jag vet att jag är skittråkig, men jag vågar inte klippa mig mer än några centimeter och jag vill se ut som jag alltid har gjort (det vill säga som när jag var lite yngre). Och hon fixar det! Jag blir inte helt svarthårig eller helt gråhårig som jag har blivit hos de två senaste frisörerna innan henne. Då jag nästan gråtandes har lämnat salongen fattig och ful eftersom jag inte vågar säga att jag är missnöjd eftersom frisören kanske skulle bli ledsen då. Vid de tillfällena brukar jag trösta mig med att det var i alla fall skönt i hårtvätten. Jag har nämligen en närapå sjuklig fäbless för just hårtvätten hos frisören. Om jag vore rik skulle jag massagetvätta håret hos frisören varje dag.

Så där sitter jag i alla fall då i hårtvätten, nära den sensoriska höjdpunkten det här halvåret. Då kommer Tomas, min kompis som äger salongen och börjar prata med mig. Han är väldigt rolig så jag kan inte låta bli att prata på fastän jag egentligen bara vill säga: ”Håll käften, Hanna ska tvätta mitt hår nu.” Tomas är en riktig vildhjärna, på det där bra sättet, liksom ”tänk rätt – tänk tvärtom”-sättet, han har alltid tusen lika galna som smarta affärsidéer och genomför faktiskt en del av dem. Han berättar att han funderar på vad de ska göra nu när salongen firar 20 år i år: ”Jag är så djävla trött på gamla stofil-företag som ska hålla på med anno/since 1984. Vem f-n bryr sig liksom? Jag tänker mer så här: Jaså, nej vi firar inte alls 20 år, vi öppnade idag. Vi är helt nya. Vem är du, när en gammal stammis dyker upp. Dig känner jag inte igen, men kul att du kunde komma!” I hårtvättar-stolen bredvid mig sitter en tjej inom samma bransch som jag. Vi bara måste opponera oss med tanke på vårt gebit och gråa aspekter som varumärkesstrategi-hållbarhet och respekt inför 20 år av investeringar och blablabla fast jag har bara lust att skrika: JA, gör det din djävla galning!” Jag har helt glömt bort den stundande hårbottenmassagen vid det här laget och börjar diskutera hur man kan utveckla hans verksamhet, skapa merförsäljning osv. Tänk alla människor som bara sitter här och glor hela dagarna. Häng upp grejer på väggarna.  Politiska budskap! Sälj konst! Produkter som solglasögon, paraplyer, smink, fina presenter (många fixar ju håret innan de ska gå på fina begivenheter och såna grejer). Det gör jag ju redan, säger Tomas. Såklart han gör. Kan jag ha en utställning här, frågar jag oppurtinstiskt och får ett jakande svar. Visst, efter jul. (Shit! Stor grej för mej men nu var det inte det jag skulle prata om).

Vi alla, dvs jag, Tomas, den andra reklamtjejen och alla frisörerna som är på väg ut på lunch blir tysta och kontemplerar en smula när Tomas med ett ödesmättat tonfall plötsligt säger: ”Jag vet ju redan vad man ska göra för att verkligen sticka ut. Vad man kan göra som ingen annan tidigare gjort. En världssensation i min bransch, helt enkelt. Något som skulle sätta oss på kartan för all framtid” Tomas har vår hundraprocentiga uppmärksamhet och vi tittar minst sagt förväntansfullt på honom när han verbaliserar sin genialitet: ”Man döper salongen till – Kuken!” Det är då jag dör av skratt. Det är så underbart dumt och plumt och jag märker att det blir konstig stämning eftersom jag skrattar så mycket och just därför kan jag än mindre sluta. Men till slut kan jag det och det är då jag blir lite nervös, trots att jag strax ska få hårmassage, så jag smyger fram hårbandet ur bakfickan och börjar pilla på det under min mantel. I knäet. Precis i den där höjden. Jag är lite svettig och skrattig och nervös, trogen mitt porslinspsyke, och visst reflekterar jag över att det kanske kan se konstigt ut, men jag struntar lite i det och pillar på. Sedan deklarerar jag högljutt flera gånger hur SKÖNT det är, när den unga Hanna masserar mitt huvud. Jag utstöter suspekta ljud. Och pillar på mitt hårband. Det sköna är över fortare än vanligt och när jag kastar en blick nedåt mitt skrev inser jag varför. Det ser ju verkligen ut som jag har suttit och pillomaniserat mig själv. Trots att jag skyddande höll den andra handen över hårbandspillarhanden. Jag funderar på om jag ska plocka fram det blekrosa hårbandet och förklara: ”Det är inte som du tro jag pillade bara på det här!”

Insåg lyckligtvis att det hade kunnat uppstå en ännu konstigare stämning om jag hade gjort det. Det ser ju dessutom lite ut som en snoppring (eller vad det heter), som Mikaela insiktsfullt påpekade när jag återberättade mitt dilemma idag under lunchen. För övrigt den roligaste lunchen på mycket länge. Vi kom till exempel på att vi ska ha ett 1-årskalas på Lejonhjärta inom kort då jag och Danne ska vara klädda i blöja och bjuda på godishots, ha fiskdamm och spela smurfhits samt att den ultimata 40-årspresenten till Pelle hade varit en uppblåsbar Danne-docka! Det låter ju inte så roligt inser jag nu, såhär i efterhand. Du skulle varit med, helt enkelt.

Tog en bärs med Majsan efter jobbet igår men innan dess tog jag en bild för att visa min nya frisyr för Pelle. Blev sjukt nöjd med bilden, min skeva näsa försvann och grejer men bara blotta tanken på att jag skulle lägga ut bilden någonstans whatsoever fyllde mig med skam och vämjelse (fastän jag liksom ville det). Jag pratade med Majsan om det. Selfies. Rys. Det skär i skäms-kuddevindlingen i hjärnan när man ser dem ibland. Varför är det så? Varför har vår generation en så anal inställning till en fånig himla bild på oss själva? Marie sa en sjukt klok grej om detta som jag tyvärr inte minns nu eftersom jag bara skojade när jag skrev att vi tog ”en” bärs. Men i alla fall, nu gör jag det:

Fy fasen vilken bra selfie. Förlåt och god natt, nu måste jag gå och pilla på mitt hårband.