Jag och Pelle är på semester i Österrike just nu. Eller ja, Pelle gör ett gästspel tillsammans med Folke hos Fred Loimer och jag gör ingenting utom att umgås med mig själv och göra bort mig hela tiden.

Eftersom jag inte har haft någon semester i sommar har jag sett fram emot den här helgen på ett sätt som inte går att beskriva i ord. Farmor och farfar tar hand om de små så jag behöver inte oroa mig för ett ögonblick och vi bor på ett lyxhotell (typ gratis) mitt i ett vinfält. Till skillnad från Pelle har jag absolut noll obligations och det finns ett SPA på hotellet, där det sades att man kunde bada i vin och få massage från morgon till kväll. Jag hade sett framför mig att jag bara skulle måla, skriva på mina hemliga romaner med ett glas vitt vid min sida under tiden som jag blev masserad av en muskulös man. Alltså en annan muskulös man än Pelle (eftersom han måste jobba, bara därför).

Första kvällen somnade jag klockan halv nio med näsan i min bok (”Trogen hustru sökes”) på hotellrummet och vaknade ilsket med ett: ”fasen, vad bortkastat!” Och idag, när jag för en gångs skull inte har behövt tänka på någon eller något annan än mig själv har dessvärre en högst otrevlig insikt infunnit sig: Jag är korkad. Inte ”charmigt virrig”, inte ”ovanligt disträ” som min mamma brukade ursäkta mig med när jag var yngre och slarvade bort min nyckel sex dagar i veckan och följde med alla farbröder hem som frågade om jag ville hälsa på deras hundvalpar. Har först idag insett att det såklart är någonting man bara säger för att friskriva sig själv när man är genetiskt sammankopplad med en sådan som jag.

Jag kan vara lite asocial ibland, lätt fobisk faktiskt. Speciellt när jag är inställd på att inte ha några sociala förpliktelser. I dylika fall kan det bli närmast outhärdligt att ens behöva säga ”Guten morgen” till exempelvis hotellpersonal eller andra gäster. Av den anledningen kunde jag ses smyga runt som en hemlig agent i hotellets SPA-område på förmiddagen idag. Den unga tjejen i SPA-receptionen var lika dålig på engelska som jag är på tyska varför jag mumlade lite på hittepå-språk för att kvickt kunna smita förbi henne. Till min stora glädje var det inga andra gäster i SPA:t som täckte in – tre våningar! Jag smög runt och lyssnade utanför de nummerförsedda dörrarna, lite för att det kändes busigt och lite för att jag lekte att det var zombie-apokalyps och jag därmed var tvungen att säkra området (samt leta efter Daryl). Eftersom jag vare sig hörde några zombie-gurgel eller vällustande stön letade jag mig lätt uttråkad fram till bastu-området som bestod av några duschar, ziljarders mosaik-bäddar och en ”Infrarot kabin” (vad sjutton det nu är – någon som vet?).

Väl där klädde jag helt sonika och högst obetänksamt av mig efter att ha spexat runt lite i den infrarota kabinen helt ensam, fattade ingenting – bara massa varningstexter. Jag tog av mig klockan och handduken och lade dem på en bänk bredvid mobilen innan jag gick in och duschade. När jag står i duschen hör jag hur det väller in tjattrande och skrattande människor, det är både kvinnor och män i övre medelåldern (jag känner igen dem från frukosten, de är sådana där som har blus och mönstrad scarf, perfekt hår, makeup och färgglada golfbyxor redan klockan 7 på morgonen. Själv tar jag inte på mig mina golfbyxor förrän runt lunch). Jag spanar i panik ut från duschen och ser att de nu har tagit av sig sina scarves och röda byxor till förmån för badkläder och morgonrockar. Till skillnad från mig. Som är helt naken. Paniken. Vad gör jag? Jo, jag försöker gömma min kropp, genom att trycka den platt mot dusch-väggen samtidigt som jag sticker ut mitt huvud, lite som en ödla för att spana på dem. Varför gör jag så? Jo, kanske bara för att det har blivit kortslutning. Kanske för att dels kolla dem så att de inte snor min klocka och dels ha koll på när de går så att jag kan springa ut och hämta min handduk. En kvinna säger: ”Guten Morgen”. Jag säger ingenting. Bara stirrar. Kanske gör jag sådär med tungan som en ödla också, ni vet fort ut och in, för att skrämmas lite.Till mitt försvar så är jag faktiskt i chock. Golf-gänget förefaller, inte helt oväntat, känna sig påtagligt obekväma inför mitt lätt udda beteende. Så de avviker ganska snart tack och lov, allihop. Och jag springer ut och tar på mig handduken.

Därefter springer jag förskrämt upp på rummet och facebookar hundra procent nollställd i en timme för att lugna nerverna. När jag har samlat mig , mycket tack vare den roliga spindelhunden och Dorsins valanalys, känner jag att det är dags att jag ser till att den här semestern får göra skäl för namnet så jag plockar ned mina målargrejor och beger mig ner till hotellbaren. Står lydigt och väntar på att personalen ska uppmärksamma mig när hela gänget från SPA:t plötsligt dyker upp i aftonklädsel. Jag är just på väg att fegt avvika när bartendern spänner ögonen i mig och frågar vad jag vill ha. Pelle hade bett mig att göra ett porträtt på herr och fru Loimer, målat i vin, och eftersom jag är lydig lägger jag beställningen, dock på ett lite annorlunda sätt än jag hade planerat: ”Can I have knife and a glass of shitty red wine, please?” Alltså, deras blickar. De var uppenbarligen lite bättre på engelska än tjejen i receptionen. Kniven skulle jag ha till att skära upp akvarellblocket med och självfallet ville jag inte ha ett finvin eftersom jag skulle måla med det. Men det blev lite fel. Som det så ofta blir för mig. Som till exempel när jag strax därpå gäspar på uteserveringen och en liten vinfluga flyger in i munnen. Jag spottar instinktivt och lyckas rädda den stackars flugan, men salivet är sådär kletigt (kanske pga vin-vätskebrist) att det liksom hänger kvar i munnen samtidigt som det har kontakt med marken. Tror ni inte att mina SPA-kompisar kommer ut och sätter sig vid bordet bredvid just när jag försöker kapa salivsträngen med högerhanden? Som jag för övrigt håller en cigg med.

Just nu sitter jag så långt bort man kan komma från själva hotellet fast ändå på uteserveringen, i några barnmöbler i grälla färger som står utplacerade mitt bland vinrankorna. Känns som det passar mig på något sätt. Det är obekvämt, fult och fullt med flugor men livet är ändå perfekt i denna stund eftersom jag är helt ensam. Tänkte göra som min intellektuella like Mika, 3 år och kladda lite i glaset med en pensel nu. Förhoppningsvis resulterar det i ett mästerverk. Snart ska jag gå ned och dokumentera gästspelet hos Fred Loimer. Pelle ville det. Han har uppenbarligen inte läst det här blogginlägget.

Slickar på en stock. Inga konstigheter.                          Mental hälsofrukost.