I helgen var det bröllop och inte vilket bröllop som helst utan bröllopet mellan våra kära vänner Jonathan och Anna. Bröllopet där såväl starka känslor som håriga stjärtar blottades och Pelle blev arresterad på en busshållplats. Men allra mest var det en kärleksfest som hette duga; bröllop i dagarna tre med gäster – och nyfunna vänner! – från Skottland, Norge, Irland, England, Litauen, Singapore och USA.

Dagen började lite sisådär för egen del. Anledningen till det var att jag råkade se mig själv i spegeln. Ni vet sånt där som man struntar i när man är på semester. Jag behövde dock inte titta mig själv i spegeln för att inse att jag eventuellt gått lite väl all in på semester-förlustelser i form av mat och dryck: inte mindre än två spräckta klänningar kändes som en förhållandevis tydlig indikation på just det. Dylika biverkningar av lika delar dålig karaktär och semester-feeling är ju dessvärre lite svårt att göra något åt samma dag, däremot insåg jag att jag kunde stävja min polska luder-look och bokade följaktligen in ett besök hos frisören. Man vill ju vara fin när man ska gå på bröllop.

Väl hos frisören fick jag ett formidabelt mottagande. Eftersom jag hade råkat åka till fel adress först blev det ganska bråttom, men det var inga konstigheter; två frisörer tog sig an häxhåret och en tredje satte ett glas bubbel i handen på mig. Det enda lilla smolket i bägaren kan ha varit när frisören frågade vad jag skulle ha på mig på bröllopet. ”Eh, ja. Det här då. Som jag har på mig nu alltså. Och det.” Funderade ett ögonblick om hon kanske trodde att jag tänkte ha på mig frisör-ponchon, men vad vet jag. Självförtroendet levlade i alla fall inte direkt upp. Men jag är ändå på level 16 i Pokemon Go så det gjorde ingenting.

Lite skryt bara:

Apropå outfits så hade Pelle hade fått den stora äran att bära brudgummens tartan, det vill säga Johns klans eget kiltmönster. Någonting som Pelle tog på allra största allvar. Han har ända sedan han förärades kilten jagat Prins Charlie´s jackets, köpt strumpor med tillhörande strump-flaggor (jo, det är sant: man ska ha flaggor i strumporna), kilt-pin, skjorta, dolk (något som senare skulle visa sig vara förödande) och kollat på youtube-klipp hur man arrangerar sin klädsel på ett korrekt vis. Underklädes-posten var det enda som inte belastade klädbudgeten eftersom Pelle fått tydliga instruktioner att ”go commando” av Johns best man Gunny, det vill säga det där enda som vi alla är riktigt säkra på ingår i den skotska högtidsdräkten: free-balling.

Vigselakten som bjöd på en massa skratt, överraskningar och framförallt starka känslor förrättades i Seglora kyrka på Skansen av fantastiska prästen Andreas Bernemyr, en gammal barndomsvän till Pelle. Jag och Pelle konstaterade efteråt att det nog var tur att vi inte hamnade bredvid varandra i kyrkan för då hade vi gråtit ögonen ur oss.

Här står brudgummen och väntar på sin  brud tillsammans med sina tre bröder som under middagen tillsammans höll det roligaste tal jag någonsin hört, det hade med lätthet platsat på Apollo Live.

Och här kommer brudens underbara (och minst lika roliga) syster Pernille som sjöng som en gudinna i kyrkan.

Yes – we did!

Flying Scotsmen.

Commando proof.

Den traditionella dansen efter middagen var ”intressant” men lockade tyvärr fram det sämsta ur mig och min käre man. Okej, kanske mest mig då. Vet inte om det var vinet, solstinget, min motorik eller stundtals aviga personlighet, kände bara plötsligt att jag inte kunde ta in några instruktioner. Sånt kan ju ligga en lite i fatet när man ska lära sig något nytt. Ber om ursäkt här och nu för alla rugby-tacklingar på övriga dansare. Då gick det bättre att dansa barfota till Grease-medleyn och Proud Mary. Lite glassplitter i fotsulorna har ju ingen dött av, men kanske var det ändå där någonstans vi bestämde oss för att lämna. Vid närmare eftertanke var det kanske också lite för att Ulla Winbladh hade stängt, men i alla fall.

