Eftersom flera har frågat (eller ja, flera och flera, det var nog vid närmare eftertanke bara två) vad som egentligen hände den där kvällen när jag fyllde år och jag fortfarande tycker rätt så synd om mig själv tänkte jag lämna ut alla äckliga och patetiska detaljer här. Så det här är till er två (ni vet vilka ni är). Tack för att ni bryr er (men skyll er själva). OBS: Varning för skitlångt, självömkande inlägg och göräckliga bilder.

I söndags fyllde jag fyrtio år. Eftersom vi gifte oss i år hade jag och Pelle bestämt att vi inte skulle fira våra 40-årsdagar, i alla fall inte på något storslaget sätt. Eller ja, Pelle hade bestämt det i alla fall. När Pelle fyllde år var det enda han i all sin ödmjukhet önskade sig att hela familjen skulle äta middag på hans favoritkrog Wedholms. Det slutade med att delar av familjen åt middag halvt stående på Samurai. Alla var jättesura på varandra under tiden vi åt middag halvt stående på Samurai. Inte så storslaget med andra ord.

Just därför kändes det ännu jobbigare att jag inte kunde nöja mig med en familjemiddag när det började närma sig min tur. Jag är inte så ödmjuk och älskar att fylla år – är värre än barnen och går längtar i flera veckor innan – och funderade följaktligen på vad jag skulle göra för att det skulle bli så mycket party som möjligt med så många människor som möjligt utan alltför mycket fix och trix mitt i högsäsong för Pelle mig och barnen. Varför kan man inte bara ses och dricka drinkar och skrika hurra emellanåt liksom? Tänkte att jag helt skamlöst skulle ordna med en överraskningsfest för mig själv. Bara bjuda in så många som möjligt och eftersom jag passande nog har teflon-minne (ingenting fastnar) glömma bort det vid rätt tidpunkt, typ några sekunder innan man kliver in på Sturehof och alla (alla två) ba: ”Surprise!” Men det bidde inte så utan istället en snabbt påkommen middag med de närmast sörjande, vilket i och för sig visade sig vara mer storslaget än vilket megaparty som helst. Åtminstone tills det där dåliga minnet gjorde sig påmint och såg till att jag glömde bort att jag fyllde 40. Inte 20. INTE 20.

Så här kul var det först:

Så här okul var det sen:

Så här gick det till: När vi hade grundat med en fet och delikat pub-middag på Southside och jag fått höra de finaste tal jag har hört i hela mitt liv gick vi till ett skittråkigt pretto-ställe på Hornsgatan inrett med graffittiväggar och en massa dryga hipsters som låtsades att de tyckte att den jättedåliga musiken var jättebra. Någon i mitt sällskap dödshotade visst DJ:n. Dessvärre: helt verkningslöst. Eftersom ”någon” hela tiden hade beställt en ny runda i baren när vi skulle gå kom vi aldrig ifrån det där himla Maria Leveau heller. Till slut fick vi i alla fall nog och bestämde oss för att det var dags att dansa hela natten. Till bra musik. Kalkylerade skarpsinnigt fram att Patricia var det bästa och mest långvariga alternativet och kastade oss följaktligen in i en taxi.

Väl framme kastade jag mig ur samma taxi, fick av någon outgrundlig anledning för mig att jag skulle stila lite och yttrade enligt utsago: ”Så här kan inte ni göra!” innan jag saxade över ett vägräcke. Det visade sig att jag inte heller kunde det. Problemet var inte bara alla rundor som skvalpade runt i kroppen utan att det var en ”viss” höjdskillnad på andra sidan om räcket. Jag föll kort sagt full fart framstupa rakt ned i asfalten. Minns att det kändes ”ganska” nesligt och att jag snabbt ville visa att jag var okej och att jag inte grät som någon liten mesig tönt eller så. Minns även att jag tittade ned på mina ben och tänkte ”tusan, jag kommer aldrig att komma in på Patricia med dom här strumpbyxorna!”. Det roligaste var att de andra i efterhand berättat att de tänkte precis samma sak när de såg mina knän och strumpbyxor. Sen såg jag min tumme. Protesterna var livliga när jag sa att jag nog hade brutit min tumme och att de nog fick festa vidare själva. När de fick se tummen höll de med om att det fanns en viss risk att det stämde varför jag och Pelle hoppade in i en annan taxi till SÖS.

