När man spottar på maten men inte i glasen

Igår reste jag från Åstorps station i Skåne med destination Stockholm från en gråtande liten 3-årig tjej som inte hade något annat i huvudet än att hon skulle följa med sin mamma hem och jobba. Men nu skiter vi i det för det orkar jag inte ens tänka på. Tåget blev för övrigt bara en och en halv timme försenat. Faktum är att alla tåg från Hässleholm, där jag skulle byta, var försenade.

Men strunt i det också för nu tänkte jag gnälla om en helt annan grej, nämligen gnälliga barn. Tro mig, jag vet hur det kan vara att ha gnälliga barn. Och jag inbillar mig  till och med att jag kan skilja på att vara gnällig och att vara ledsen. I vagnen där jag råkade befinna mig satt två barnfamiljer, varav totalt fyra barn mellan åldrarna 4-ish och 9-ish. Så fort de inte fick sina ”behov” uppfyllda med omedelbar verkan protesterade de, minst sagt, högljutt. De skrek och levde rövare så att det skongrade i varenda öra över alltifrån om att deras spel på iPaden laggade till att Coca-colan var slut. Utan att det ens hördes en väsning från deras föräldrar. En kille i 5-6-årsåldern satt i närmare fyrtio minuter och ynkade högljutt över att han inte han inte fick åka på sin kick-bike i gången. Utan en tillsägelse. Föräldrarna log överseende och lite beklagande till oss medpassagerare som om det låg helt utanför deras makt. Killarna i 4-sätet framför mig  hoppade runt, skrek, kastade boll (kastade boll!), ville byta säten hela tiden och deras trötta föräldrar lydde som slavar. Det var på snudden att jag förvandlades till min salige morfar och skrek: ”håll käften era bortskämda ungdjävlar!”, men istället vacklade jag helt mesigt bort till bistron och gled upp på en räkmacka och lite vitt vin för att lugna nerverna.

Väl där försökte jag se ”The Conjuring” på Netflix för att komma på andra, lite mer positiva tankar, men det gick inte för det laggade (och inte bölade jag för det). Dessutom kändes det plötsligt mycket mer spännande att tjuvlyssna på  samtalen runt omkring mig. Att jobba, hade jag gett upp för länge sedan. Följaktligen tryckte jag in lurarna i öronen och stängde av ljudet (vågar ändå inte kolla skräckfilm med ljud på helskärm – ens när det laggar) och tjuvlyssnade som en riktig agent. Dessvärre skrämde samtalen mig mer än någon skräckfilm i hela världen. Två skånska män i övre medelåldern var tydligen väldigt mörkrädda, fast på ett helt annat sätt än jag, de kommenterade nämligen alla som inte var blonda och rågblonda i bistron på ett högst nedlåtande sätt och uttryckte vidare sitt djupa medlidande med stackars, stackars Jimmy Åkesson som måste ha livvakter och aldrig får prata till punkt. De fortsatte med att förfasa sig över att alla invandrare begick alla brott, blev skitrika när de kom till Sverige och fick fina bilar och körde Rolls Royce hela tiden.

Eftersom min James Bond-lek visade sig vara så ytterligt deprimerande drog jag ur lurarna och lyssnade istället helt öppet på en annan konstellation människor som satt framför mig; en 66-årig kvinna med stor hatt och iögonfallande tajt spetsklänning som visade sig vara  före detta flygvärdinna och  Miami-bo, hennes särbo från Vårby och en 25-årig lingvist som jobbade som SFI-lärare i Huskvarna. Den sistnämnda kände inte de andra två, utan började spontant prata finska med flygvärdinnan Miss Davies som hade finlandssvensk dialekt. De visade sig att båda hade sitt ursprung i Karelen. Bortsett från detta hade de inte mycket gemensamt förutom att de var väldigt bra på att dricka öl.

Till slut kunde jag inte låta bli att hoppa in i samtalet jag också för att det var så bisarrt härligt. Allt ifrån det fantastiska med finsk färje-karaoke och Smålands natur till starkspritspreferenser, språkfamiljer och utrikespolitik avhandlades i en rasande fart.  Miss Davies uttryckte sin uppskattning över att jag var från Göteborg och inte Stockholm där alla var kalla och stressade och inte hade tid ens att komplimentera en främlings vackra hatt. Jag fick också många komplimanger för att jag verkade så glad, svettig och såg så finsk ut till råga på allt. Miss Davies bjöd som kerma på moset in mig och min kille på tacokväll senare i sommar.