Uppfyllda av kvällen och kärleken (och kanske en smula hunger) bestämde vi oss för att dra en vända på stan. Eftersom alla kök var stänga och alla dörrvakter hatade mig som vanligt flanerade vi bort till Kungsträdgården (Pelle vet inte att det egentligen var för att det är ett av de bästa ställena att spela Pokemon Go på vilket jag verkligen inte törs berätta så här i efterhand med tanke på vad som hände där).

Det här är nämligen vad som hände där: Klockan är ungefär två och Pelle sitter på bänken i busskuren och facebookar och jag Pokemngoar lyckligt när en tjej plötsligt dyker fram mot Pelle och rycker åt sig dolken som han har i strumpan.

– Jaha. Vad faan är det här då, är du beväpnad?
Tjejen har vaktkläder på underkroppen men är liksom civil i övrigt. Hon viftar med kniven framför våra ansikten. Hon fortsätter att glänsa:

– Är du sjuk i huvudet eller? Tror du att du ska komma undan med det här?

Pelle förklarar situationen, det vill säga att han bär en traditionell dräkt och visar bilder från bröllopet. Han är imponerande sansad. Hon ler bara hånfullt och jag känner plötsligt att jag vill Pokemon Go-battla henne. Typ döda henne, bara lite (Pokémons dör aldrig, de bara svimmar efter tillräckligt mycket våld). Jag vill helt enkelt ta ut 20 års frustration över små människor som blir dörrvakter för att känna sig stora på bekostnad av alldeles vanliga, fredliga människor som känner sig lite glada och fria en kväll på stan, långt bort från livets alla måsten. Eftersom min kära man känner mig tar han (hårt) i min arm och väser diskret: ”Håll truten nu Kim.” Det var väldigt bra gjort.

Tjejen är fortsatt lika delar hot- och hånfull mot både Pelle och mig och ringer någon, det visar sig efter en stund vara ett (hennes?) vaktbolag. Två mer sansade vakter dyker upp efter en stund och när hon går undan med en av vakterna tar jag bladet från munnen. Kan inte låta bli att fråga den andre vakten om man verkligen skall jobba med det hon gör om man har så dåligt omdöme. Det måste ju finnas viktigare saker att lägga resurser på en lördagskväll. Vakten håller med och säger att det inte känns okej. Han ber om ursäkt å hennes vägnar och återlämnar kniven. Då säger plötsligt Pelle att han vill tacka vakten. Alltså idiotvakten som viftat med kniven i våra ansikten och hånat och hotat oss i en halvtimme innan hennes kollegor kom. Mitt huvud är nära att fatta eld, men jag besinnar mig och försöker koncentrera mig på att vi i alla fall kan ta nästa buss hem som går om tre minuter och att jag kan fånga en wild Tentacruel på den tiden.

– Tack för att du gjorde ett bra jobb och det var ju lyckosamt att jag inte blev arresterad med tanke på att jag är verksam inom SÄPO, säger Pelle.

Tjejen flackar med blicken, räcker fram handen och den andre likaså. Jag fångar en vild Zubat under tiden och ser att bussen glider in i samma ögonblick. Allt perfekt i slutändan med andra ord. Sen kom vi hem och fick en till jättebra idé: vi tar ett glas vin innan vi går och lägger oss. Verkligen supersmart.

Tack älskade Anna och John för att vi fick dela er dag. Vi kommer att bära med oss er kärleksmanifestation för alltid och vi önskar er allt gott. Som om det nu ens behövdes. Skotten och skånskan forever and ever.