Jag har en ganska hög smärttröskel, men trots detta och det digra alkoholintaget var smärtan närapå olidlig när den första chocken, som jag förmodar, lagt sig. Det var på riktigt nästan i paritet med att föda barn. Nesan att jag satt där jag satt och inte untzade runt på ett dansgolv med mina kompisar gjorde ju inte saken bättre förstås. Fick ganska snabbt träffa en tysk läkare som informerade mig om att han skulle dra rätt min tumme. Trots att jag blåst 1,2 hade jag sinnesnärvaro nog att spänna blicken i läkaren och säga att jag jobbade som illustratör eftersom jag var väldigt angelägen om att kunna använda min tumme i framtiden. (I klarspråk: jag skelade högst troligen och ljög sluddrande en läkare rakt upp i ansiktet eftersom jag gillar att rita nakna missbildade tanter och farbröder och själv tycker att jag är rätt så bra på det.) Fick morfin intravenöst och lokalbedövning rätt in i handen. Det hade ingen verkan vilket jag upplyste läkaren om varpå han i sin tur upplyste mig om att ingen smärtlindring skulle hjälpa förrän saker och ting var på plats igen. Så jag lade upp armen på ställningen, sa till Pelle att hålla fast mig och uppmanade läkaren att dra (i tummen alltså). Han drog. Jag vrålade. När han var klar kändes det som att handen brann samtidigt som någon genomborrade den med slöa gafflar. Men jag var ändå lättad eftersom det värsta var över. Det var det…inte. Pelle har berättat i efterhand att läkaren satt och stirrade tomt framför sig och sa något i stil med: ”det här trodde jag aldrig”. Fick vänta på att en handkirurg skulle göra ett nytt försök medan handen låg på en slags röntgenplatta. Pelle höll fast mig igen och den här gången var det ännu värre. Men det funkade inte heller. Läkaren sa att det var det värsta han hade sett. Jag minns att han sa: ”Du kommer inte komma ihåg det här, men jag ska berätta för dig hur det ser ut inuti din hand.” Trots chock/promillehalt/morfin/smärta så kommer jag ihåg. Såklart, det blev ju nästan lite tävling när han sa sådär. Har nog aldrig koncentrerat mig så mycket på någonting i hela mitt liv. Måste sett roligt ut. Läkaren sa någonting i stil med att tummen sitter i princip inne i din hand. Det finns en ”platta” i tummen (jamen, nånting sånt) som åkt in mellan ledkulorna (herregud, jag kanske inte vann just den tävlingen vid närmare eftertanke). Han sa också att två nervtrådar tjocka som spaghettistrån hade skadats och trasslat ihop sig. Pelle minns att läkaren sa att det var den mest demolerade tumme han någonsin sett. Först nu när jag skriver det här och tittar på de härliga bilderna undrar jag om det kanske berodde li-ite på att de slet så mycket i tummen utan att röntga. En grej jag inte kan låta bli att skryta om heller var att läkaren sa att jag var en riktig hårding. Jag bara spelade. Här spelar jag lite allan (Daryl) till exempel:

