Bästa träningsmotivationen del III: Rädsla

Att det ska vara så svårt det här med att hitta motivationen att träna. Inte ens pengar fungerar för mig. Förutsättningarna kan ju egentligen inte vara bättre: gymmet ligger i samma hus som jag bor och jag får 250 kronor varje gång jag tränar. Plus att min man har blivit värsta vältränade träningsfreaket som peppar mig varje dag. Men. Att träna på gym är så outhärdligt tråkigt att min hjärna fullkomligt skrumpnar ihop. Trots att jag försöker tänka positivt; ”Bra, heja mig, oj vad kroppen blir glad nu, hej pengar!” osv och trots att jag lyssnar på musik, poddar och sommarprat lyckas jag bara inte stänga ute mantrat som går på repeat (det ligger ju för övrigt lite i ett mantras natur): fy-faan-vad-det-här-är-tråkigt, fy-faan-vad-det-här-är-tråkigt, fy-faan-vad-det-här-är-tråkigt. Ibland tror jag att jag råkar säga det högt också för ingen på gymmet vill vara kompis med mig.

Kanske spelar min osäkerhet kring hur man egentligen beter sig på ett gym in också. Jag vet liksom inte riktigt hur man ska göra med alla grejor och jag förstår mig inte heller på gymetiketten (som till exempel  att man tydligen inte får gå in på toaletten som ligger i anslutning till duscharna naken). Det har hänt, när jag är ensam, att jag har testat tyngdlyftargrejerna och det känns däremot ganska kul. Kollar om mina muskler ser stora ut i spegeln och så och då…blir det i och för sig lite mindre roligt. Så fort jag hör att någon kommer i trappan kastar jag tyngdlyftningsgrejerna ifrån mig och springer och sätter mig i en maskin och låtsas som ingenting. Jag brukar (eller brukar och brukar, har bara varit på gymmet 3-4 gånger) köra maskinerna, då kan man liksom inte göra fel i alla fall. Eller jo förresten, det kan man. Första gången jag gick till gymmet efter introduktionen ställde jag mig på en cross-trainer och höll på. Plötsligt ser jag i fönsterrutans spegling att det står en gubbe bakom mig med händerna i sidorna och glor. På mig. Först blev jag lite klädsamt förnärmad, men sen kände jag mig rätt nöjd eftersom han antagligen spanade in min slappa häck och det är man ju inte direkt bortskämd med. Det gjorde han inte. Vilket jag blev varse när hans rop överröstade Julia och Anjas röster i podden: ”hallå!” Jag drog ur lurarna och blev nesligt informerad om att jag trampade/sprattlade, eller vad nu den korrekta termen är, åt fel håll – baklänges liksom. Han skrattade och jag låtsades att jag också tyckte det var helfestligt.

IMG_2492
Gömmer mig i mörkret och leker att jag har jättestora muskler.

Då är det är betydligt lättare att röra på sig när man gör något kul eller något man kan vinna som till exempel att spela anarkist-fotboll på Gärdet (inga regler – man får till och med brottas och bära bollen), bryta arm mot barnens kompisar, spela badminton med hittepå-regler mot sin 14-åriga dotter eller bara dansa fult till bra låtar med barnen hemma. Jag brukar till exempel alltid kamma hem storslam i konsten att dansa töntigt.

Förra veckan när jag, Mikaela och Danne satt och käkade pizza-lunch på Haga Deli och pratade om Walking Dead (eller ja, de pratade egentligen om träning men jag orkade inte lyssna så jag pratade om den stundande zombie-apokalypsen istället) kom vi på ett nytt sätt att motivera sig – rädsla. Det finns tydlingen en jogg-app med zombie-ljud som fungerar som så att zomibe-gurglandena låter avlägsna om man springer fort och om man är lat och långsam så har man dem liksom flåsande i nacken. Vet inte hur autentisk den är, om man kan dö eller så för det har konstigt nog inte dykt upp något naturligt tillfälle för mig att prova den ännu. Det finns ju dessvärre en gigantisk nackdel: det är ju bara på låtsas. Alla, till och med jag, fattar ju att det inte finspringer några hungriga zombies i adidaskläder efter en på löp-slingan i Hammarby Sjöstad. Så därför diskuterade vi istället hur fantastiskt det vore att ha en riktig zombie som PT. Som till exempel om man frågade hur det där med intervaller fungerar eller vilka moment som är bäst för att träna upp ländryggen, och PT:n ba: aaaargh, gurgel, hraa, örrgh, gräuggh samtidigt som den försökte bita en i ansiktet. Då skulle jag garanterat röra på mig.

IMG_2487
Han ba: ”Kniiip!”

 

 

2 reaktioner på ”Bästa träningsmotivationen del III: Rädsla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s