Du som inte är walking dead-nörd borde nog sluta läsa redan här. Mest på grund av att du förmodligen kommer att somna annars men också lite för att jag tycker att det vore en smula pinsamt om någon som inte är en walking dead-nörd läste det här.

Eftersom jag kommer på mig själv lite för ofta med att prata om Walking Dead med människor som inte pratar om Walking Dead (utan helt andra ointressanta saker hela tiden) tänkte jag att jag skulle utnyttja detta lilla forum till att ”prata” om mitt favoritämne utan att någon sitter och gäspar (så att jag ser det) och rentav hitta någon annan som uppskattar detta livsviktiga samtalsämne lika mycket som jag. Har lite frågor som, bortsett från själva tittandet, håller mig vaken om nätterna. Kanske har du som läser det här svaren eller i alla fall en spännande teori? Då risken att jag blir en smula långrandig är överhängande vill jag ödmjukt be dig som eventuellt sitter inne med svaren och inte orkar läsa hela blogginlägget – att scrolla ned till frågorna direkt. Tack på förhand alla TWD-orakel!

Vad är grejen med Walking Dead egentligen? Jag vet faktiskt inte riktigt! När jag började titta, på en av våra 14-åriga döttrars inrådan, tyckte jag först att det verkade lite töntigt. Apokalyps-temat är alltid kittlande men zombies har aldrig varit någon favoritgenre direkt, trots att jag alltid har älskat skräckfilm. Mitt enda problem med skräckfilm är att jag sedan många år tillbaka är väl medveten om vilka konsekvenser minsta titt kan få i mitt vardagliga liv. En färsk bild på näthinnan av den ruttnande The Shining-kvinnan eller demonen i Paranormal Activity räcker till exempel för att jag inte ska kunna duscha eller röra mig obehindrat i mörkret på flera år. Jag kan till exempel inte gå de 70 stegen mellan husen hos mina föräldrar som en normal vuxen människa utan springer som mitt liv hängde på det, kräks nästan på dörrmattan av anspänningen, det vill säga efter att jag har smällt igen dörren (en gång gick dörrglaset sönder). Min mamma brukar skratta och fråga vad det är jag springer ifrån den här gången. Ibland får hon stå i dörren och prata med mig tills jag har kommit in i det andra huset. Skriver jag verkligen det här? Om barnen är med kan jag faktiskt behärska mig, for the record. Det är förstås enbart på grund av att jag sprider ut dem runt omkring mig som ett skydd så att de ska bli attackerade först om det skulle dyka upp andra små barn som till exempel är besatta av djävulen eller en hjord med zombies i mörkret. Skojar. Inte.

Okej. Gav i alla fall TWD flera chanser de kvällar när min man inte var hemma och jag ville ha något att tv-somna till, där fanns absolut någonting som lockade. När det kom äckliga walkers kisade jag lite för att de inte skulle fastna på näthinnan. Och plötsligt var jag fast. Besatt. Tittade varje minut jag kunde komma åt. Sov inte på nätterna, simulerade blåskatarr (så att jag skulle kunna vistas på toaletten omotiverat ofta), krockade med folk på gatan och var mer irriterande än vanligt.

En lustig sak är att jag ganska snart slutade att tycka att zombiesarna var läskiga. Funderar på om det beror på att deras tillstånd beror på ett virus och inte någonting övernaturligt. Just det övernaturliga och speciellt allt som har med djävulen att göra har nämligen alltid varit det som skrämt mig allra mest. När jag var liten till exempel och gick ensam hem från fotbollsträningen genom Slottsskogen i mörkret, såg jag alltid till att söka upp den enda gubben som fanns i hela Slottsskogen eftersom jag såg honom som ett mindre hot än alla Whitley Striberiska varulvar som levde rövare där efter mörkrets inbrott.

Apokalyps-temat spelar, vid sidan av karaktärerna, som sagt en stor roll i min personliga fascination. Det kittlande i att fundera över vad som händer när samhället, lagar – allt kollapsar. Jag älskar att fundera både över den mänskliga aspekten – vad det skulle göra med oss som människor – och rent praktiska saker som vad jag själv skulle göra; vilka jag skulle rädda först, hur jag skulle förlytta mig, försvara mig, skaffa mat, var jag skulle förskansa mig etcetera. Och sen var det ju det där med Daryl också. Världens genom tidernas finaste anti-hjälte. Jag älskar hans rollfigur så mycket att jag blev besviken när jag av en slump fick veta vad han hette i verkligheten. Hallå, han finns ju inte i verkligheten! Och det absolut värsta var när min dotter visade ett spratt på youtube som några av hans kollegor spelar honom. Jag var deppig i flera dagar efteråt.