Efter det var alla extra snälla mot mig. Och det vill inte säga lite, med tanke på hur fantastisk varenda person jag kom i kontakt med på SÖS var. Det är ett kapitel för sig, jag måste skriva ett ode till vårdpersonal i allmänhet och SÖS-personalen i synnerhet vid tillfälle. Jag fick i alla fall prova en massa spännande tabletter och till slut var där någonting i knark-paraden som fungerade hjälpligt. Pelle åkte hem runt fem och jag fick eget rum i väntan på operation. Ett talande exempel på det jag nämnde om de som jobbar på SÖS är när det kom in en sköterska (som i likhet med alla andra gratulerade mig på födelsedagen efter att jag uppgett mitt personnummer) för att ge mig lite vatten och berätta om operationen. Jag var lite generad över min andedräkt och intog därför högst onaturliga poser varje gång jag svarade på en fråga. Hon frågade vänligt varför och när jag sa som det var sprang hon iväg och hämtade en lila tandborste, barntandkräm och – borstade mina tänder! Trots att hon med största sannolikhet inte sovit på hela natten, hade en hel drös med patienter att ta hand om och det gissningsvis ingenstans i hennes arbetsbeskrivning står att ”när någon patetisk, nybliven 40-åring trillat på fyllan och skäms över sin lik-andedräkt morgonen därpå måste du alltid springa iväg och hämta en lila tandborste och borsta hennes tänder samtidigt som du sjunger ja må hon leva”. Efter det gick jag faktiskt in på toaletten och grät lite. Det kanske låter fint, men om jag ska vara helt ärlig var det mest för att jag tyckte så dj-a synd om mig själv.

Runt halv tio rullade jag in på operation. När jag låg där i badmössa omgärdad av tre grönklädda människor började jag återigen spela lite allan eftersom jag kände mig ganska liten och löjlig (kanske lite, lite rädd också). Försökte spexa till det lite och frågade bland annat vad är väl en champagnefrukost i jämförelse med morfinfrukost och lovade att inte sova räv när de väckte mig med sång och paket om några timmar. De var – i likhet med alla andra – bedårande personligheter allihop och slätade över med emfas när jag ursäktade att de skulle behöva stå där pga att jag hade haft lite för kul dagen innan. ”Hallå! Tror du att vi aldrig har varit ute och festat eller? Vi är inga bibliotekarier heller.” Den kommentaren gjorde att jag somnade in ännu sötare. De var dock lite jobbiga när de sa att de redan visste att jag rökte efter att jag svarat nej på den frågan en sekund tidigare (bara för att jag var så rädd för att jag inte skulle få bli sövd). ”Du FÅR inte ljuga!” ”Förlåt, det var bara nu, brukar aldrig göra det”, sa illustratören.

På uppvaket blev jag återigen grattad efter att jag uppgett mitt personnummer för sjuttioelfte gången i ordningen och fick frågan vad jag ville ha för smärtstillande. ”De där brunvita kapslarna var sköna”, svarade jag varpå sjuksköterskan oknussligt funderade ett ögonblick innan hon återkom med just två brunvita kapslar och ett glas vatten. Strax därefter fick jag veta att min rara man anlänt till sjukhuset och blev nedrullad till honom. Hämtade ut en arsenal av knark av en apotekare som sa (jajamen!): ”grattis” innan vi åkte hem.

Födelsedagsfikat: 

Det läskiga var i bilen. Då kickade knarket in på riktigt och jag blev helt otippat jättejättesnuskig. Det var så konstigt för jag kunde inte sluta.  Till slut sa jag till mig själv på skarpen, det kändes som om jag inte kunde kontrollera det, som om det var någon annan som pratade, och jag blev lite orolig att jag skulle fortsätta hela kvällen inför barnen och sånt. Men det gick över som tur var, hade kunnat bli lite konstig stämning annars.

På kvällen var jag helt groggy och jag minns faktiskt inte så mycket förutom att Miki kom förbi med guldballonger och en flaska Bollinger (som jag inte fick dricka upp) och en isfackla som hon brände av i trappuppgången.

Flickan (japp, jag är kompis med en 90-talist) med guldballongerna:

Nåväl, man ska alltid försöka se det positiva har jag hört och det som är bra är att jag fortfarande är i trettioårsåldern eftersom den här födelsedagen omöjligt kan räknas. Dessutom älskar jag min coola zombielook. Den förstärks dessutom av att jag släpar ena benet lite sexigt efter mig tack vare mina hard core-krossår på knäna. Så nu är frågan: när vill du komma på överraskningsfest?

Jag tänkte mig nåt sånt här (fast på Sturehof):

http://www.geeksaresexy.net/2014/12/06/wife-surprises-husband-with-zombie-infested-house-for-his-birthday-video/

 

Tummen upp!