Som vem som helst kan förstå, bidrog ovanstående till att det blev mycket enkelt att ha överseende med både förseningar och idiotiska föräldrar och att ljuvlig frid med många oväntade skratt infann sig. Men säg det lugn som varar. Plötsligt spräcktes bubblan på det mest chockerande sätt; En man kommer springande in i bistrovagnen och öppnar varenda lucka där det ligger mat och smörgåsar till försäljning och spottar, på ett både aggressivt och mycket systematiskt sätt, på precis allting. Alla, utom undertecknad, blev mycket upprörda och korsförhörde konduktören varför mannen betett sig på detta sätt. Svaret blev att mannen ifråga var ”lite frustrerad” över förseningen och de många skiftande beskeden som givits efter vägen. För den som har läst någonting om det jag har skrivit angående mina äventyr med SJ den här sommaren är det kanske inte så svårt att förstå att jag inte blev helt bragt ur fattningen (utan att jag kanske till och med kände mig lite glad), speciellt när man som jag dessvärre inte begåvats med riktigt alla salige morfars  gener i form av kort stubin och dålig impulskontroll.

Den enda förutom jag som inte var upprörd var Miss Davies från Miami/Karelen. Hon tittade länge skeptiskt på konduktören innan hon liksom lite för sig själv mumlade att det var helt okej att spotta på maten om man var sådär frustrerad, till skillnad från att stänga bistrobaren helt utan förvarning. Särskilt inte eftersom hon inte var den som spottade i glaset. Som jag längtar tills inbjudan till den där utlovade tacokvällen kommer.

Skärmavbild 2014-07-24 kl. 21.14.55

Dagens lokaltidningsbesvikelse

Jag måste jobba hela sommaren. Det är jag väldigt glad för då Lejonhjärta har fått in flera stora spännande uppdrag, men samtidigt sliter det mig i känslomässiga stycken eftersom den ytterst korta tid på året man har med sina barn som inte handlar om att väcka dem bryskt, tvinga i dem frukost, åka kommunalt, tvinga i dem middag när de kommer hem innan man försöker få dem i säng går om intet.

Har  hittat en nödlösning som innebär att jag åker ner till dem de helger jag kan komma ifrån. Tre av barnen befinner sig hos farföräldrarna i Skåne och ett på västkusten hos mina föräldrar sedan sex veckor. Den sistnämnda, min äldsta dotter, har jag inte träffat på hela sommaren varför längtan och det dåliga samvetet är lika stort som Greklands budgetunderskott. Därför bestämde jag att jag skulle åka ned till Göteborg i fredags efter jobbet, jag skulle krama ihjäl min dotter som skulle möta upp mig på Göteborgs Centralstation runt klockan 23.00 varpå vi skulle bege oss till min morbrors och mosters lägenhet (tack Nusse och Lollo!) och se Jack Black-filmer tills vi däckade innan vi infann oss på Liseberg morgonen därpå. Därefter skulle vi ha en dag på landet med bad, sol och hundar.

En perfekt plan. Om det inte vore för Statens Järnvägar. För att göra en lång historia kort så reste jag klockan 17.24 på fredagen och var framme 15.05 dagen därpå. För dig som orkar fortsätta att läsa var det så här det gick till:

Jag kliver på tåget, med avgångstid 17.24, plockar upp min dator då jag har lovat en kund en text innan klockan 18. Texten är så gott som klar, den ska bara ges en sista översyn innan den skickas. Jag noterar förstås både att nätet inte fungerar och att tåget inte lämnar plattformen när det borde, men ingen information angående orsaken delges oss passagerare. En halvtimme senare berättar några medpassagerare att det står att tåget är inställt på SJ:s hemsida. Några minuter i sex kungör en högtalarröst att tåget är inställt pga en nedriven ledning men att man kan ta tåget som går 18.14 i mån av plats. Men! Du måste passera biljettservice, dvs SJ:s kassor inne på centralen, först. Jag och mina medpassagerare, men mest jag,  förvandlas ganska omgående till en fusion av Usain Bolt och en rugbyspelare med rabies varför undertecknad befann sig på nämnda plats högst några sekunder senare. Då bilden av min 14-åriga dotter ensam på centralstationen i Göteborg en fredagskväll var högst påtaglig kastade jag mig skamlöst fram vid första lediga lucka i en kassa (jag råkade totalt förtränga att det var 40 nummer före mig).

