Idag var jag, Henry och Mika på Stockholm Zombie Walk som firade 10-årsjubileum. Stämningen var hög i Fatbursparken där levande och odöda minglade helt obehindrat tillsammans. Alla tyckte att det var mycket spännande, särskilt familjens yngsta zombie-fan som ömson jublade och ömsom skrek av fasa. Jag tänkte att det är lika bra att hon vänjer sig eftersom den snart är här. Zombie-apokalypsen alltså. Fortsätt läsa
Walking Dead
Tips till efterblivna zombie-älskare
Om du som jag plöjer Walking Dead för sjunde gången och rent allmänt är lite dålig på att snappa upp saker och ting vill jag tipsa dig om något som kommer att ge ditt liv en helt ny mening: Det finns en spinoff-serie som heter ”Fear The Walking Dead” som utspelar sig i begynnelsen av zombie-apokalypsen!
Jag fattar inte hur jag har kunnat missa det, speciellt inte eftersom jag insåg att jag till och med följer ”Fear The Walking Dead” på Instagram. Till mitt försvar beror det kanske lite på att jag följer alla TWD-konton i hela världen på Instagram (inklusive de ryska).
Fortsätt läsa
Karaktärsdanande tips från en fitnessdrottning
Ibland tycker jag att den här hälsotrenden går väl långt. Alla – jo, faktiskt nästan precis alla som jag känner – äter nyttigt, cyklar till jobbet, power-walkar, lchf:ar, yoga-girlar och försöker avstå från allt det där som gör livet värt att leva. Som till exempel: ost, delicato-bollar, vin, att lata sig så mycket som möjligt, pizza och kall öl. Jag har i och för sig också väldigt bra karaktär. Den är bara väldigt kort.
Kära Walking Dead-nörd,
Du som inte är walking dead-nörd borde nog sluta läsa redan här. Mest på grund av att du förmodligen kommer att somna annars men också lite för att jag tycker att det vore en smula pinsamt om någon som inte är en walking dead-nörd läste det här.
Eftersom jag kommer på mig själv lite för ofta med att prata om Walking Dead med människor som inte pratar om Walking Dead (utan helt andra ointressanta saker hela tiden) tänkte jag att jag skulle utnyttja detta lilla forum till att ”prata” om mitt favoritämne utan att någon sitter och gäspar (så att jag ser det) och rentav hitta någon annan som uppskattar detta livsviktiga samtalsämne lika mycket som jag. Har lite frågor som, bortsett från själva tittandet, håller mig vaken om nätterna. Kanske har du som läser det här svaren eller i alla fall en spännande teori? Då risken att jag blir en smula långrandig är överhängande vill jag ödmjukt be dig som eventuellt sitter inne med svaren och inte orkar läsa hela blogginlägget – att scrolla ned till frågorna direkt. Tack på förhand alla TWD-orakel!
Vad är grejen med Walking Dead egentligen? Jag vet faktiskt inte riktigt! När jag började titta, på en av våra 14-åriga döttrars inrådan, tyckte jag först att det verkade lite töntigt. Apokalyps-temat är alltid kittlande men zombies har aldrig varit någon favoritgenre direkt, trots att jag alltid har älskat skräckfilm. Mitt enda problem med skräckfilm är att jag sedan många år tillbaka är väl medveten om vilka konsekvenser minsta titt kan få i mitt vardagliga liv. En färsk bild på näthinnan av den ruttnande The Shining-kvinnan eller demonen i Paranormal Activity räcker till exempel för att jag inte ska kunna duscha eller röra mig obehindrat i mörkret på flera år. Jag kan till exempel inte gå de 70 stegen mellan husen hos mina föräldrar som en normal vuxen människa utan springer som mitt liv hängde på det, kräks nästan på dörrmattan av anspänningen, det vill säga efter att jag har smällt igen dörren (en gång gick dörrglaset sönder). Min mamma brukar skratta och fråga vad det är jag springer ifrån den här gången. Ibland får hon stå i dörren och prata med mig tills jag har kommit in i det andra huset. Skriver jag verkligen det här? Om barnen är med kan jag faktiskt behärska mig, for the record. Det är förstås enbart på grund av att jag sprider ut dem runt omkring mig som ett skydd så att de ska bli attackerade först om det skulle dyka upp andra små barn som till exempel är besatta av djävulen eller en hjord med zombies i mörkret. Skojar. Inte.
