Jag skulle vilja passa på att tacka innerligt för alla ”tummen upp” och snälla ord apropå min lilla tum-incident. Inser förstås hur patetiskt det är att mjölka medömkan på det där viset, kunde bara inte låta bli och herregud – fatta bra det kändes att läsa era rara och roliga kommentarer när jag tyckte som allra mest synd om mig själv. Från botten av både mitt hjärta och träsket av självömkan – tack och förlåt!

Många har sagt saker i stil med att: ”den här födelsedagen kommer du i alla fall inte att glömma i första taget” och: ”det här kommer du ju aldrig göra om åtminstone”. Då har jag bara nickat, hummat och låtsats att jag också tror det. Känner mig dock lite osäker på det med tanke på min motorik, mina allan-tendenser och: att det här inte var första gången jag firar en födelsedag med demolerade lemmar. Övervägde att nämna det i förra inlägget, men inbillade mig att det var bortglömt eller preskriberat vid det här laget (och att jag kanske skulle ”framstå” som lite väl dum i huvudet alternativt att någon skulle ta mina barn ifrån mig). Förra gången hade jag en dotter som var 8 månader och det skedde första gången jag gick ut efter att hon föddes. Att döma av kommentarerna, från de som var med den där kvällen för 14 år sedan, var det inte alls glömt. Exempel på kallsinniga och roliga kommentarer som: ”Inget nytt.” och: ”Låt oss konstatera att parkour aldrig har varit din paradgren” påminde mig om det. Den där gången då det var dubbelt så ”kul”…

Förra gången det begav sig hade jag, som sagt, också firat min födelsedag och hoppade runt femsnåret på morgonen i vredesmod ur en taxi på grund av att taxichauffören hade smekt mig på knäet. Min kompis Daniel var med, troligtvis för att han hoppades på lite rajtan-tajtan med min kompis som jag skulle sova hos (hon träffade för övrigt sitt livs kärlek den kvällen som hon har två barn med i dag). Ungefär fyra steg från taxin hade jag redan glömt att jag egentligen borde ha varit i full färd med att avrätta en taxichaufför utan fick istället lite feeling att leka Mission Impossible. Om du inte är bekant med hur man gör det kan jag berätta att det går till som så att att man nynnar ledmotivet på nämnda film samtidigt som man springer och trycker ryggen mot en vägg. Du vet sådär som en skurk, spion eller polis på film gör. Eller kanske snarare i en Kalle Anka-tidning, när jag tänker efter. Man har i alla fall ett osynligt vapen riktat upp i luften och tittar sig omkring väldigt ofta. Om det vill sig illa kan det hända att man får så mycket feeling att man hoppar över ett räcke som visar sig dölja en garageinfart 2 meter längre ned.

Båda mina handleder bröts rätt av i fallet och jag minns att det gjorde obeskrivligt ont. Ögonblicket efter att jag låg där och vred mig hann Daniel, som hade betalat taxichauffören, ifatt mig och frågade varför jag låg på en garageinfart och töntade mig.

Eftersom jag alltid måste spela tuff låtsades jag att det var väl ingen himla fara med mig heller. Vi gick hem till Annika som inte var hemma (eftersom hon var med sin blivande man). Daniel blev lite sur och vägrade därför gå med på att det var något fel på mina handleder när jag bad honom titta på dem. Tror han sa nåt peppande på göteborgska i stil med: ”Men lipa då!” Så jag gick och lade mig. Nästa morgon tog jag en taxi till akuten. Chauffören öppnade sin dörr och kräktes nästan efter att jag uppmanat honom att dra ner mina jack-ärmar och titta på mina handleder som svar på frågan varför jag skulle till akuten.

Väl på akuten tog jag en nummerlapp med munnen och satt och väntade. Länge. När det blev min tur frågade sköterskan trött vad det var för fel på mig. Jag bad henne att dra ned mina ärmar och då fick jag komma in mig direkt. Den gången var det min bror som fick komma upp till sjukhuset och hålla fast mig medan de drog saker och ting på plats. Och det var då jag kom på det där med att jag nog var illustratör egentligen. Minns att läkaren fick något hopplöst i blicken när jag sa det. Har aldrig haft några problem med mina handleder sedan dess i alla fall. Hoppas att det funkade den här gången också så att jag kan fortsätta att rita missbildade nakna tanter och farbröder lika a queen.

TBT nyårsafton på landet 2000/2001: Jag, min bror (han ser inte alltid ut sådär), hunden Cilla och mormor på väggen.

Var förresten på återbesök på SÖS i måndags med anledning av att jag inte har någon känsel alls i tummen (vilket jag upptäckte genom att det plötsligt kom en massa blod efter att jag på ett ytterst begåvat sätt råkat hacka mig i tummen med en tandpetare via ett hål i gipset medan jag kollade på tv).

Fick förklarat för mig att nerven är krossad, hoptryckt från spaghettistorlek till sytrådsstorlek på mitten, lite som ett timglas. Sjuksköterskan som skulle undersöka tummen gick och frågade läkaren, vilken visade sig vara densamme som opererade mig. Han kom tydligen ihåg mig (vilket jag förmodligen inte borde bli så smickrad över som jag blev). Fick i alla fall ett klart besked: ”du kommer aldrig att få tillbaka känseln”. Jag frågade om inte nerver kunde växa ut men de hävdade att det var närmast en myt. Om man är under 16 år kan hjärnan (eftersom den fortfarande växer) kompensera för förlorade, kapade eller skadade nerver men för gamla kärringar som jag är det kört. Någon initierad person som kan bekräfta eller (helst) dementera detta?

Sjukt nöjd med min stenhårda zombie-tumme i alla fall. Vill att den ska se ut så här för alltid.

Här kan du läsa om varför jag har en så himla snygg tumme: Tummen mitt i handen