Killen i kassan upplyste mig om att det inte fanns några platser på tåget med avgång 18.14 (vilket måste inneburit att det inte fanns några platser på det här tåget för 2 minuter sedan när vi blev tillsagda att bege oss till Biljettservice?). Istället uppmanades jag att bege mig med pendeltåget till Sundbyberg där vi skulle bli upphämtade med ersättningsbussar och forslade till Bålsta i väntan på tåget mot Göteborg. Jag frågade om jag behövde en ny biljett för att hoppa på tåget som skulle ta mig från Bålsta varpå killen upplyste mig om att det inte behövdes då det var samma tåg jag nyss lämnat. Jag frågade varförihelvete jag inte bara hade kunnat sitta kvar på det tåget, men det hade han inget svar på.

Jag följer lämmeltåget med människor med väskor på släp mot pendeln och väl framme är det förstås ingen som vet vart vi ska ta vägen eller ens vilken sida vi ska gå upp på. Ingen information, utöver det värdefulla budskapet  om att tåget var inställt via sms finns heller att få. Ingen finns på plats, det finns ingen information på SJ:s hemsida och det går heller inte att komma fram till kundtjänst eftersom den är stängd och den vanliga bokningen inte går att komma fram till på grund av överbelastning. Vi är ungefär 200 människor som står och köar på en trottoar vid den mest trafikerade korsningen i Sundbyberg. Människor med hundar, olyckliga späd- och småbarn (såg bl a en ensam mamma byta blöja på sin pyttelilla bebis ovanpå sin resväska och en liten kille i 3-4-årsåldern som var på väg ut i gatan hela tiden där det åkte förbi bussar och bilar i hög fart), gamla och folk på kryckor. En man berättar att han är diabetiker och uttrycker sin oro över att inte veta hur lång tid det kommer att ta innan han kommer hem. Det är stekhett och kön fylls konstant på. Ingen vågar lämna kön med risk för att förlora sin plats i kön och därmed – sitt tåg, sin destination (en ensam tonårsdotter, en sjuk mamma, modersmjölsersättningen eller insulinet).

När ersättningsbussarna sent omsider anländer råder lynch-stämning. Chaufförerna har inga svar på mobbens frågor utan avvisar bryskt folk som försöker tränga sig på. ”Ingen får stå!” ”Om ni vill att bussen ska gå får ni hjälpa mig att avvisa de som inte har sittplatser!”

Efter denna underbara upplevelse tillsammans med denna stora skara harmoniska människor, pendeltågen, ersättningsbussarna och deras gladlynta chaufförer, den obefintliga informationen och köandet i solen på den pittoreska trottoaren i Sundbyberg samt beskedet om att mitt tåg redan åkt när jag väl kom fram och att alla andra var fulla (tågen alltså) åkte jag tillbaka till centralen och bokade om min biljett till första avgången dagen därpå. Jag bad uttryckligen om en biljett på ett tåg som inte skulle gå via Västerås och Eskilstuna för att försäkra mig om att dagens fadäs inte skulle upprepas. Efter att ha ställt in resan för min min ledsna och besvikna dotter  och sovit några få timmar står jag återigen på Stockholms Central i okristligt timma och blickar upp mot informationstavlorna där jag möts av det upplyftande beskedet att mitt tåg är, just det – inställt. Jag har 1. blivit bokat på ett tåg som går via Västerås (trots att jag uttryckligen undanbett mig detta) och 2. inte fått någon information trots att felet är detsamma som igår, dvs. ett som uppstod närmare 12 timmar tidigare. Man kunde ju tycka att man borde hinna formulera ett sms eller uppdatera sin hemsida på den tiden.