Okej. Gav i alla fall TWD flera chanser de kvällar när min man inte var hemma och jag ville ha något att tv-somna till, där fanns absolut någonting som lockade. När det kom äckliga walkers kisade jag lite för att de inte skulle fastna på näthinnan. Och plötsligt var jag fast. Besatt. Tittade varje minut jag kunde komma åt. Sov inte på nätterna, simulerade blåskatarr (så att jag skulle kunna vistas på toaletten omotiverat ofta), krockade med folk på gatan och var mer irriterande än vanligt.
En lustig sak är att jag ganska snart slutade att tycka att zombiesarna var läskiga. Funderar på om det beror på att deras tillstånd beror på ett virus och inte någonting övernaturligt. Just det övernaturliga och speciellt allt som har med djävulen att göra har nämligen alltid varit det som skrämt mig allra mest. När jag var liten till exempel och gick ensam hem från fotbollsträningen genom Slottsskogen i mörkret, såg jag alltid till att söka upp den enda gubben som fanns i hela Slottsskogen eftersom jag såg honom som ett mindre hot än alla Whitley Striberiska varulvar som levde rövare där efter mörkrets inbrott.
Apokalyps-temat spelar, vid sidan av karaktärerna, som sagt en stor roll i min personliga fascination. Det kittlande i att fundera över vad som händer när samhället, lagar – allt kollapsar. Jag älskar att fundera både över den mänskliga aspekten – vad det skulle göra med oss som människor – och rent praktiska saker som vad jag själv skulle göra; vilka jag skulle rädda först, hur jag skulle förlytta mig, försvara mig, skaffa mat, var jag skulle förskansa mig etcetera. Och sen var det ju det där med Daryl också. Världens genom tidernas finaste anti-hjälte. Jag älskar hans rollfigur så mycket att jag blev besviken när jag av en slump fick veta vad han hette i verkligheten. Hallå, han finns ju inte i verkligheten! Och det absolut värsta var när min dotter visade ett spratt på youtube som några av hans kollegor spelar honom. Jag var deppig i flera dagar efteråt.
För Daryl har INTE ett team med brudar i tajta skinnbyxor och högklackade skor som gör fjäskiga high-fives med honom varje gång han drar ett halvtråkigt skämt. Om Daryl levde i en parallell verklighet (bortsett från den parallella verklighet han redan lever i alltså eftersom han egentligen inte finns på riktigt utan bara i TWD) skulle han ha en klok, god och stenhård kvinnlig manager med grått snaggat hår och närmast övernaturliga överlevnadsskills. Hon skulle i alla fall inte stå och pilla sig i håret eller fingra på en mobiltelefon och om hon nu ändå gjorde det skulle inte Daryl flina uppskattande när hon gjorde det. Jag måste radera det där klippet ur min hjärna.
Avslutningsvis; det pinsammaste är kanske egentligen inte att jag leder in precis varenda samtalsämne till att handla om TWD, utan att jag leker TWD. Ett exempel på en fånig grej som hände senast häromdagen: Vi skulle ha ett företagsevent på jobbet. Jag råkade ha en sax i bakfickan som jag plockade upp och ned ur bakfickan för att klippa till tejp att sätta upp skid-affischer med. I min fantasi klippte jag INTE tejp till skidaffischer. Utan att gå in på detaljer (som skulle kunna uppfattas som lätt psykotiska) så gjorde jag något helt annat med saxen. Jag levde mig så mycket in i min lek att jag helt oförhappandes råkade säga: ”I´ve got your back” till min kollega Danne när vi strax därpå skulle bygga scen och han frågade om jag hade tag. Danne som är välbekant med min pinsamma hjärna flinade bara åt mitt röda fejs och svarade: ”Thanks, Daryl”. En mer än rolig grej förresten var att det kom en kille på vår företagsfest som var jättelik Daryl. Jag berättade det (och allt annat om Walking Dead) för honom och hans bedårande fru (såklart hon var fantastisk, även Daryl-kopior förtjänar det bästa) och föreslog att de skulle gå hem samma kväll och titta på Walking Dead. Det gjorde de också fick jag till min stora glädje veta idag. Hoppas att de blir ännu mer kära nu.
