En motorikdrottnings bekännelser

Jag skulle vilja passa på att tacka innerligt för alla ”tummen upp” och snälla ord apropå min lilla tum-incident. Inser förstås hur patetiskt det är att mjölka medömkan på det där viset, kunde bara inte låta bli och herregud – fatta bra det kändes att läsa era rara och roliga kommentarer när jag tyckte som allra mest synd om mig själv. Från botten av både mitt hjärta och träsket av självömkan – tack och förlåt!

Många har sagt saker i stil med att: ”den här födelsedagen kommer du i alla fall inte att glömma i första taget” och: ”det här kommer du ju aldrig göra om åtminstone”. Då har jag bara nickat, hummat och låtsats att jag också tror det. Känner mig dock lite osäker på det med tanke på min motorik (som lämnar lite att önska), mina allan-tendenser och: att det här inte var första gången jag firar en födelsedag med demolerade lemmar. Övervägde att nämna det i förra inlägget, men inbillade mig att det var bortglömt eller preskriberat vid det här laget (och att jag kanske skulle ”framstå” som lite väl dum i huvudet alternativt att någon skulle ta mina barn ifrån mig). Den gången hade jag en dotter som var 8 månader, det var första gången jag gick ut efter att hon föddes. Att döma av kommentarerna, från de som var med den där kvällen för 14 år sedan, var det inte alls glömt. Exempel på kallsinniga (och väldigt roliga) kommentarer som: ”Inget nytt.” och: ”Låt oss konstatera att parkour aldrig har varit din paradgren” påminde mig om det. Den där gången då det var dubbbelt så ”kul”.

Förra gången det begav sig hade jag, som sagt, också firat min födelsedag och hoppade runt femsnåret på morgonen i vredesmod ur en taxi på grund av att taxichauffören hade smekt mig på knäet. Min kompis Daniel var med, troligtvis för att han hoppades på lite rajtan-tajtan med min kompis som jag skulle sova hos (hon träffade för övrigt sitt livs kärlek den kvällen som hon har två barn med i dag). Ungefär fyra steg från taxin hade jag redan glömt att jag egentligen borde ha varit i full färd med att avrätta en taxichaufför utan fick istället lite känsla och började följaktligen leka Mission Impossible. Om du inte är bekant med hur man gör det kan jag berätta att det går till som så att att man nynnar ledmotivet på nämnda film samtidigt som man springer och trycker ryggen mot en vägg. Du vet sådär som en skurk, spion eller polis på film gör. Man har även ett osynligt vapen riktat upp i luften och tittar sig omkring väldigt ofta. Om det vill sig illa kan det hända att man därefter hoppar över ett räcke som visar sig dölja en garageinfart 2 meter längre ned. Båda mina handleder bröts rätt av i fallet och jag minns att det gjorde obeskrivligt ont. Ögonblicket efter att jag låg där och vred mig hann Daniel, som hade betalat taxichauffören, ifatt mig och frågade varför jag låg på en garageinfart och töntade mig.

Eftersom jag alltid måste spela så himla tuff låtsades jag att det var väl ingen himla fara med mig heller. Vi gick hem till Annika som inte var hemma (eftersom hon var med sin blivande man). Daniel blev lite sur och vägrade därför gå med på att det var något fel på mina handleder när jag bad honom titta på dem. Han sa nåt peppande på göteborgska i stil med: ”Men lipa då!” Så jag gick och lade mig. Nästa morgon tog jag en taxi till akuten. Chauffören öppnade sin dörr och kräktes nästan efter att jag uppmanat honom att dra ner mina jack-ärmar och titta på mina handleder som svar på frågan varför jag skulle till akuten. Om Zorro hade designat handleder hade han garanterat haft upphovsrätt på mina.

Väl på akuten tog jag en nummerlapp med munnen och satt och väntade. Länge. När det blev min tur frågade sköterskan trött vad det var för fel på mig. Jag bad henne att dra ned mina ärmar och då fick jag komma in mig direkt. Den gången var det min bror som fick komma upp till sjukhuset och hålla fast mig medan de drog saker och ting på plats. Och det var då jag kom på det där med att jag nog var illustratör egentligen. Minns att läkaren blev mörk i blicken när jag sa det. Har aldrig haft några problem med mina handleder sedan dess i alla fall. Hoppas att det funkade den här gången också så att jag kan fortsätta att rita missbildade nakna tanter och farbröder lika a queen.

TBT nyårsafton 2000/2001: Jag, min bror (han ser inte alltid ut sådär), hunden Cilla och mormor på väggen. IMG_3630.JPG

Var förresten på återbesök på SÖS i måndags med anledning av att jag inte har någon känsel alls i tummen (vilket jag upptäckte genom att det plötsligt kom en massa blod efter att jag på ett ytterst begåvat sätt satt och högg mig i tummen med en tandpetare via ett hål i gipset medan jag kollade på tv).

Fick förklarat för mig att nerven är krossad, hoptryckt från spaghettistorlek till sytrådsstorlek på mitten, lite som ett timglas. Sjuksköterskan som skulle undersöka tummen gick och frågade läkaren, vilken visade sig vara densamme som opererade mig. Han kom tydligen ihåg mig (vilket jag förmodligen inte borde bli så smickrad över som jag blev). Fick i alla fall ett klart besked: ”du kommer aldrig att få tillbaka känseln”. Jag frågade om inte nerver kunde växa ut men de hävdade att det var närmast en myt. Om man är under 16 år kan hjärnan (eftersom den fortfarande växer) kompensera för förlorade, kapade eller skadade nerver men för gamla kärringar som jag är det kört. Någon initierad person som kan bekräfta eller (helst) dementera detta?