Samma drill upprepas med pendel, köande på trottoar i Sundbyberg och ersättningsbussar. Därefter ytterligare tre timmars väntande på en perrong i Bålsta (utan toalett eller ens en godisautomat i sikte) i stekande sol. Strax innan tåget inkommer på perrongen i Bålsta dyker två trevliga SJ-anställda upp och hör och häpna: de har lite information! Det var förmodligen  därför de vågade visa sig. Den ena, som var en lokförare som hade jobbat hela natten berättade att vi inte kunde förvänta oss att få några besked om när vi skulle vara framme förrän tidigast efter Hallsberg. Anledningen var att tåg som går enligt tabell, dvs. inte är försenade, alltid prioriteras. Jag reagerade förstås på det absurda i detta och undrade varför passagerare som väntat i ett halvt dygn inte prioriterades. Svaret var  att ”det är så det funkar, statistiken måste se bra ut”. Denna lokförare bjöd för övrigt alla oss som stod runtomkring på dagens enda skratt genom att lite uppgivet berätta att alla som jobbar på SJ alltid flyger när de ska resa någonstans.

Jag börjar språka med en engelsman som har en sjukdomsbild som kräver att han äter med jämna mellanrum (jag förstår inte riktigt den engelska termen, men det är inte diabetes), han är lite oroad för han har bara en chokladkaka i väskan. När så äntligen tåget dyker upp och vi förväntansfullt frågar konduktören i vilken vagn bistron är belägen får vi veta att det vare sig finns mat eller dryck ombord. Engelsmannen tappar det en smula, han blir naturligtvis rent ut sagt rädd, och skäller frustrerat ut henne efter noter innan han på typiskt brittiskt vis ber allra ödmjukast om ursäkt. Jag springer till toaletten, som är full av bajs, för att hämta lite vatten till honom men vattnet är fesljummet och det finns inga muggar.

Merparten av de som befinner sig på tåget har inte ätit eller druckit sedan dagen innan och ärligt talat, för mig går det väl an. Men för den gamla, krökta damen som släpar runt på sin stora väska och försöker förstå vad som händer, familjerna med de små barnen som gråter och är hungriga och mannen med diabetes så är det en helt annan historia.

Vi kom fram till slut och jag och min dotter gick på Liseberg och såg Nacho Libre på kvällen. Engelsmannen överlevde och hann träffa sin bror och hans familj som flugit in från Singapore över helgen.

Det bidde naturligtvis  inte så mycket tid att umgås med min dotter och alldeles för snart skulle jag åka hem. Med tåg. Och tro det eller ej, men 100 meter från centralen stannar tåget. I närmare 2 timmar. SJ hade försökt koppla ihop ett ”supertåg” (hahahaha) med jättemånga vagnar vilket föranledde ett elfel som innebar att det inte gick att stänga dörrarna och att de fick bogsera bort de första 6 vagnarna och trycka ihop alla passagerarna i de återstående vagnarna. Via högtalarsystemet uppmanades vi att ”ta med den uppfostran vi fått hemifrån och turas om att sitta”. Kunde inte låta bli att fundera i mitt (inte så stilla) sinne över vem som har uppfostrat Statens Järnvägar. Stalin?

Hela det här inlägget känns lite som en enda stor veckans lokaltidningsbesvikelse*-novell eller världens största i-landsproblem. Eller vad tycker du? Jag har faktiskt aldrig drabbats personligen tidigare, kanske är det inte en stor sak. Skulle vara intressant med fler synpunkter, ”vittnesmål” eller eventuella insikter.

Det enda positiva med det här är att jag har kommit på en bra payoff, som dessutom är alldeles gratis. Varsågod SJ:

SJ – för dig som att älskar att resa
(jättejättelänge utan att komma fram)

crazy train

Sammanfattning: Crazy train är inte bara en grym Ozzy-låt.

* För dig som inte känner till ”Veckans lokaltidningsbesvikelse”, ta gärna en titt här.
En sida som bjuder både på ett gott skratt och insikten om att Sverige förmodligen skulle behöva drabbas av ett krig (för att få lite perspektiv på allt möjligt).