Nästa helg fyller jag fyrtio och idag frågade min egen man, överraskningarnas mästare, vad jag önskade mig. Jag kunde inte komma på någonting annat än Walking Dead.
-Jaha, suckade han lätt uppgivet. Menar du en box eller en tröja eller en zombieupplevelse eller vadå?
-Nej, jag vill ha hela Walking dead, svarade jag.
Herregud vad jag längtar tills på lördag.
Frågorna:
1. I de tidiga avsnitten kan zombiesarna använda redskap. T ex slå på skyltfönster med stenar, klättra över stängsel och klättra upp för stegar mm. vilket de inte kan senare. Dessutom springer de mycket snabbare än i senare avsnitt. Finns det en förklaring till detta? Är det för att deras kroppar är mer förruttnade nu? Eller var det bara något manusförfattarna i ett senare skede tyckte passade bättre in i handlingen?
2. Och apropå det: deras kroppar ruttnar ju uppenbarligen. Teoretiskt borde ju alla walkers till slut ruttna sönder och följaktligen inte finnas mer?
3. Hur kommer det sig att bara vissa som dog drabbades av viruset på så vis att de blev zombies? Tänker på att det ligger lik här och var som bara är förruttnade.
4. Varför kallas zombiesarna aldrig för zombies? (Och hur 17 säger man zombie i bestämd form plural egentligen?)
5. Vad är det med såret på Abrahams hand som de zoomar in hela tiden? Jag fattar inte heller scenen när hans fru och dotter lämnar honom. Var befinner de sig och varför dödar han alla?
6. När Dawn säger att Beth ska ta nyckeln till medicinskåpet och rädda Carol – är det ett spel eller är hon god egentligen? Förlåt, bimbo-vibbarna is all around.
7. Har du läst serietidningarna och vad tycker du om dem i så fall?
Och så lite renodlade fjortis-frågor:
8. Vem/vilka är din favorit-karaktärer och varför? Mina är Daryl och Michonne. Sen kommer Hershel, Beth och Tyreese. Sen Carol och Andrea. Och så lillasyster Mica förstås (gråt och jämmer)!
9. Vem/vilka gillar du minst (bortsett från guvernören och andra uppenbart genomvidriga hemskingar)? Jag gillade faktiskt aldrig Lori.
Jag har aldrig uppskattat en kommentar mer än just här och nu. Minsta lilla betraktelse, tanke, synpunkt eller teori kommer att läsas och begrundas med ofattbart intresse. Puss på er alla zombieapokalyps-knasbollar! Nu ska jag kolla om senaste avsnittet har kommit.
Bästa träningsmotivationen del III: Rädsla
Att det ska vara så svårt det här med att hitta motivationen att träna. Inte ens pengar fungerar för mig. Förutsättningarna kan ju egentligen inte vara bättre: gymmet ligger i samma hus som jag bor och jag får 250 kronor varje gång jag tränar. Plus att min man har blivit värsta vältränade träningsfreaket som peppar mig varje dag. Men. Att träna på gym är så outhärdligt tråkigt att min hjärna fullkomligt skrumpnar ihop. Trots att jag försöker tänka positivt; ”Bra, heja mig, oj vad kroppen blir glad nu, hej pengar!” osv och trots att jag lyssnar på musik, poddar och sommarprat lyckas jag bara inte stänga ute mantrat som går på repeat (det ligger ju för övrigt lite i ett mantras natur): fy-faan-vad-det-här-är-tråkigt, fy-faan-vad-det-här-är-tråkigt, fy-faan-vad-det-här-är-tråkigt. Aj, ont gör det också. Ibland tror jag att jag råkar säga det högt också för ingen på gymmet vill vara kompis med mig.