För Daryl har INTE ett team med brudar i tajta skinnbyxor och högklackade skor som gör fjäskiga high-fives med honom varje gång han drar ett halvtråkigt skämt. Om Daryl levde i en parallell verklighet (bortsett från den parallella verklighet han redan lever i alltså eftersom han egentligen inte finns på riktigt utan bara i TWD) skulle han ha en klok, god och stenhård kvinnlig manager med grått snaggat hår och närmast övernaturliga överlevnadsskills. Hon skulle i alla fall inte stå och pilla sig i håret eller fingra på en mobiltelefon och om hon nu ändå gjorde det skulle inte Daryl flina uppskattande när hon gjorde det. Jag måste radera det där klippet ur min hjärna.

Avslutningsvis; det pinsammaste är kanske egentligen inte att jag leder in precis varenda samtalsämne till att handla om TWD, utan att jag leker TWD. Ett exempel på en fånig grej som hände senast häromdagen: Vi skulle ha ett företagsevent på jobbet. Jag råkade ha en sax i bakfickan som jag plockade upp och ned ur bakfickan för att klippa till tejp att sätta upp skid-affischer med. I min fantasi klippte jag INTE tejp till skidaffischer. Utan att gå in på detaljer (som skulle kunna uppfattas som lätt psykotiska) så gjorde jag något helt annat med saxen. Jag levde mig så mycket in i min lek att jag helt oförhappandes råkade säga: ”I´ve got your back” till min kollega Danne när vi strax därpå skulle bygga scen och han frågade om jag hade tag. Danne som är välbekant med min pinsamma hjärna flinade bara åt mitt röda fejs och svarade: ”Thanks, Daryl”. En mer än rolig grej förresten var att det kom en kille på vår företagsfest som var jättelik Daryl. Jag berättade det (och allt annat om Walking Dead) för honom och hans bedårande fru (såklart hon var fantastisk, även Daryl-kopior förtjänar det bästa) och föreslog att de skulle gå hem samma kväll och titta på Walking Dead. Det gjorde de också fick jag till min stora glädje veta idag. Hoppas att de blir ännu mer kära nu.

Nästa helg fyller jag fyrtio och idag frågade min egen man, överraskningarnas mästare, vad jag önskade mig. Jag kunde inte komma på någonting annat än Walking Dead.
-Jaha, suckade han lätt uppgivet. Menar du en box eller en tröja eller en zombieupplevelse eller vadå?
-Nej, jag vill ha hela Walking dead, svarade jag.
Herregud vad jag längtar tills på lördag.

Frågorna:

1. I de tidiga avsnitten kan zombiesarna använda redskap. T ex slå på skyltfönster med stenar, klättra över stängsel och klättra upp för stegar mm. vilket de inte kan senare. Dessutom springer de mycket snabbare än i senare avsnitt. Finns det en förklaring till detta? Är det för att deras kroppar är mer förruttnade nu? Eller var det bara något manusförfattarna i ett senare skede tyckte passade bättre in i handlingen?

2. Och apropå det: deras kroppar ruttnar ju uppenbarligen. Teoretiskt borde ju alla walkers till slut ruttna sönder och följaktligen inte finnas mer?

3. Hur kommer det sig att bara vissa som dog drabbades av viruset på så vis att de blev zombies? Tänker på att det ligger lik här och var som bara är förruttnade.

4. Varför kallas zombiesarna aldrig för zombies? (Och hur 17 säger man zombie i bestämd form plural egentligen?)

5. Vad är det med såret på Abrahams hand som de zoomar in hela tiden? Jag fattar inte heller scenen när hans fru och dotter lämnar honom. Var befinner de sig och varför dödar han alla?

6. När Dawn säger att Beth ska ta nyckeln till medicinskåpet och rädda Carol – är det ett spel eller är hon god egentligen? Förlåt, bimbo-vibbarna is all around.

7. Har du läst serietidningarna och vad tycker du om dem i så fall?

Och så lite renodlade fjortis-frågor:

8. Vem/vilka är din favorit-karaktärer och varför? Mina är Daryl och Michonne. Sen kommer Hershel, Beth och Tyreese. Sen Carol och Andrea. Och så lillasyster Mica förstås (gråt och jämmer)!

9. Vem/vilka gillar du minst (bortsett från guvernören och andra uppenbart genomvidriga hemskingar)? Jag gillade faktiskt aldrig Lori.

Jag har aldrig uppskattat en kommentar mer än just här och nu. Minsta lilla betraktelse, tanke, synpunkt eller teori kommer att läsas och begrundas med ofattbart intresse. Puss på er alla zombieapokalyps-knasbollar! Nu ska jag kolla om senaste avsnittet har kommit.