Sjukt nöjd med min stenhårda zombie-tumme i alla fall. Vill att den ska se ut så här för alltid.

IMG_3627.JPG

Här kan du läsa om varför jag har en så himla snygg tumme: Tummen mitt i handen

Hem till byn

I helgen var jag och mannen i mitt liv nere i Göteborg för att fira min bästa killkompis Daniel, även kallad Kim-Bob (vilket han även kallar mig för att komplicera saker en smula),  som jag har känt sedan jag var en  en stenhård men ängslig liten tonårsbrud. Jag och Daniel var i begynnelsen inte alls speciellt tajta utan råkade bara ingå i samma hårdrocksgäng som frekventerade den lilla, lilla världen beståendes av Wajtan, replokalerna i Musikens Hus, MUG, Elvans, Valvet och Majornas fritidsgård. På den tiden var Daniel den gudabenådade sångaren i min dåvarande pojkväns band, även känd som Majornas casanova.

illwill
Illwill: Hårdaste hårdrocksbrudarna (och en kille från In flames – jo, det är sant – han spelade trummor under en kort period efter att vår trumslagande stjärna Sara Pang tog sin an nya utmaningar).

Om jag ska vara helt ärlig gillade jag inte den där blonda divan alls i början eftersom jag tyckte att han var en posör i klass med Per Morberg, om jag hade vetat vem han var på den tiden. Det var först efter att vi under lätt tragiska omständigheter utelämnades i varandras sällskap en helg 1992, närmare bestämt under fotbolls-EM, som vi fann varandra.  Och som vi fann varandra! Jag kände mig trygg eftersom han var precis lika elak som min bror och upprymd eftersom han delade min humor – som till ganska stor del bygger på att den är rolig för att ingen annan uppskattar den särskilt mycket.

En av de mer minnesvärda upplevelserna var när vi shanghajade en vitklädd smörsjungande pianists flygel i ett VIP-tält varje gång han gick på rast. Daniel gjorde stor succé när han luftade stämbanden, till skillnad från när jag gjorde det, vilket föranledde ett präktigt slagsmål (eftersom han tagen av publikens respons tillfälligt glömde bort vår nyfunna vänskap och helt sonika knuffade bort mig från rampljuset så att jag nästan trillade ner i kanalen). Det slutade förstås med att de kastade ut oss båda två och att Daniel höll fast mig och spottade en halvtuggad lakrits-godis i min mun som straff för att jag regnade på hans parad.

För att återgå till nuet: Daniel var oerhört nöjd med sin 40-årsfest. Hans fantastiska flickvän, som även hon är en gudabenådad sångerska, hade ordnat den bästa överraskningsfesten i mannaminne i en gammal boxningslokal i Majorna där Daniel varit medlem sedan han var 8 år och idag är tränare och mentor åt unga boxare. Festens deltagare bestod till merparten av musiker vilket föranledde en hel del musikaliskt oförglömliga ögonblick i boxningsringen som dagen till ära gjorts om till en provisorisk scen. Som till exempel när flickvännen, backad av två kickass-sångerskor, sjöng den svulstigaste version av ”You´re the meaning of my life, you´re my inspiration” jag någonsin hört. Min man berättade efteråt att han genom hela låten randomly kollade på klockan för att distrahera sig själv från att börja lipa. (Mes.)

Självklart uppstod en del pinsamma incidenter också, antar att det hör till när gamla spöken från förr träffas för första gången på typ två decennier. Som till exempel att mitt ex (det är 20 år sedan vi gjorde slut) och hans fru lyckades låtsas att jag inte fanns under hela åtta timmar på en mycket begränsad yta. Eller att en annan gammal ”vän” tyckte att: ”tja, Kim har väl legat med alla i den här lokalen” var ett roligt skämt att dra på scen. Min nyblivne man uppskattade det speciellt mycket och kände sig ännu mer bekväm bland alla dessa människor han aldrig hade träffat förut. Mitt eget bidrag på detta tema, det pinsamma alltså, bestod i att jag sjöng ”Out of the rain” 734 gånger till allas stora förtret. Den begåvade pianisten vägrade av någon outgrundlig anledning ackompanjera mina bidrag till kvällens underhållning. Déjà vu. Jag blev vidare, som alltid, pikad för att jag 1. Övergett Sveriges framsida och: 2. Inte pratade lika mycket göteborgska. Lika roligt varje gång.

Hämnden var dock  ljuv. Jag och P snackade ihop lite snabbt och började sedan i varje sällskap vi hamnade i fråga lite i förbifarten om de hade hört på ekot idag att Göteborg numera var Sveriges tredje största stad och att Malmö hade gått om som nummer två. Inte det? De flesta reagerade med att låtsas som om det inte var någon stor sak och hummade tillkämpat positivt intresserat innan de drog sig undan och febrilt började googla i sina mobiler med pannorna i djupa veck.

Ni kan sluta googla nu.

(Men snart händer det!)

PS. Jag hade bara legat med två stycken på festen.