Kanske spelar min osäkerhet kring hur man egentligen beter sig på ett gym in också. Jag vet liksom inte riktigt hur man ska göra med alla grejor och jag förstår mig inte heller på gymetiketten (som till exempel att man tydligen inte får gå in på toaletten som ligger i anslutning till duscharna naken). Det har hänt, när jag är ensam, att jag har testat tyngdlyftargrejerna och det känns däremot ganska kul. Kollar om mina muskler ser stora ut i spegeln och så och då…blir det i och för sig lite mindre roligt. Så fort jag hör att någon kommer i trappan kastar jag tyngdlyftningsgrejerna ifrån mig och springer och sätter mig i en maskin och låtsas som ingenting. Jag brukar (eller brukar och brukar, har bara varit på gymmet 3-4 gånger) köra maskinerna, då kan man liksom inte göra fel i alla fall. Eller jo förresten, det kan man. Första gången jag gick till gymmet efter introduktionen ställde jag mig på en cross-trainer och höll på. Plötsligt ser jag i fönsterrutans spegling att det står en gubbe bakom mig med händerna i sidorna och glor. På mig. Först blev jag lite klädsamt förnärmad, men sen kände jag mig rätt nöjd eftersom han antagligen spanade in min slappa häck och det är man ju inte direkt bortskämd med. Det gjorde han inte. Vilket jag blev varse när hans rop överröstade Julia och Anjas röster i podden: ”hallå!” Jag drog ur lurarna och blev nesligt informerad om att jag trampade/sprattlade, eller vad nu den korrekta termen är, åt fel håll – baklänges liksom. Han skrattade och jag låtsades att jag också tyckte det var helfestligt.
Gömmer mig i mörkret och leker att jag har jättestora muskler.
Då är det är betydligt lättare att röra på sig när man gör något kul eller något man kan vinna som till exempel att spela anarkist-fotboll på Gärdet (inga regler – man får till och med brottas och bära bollen), bryta arm mot barnens kompisar, spela badminton med hittepå-regler mot sin 14-åriga dotter eller bara dansa fult till bra låtar med barnen hemma. Jag brukar till exempel alltid kamma hem storslam i konsten att dansa töntigt.
Förra veckan när jag, Mikaela och Danne satt och käkade pizza-lunch på Haga Deli och pratade om Walking Dead (eller ja, de pratade egentligen om träning men jag orkade inte lyssna så jag pratade om den stundande zombie-apokalypsen istället) kom vi på ett nytt sätt att motivera sig – rädsla. Det finns tydlingen en jogg-app med zombie-ljud som fungerar som så att zomibe-gurglandena låter avlägsna om man springer fort och om man är lat och långsam så har man dem liksom flåsande i nacken. Vet inte hur autentisk den är, om man kan dö eller så för det har konstigt nog inte dykt upp något naturligt tillfälle för mig att prova den ännu. Det finns ju dessvärre en gigantisk nackdel: det är ju bara på låtsas. Alla, till och med jag, fattar ju att det inte finspringer några hungriga zombies i adidaskläder efter en på löp-slingan i Hammarby Sjöstad. Så därför diskuterade vi istället hur fantastiskt det vore att ha en riktig zombie som PT. Som till exempel om man frågade hur det där med intervaller fungerar eller vilka moment som är bäst för att träna upp ländryggen, och PT:n ba: aaaargh, gurgel, hraa, örrgh, gräuggh samtidigt som den försökte bita en i ansiktet. Då skulle jag garanterat röra på mig.
Han ba: ”Kniiip!”
Jag leker – normalt eller pinsamt?
Nu ska jag avslöja någonting som Pelle tror kommer bli väldigt pinsamt för mig vilket är själva anledningen till att jag skriver det – eftersom jag tänker bevisa att han har fel. Vill nämligen minnas att det var prästens vidsomsord till oss när vi gifte oss för några månader sedan: ”Kom ihåg att det är viktigt att du har rätt hela tiden”. Nåt i den stilen.
Det handlar i alla fall om att leka saker. Alltså med sig själv. Det här börjar inte bra, jag menar alltså inte håriga handflats-lekar utan att låtsas saker. Saker man gör för att muntra upp vardagen en smula, lite sådär som man gjorde varje dag, varje minut när man var liten. Just nu leker jag zombie-apokalyps. Jag har nämligen hets-tittat på alla säsonger av Walking Dead på sistone (på tunnelbanan, på toaletten, varje natt när alla har somnat tills det ljusnar osv) och eventuellt blivit lite besatt.
Det behöver inte vara så komplicerat egentligen, utan går att inkorporera i nästan alla delar av vardagen utan att någon annan märker det. Som till exempel att jag varje gång jag stoppar mobilen i bakfickan låtsas att det är en pistol (som jag snart ska skjuta någon dum zombie med). När jag packar min ryggsäck, gillar inte ryggsäckar vanligtvis, men nu har jag tagit tillbaka min som Pelle har fått låna i ett år (eftersom jag lever i en zombieapokalyps och då är det bra med en ryggsäck, egentligen vill jag ha en hardcore-sopsäck som Daryl har men det kanske skulle vara lite väl konstigt) och varje gång jag packar den med jobbgrejer låtsas jag att det är vapen, en burk med inlagda grisfötter, batterier eller mjölkersättning som jag har plundrat i något övergivet hus (efter att jag rensat det från zombies). När jag går gatan fram funderar jag hela tiden på vad jag ska göra och var jag ska gömma mig om det kommer en hord med zombies. När jag ser trasigt glas på marken måste jag hejda mig från att plocka upp det för att använda till att göra upp eld med för att steka ormar över, samma sak med gammalt metallskrot som kan användas för att varna när en zombie vill tugga på en när man ligger och slaggar i sitt nattläger mitt ute i skogen. Jag leker oftast att jag är stenhårda Michonne med samurajsvärdet, men ibland är jag tokiga Andrea som plötsligt bara kan hoppa över skyddsmurarna från tryggheten – till och med mitt i natten – för att göra ”det rätta” och såna grejer.
Livet blir verkligen mycket roligare. Som till exempel när Pelle skulle skjutsa mig från jobbet idag till dagis på motorcykeln och jag kom på att han var Daryl. Då blev jag alldeles pirrig i…magen. Fast när jag glatt spontanskrek det, alltså: ”Du är Daryl!” verkade inte Pelle tycka det var riktigt lika roligt. Han ba: ”Va? Vem är det? Och varför börjar du plötsligt krama mig jättehårt?” Ibland leker jag att Pelle är Daryl vid andra tillfällen också, men jag är lite osäker på om jag ska berätta det.
Ett annat exempel var idag när jag hängde min cykelhjälm på cykelstyret när jag och Mika skulle gå på båten vid Gröna Lund och jag upptäckte att det lät precis som när de håller på med sina vapen i serien när kolfibret slog mot metallen. Jag tog inte på mig hjälmen när vi cyklade från båten hem, trots den 3-åriga polisens förmaningar därbak, mest på grund av att jag hade fullt upp med att parera alla Hammarby Sjöstad-zombies vi mötte.
Jag har en kompis som nyligen berättade att hon leker fälttävlansritt när hon cyklar till jobbet. Varje vattenpöl är ett gigantiskt vattenhinder som hon måste parera med sin svårridna häst och varje trottoarkant en skräckinjagande bank. Ett fast hinder alltså, för er som fattar den grejen. Min mamma brukar leka KGB, som jag tidigare berättat, vilket innebär att man varje gång det ska städas, plockas in varor eller dukas av efter en middag, måste skynda sig jättemycket eftersom KGB är på väg och att man därför snabbt måste undanröja alla spår eftersom – som vi alla vet! – man vare sig får ha det stökigt, roligt, festa eller handla mjölk för KGB.
Det kan ju inte bara vara vi som håller på så här. Eller…?
Snälla säg att jag har rätt. Ha gärna i åtanke att till och med präster tycker att det är viktigt och att jag har ett imaginärt samurajsvärd.
mammachips.com 