I helgen var jag och mannen i mitt liv nere i Göteborg för att fira min bästa killkompis Daniel, även kallad Kim-Bob (vilket han även kallar mig för att komplicera saker en smula),  som jag har känt sedan jag var en  en stenhård men ängslig liten tonårsbrud. Jag och Daniel var i begynnelsen inte alls speciellt tajta utan råkade bara ingå i samma hårdrocksgäng som frekventerade den lilla, lilla världen beståendes av Wajtan, replokalerna i Musikens Hus, MUG, Elvans, Valvet och Majornas fritidsgård. På den tiden var Daniel den gudabenådade sångaren i min dåvarande pojkväns band, även känd som Majornas casanova.

Illwill: Hårdaste hårdrocksbrudarna (och en kille från In flames – jo, det är sant – han spelade trummor under en kort period efter att vår trumslagande stjärna Sara Pang tog sin an nya utmaningar).

Om jag ska vara helt ärlig gillade jag inte den där blonda divan alls i början eftersom jag tyckte att han var en posör i klass med Per Morberg, om jag hade vetat vem han var på den tiden. Det var först efter att vi under lätt tragiska omständigheter utelämnades i varandras sällskap en helg 1992, närmare bestämt under fotbolls-EM, som vi fann varandra.  Och som vi fann varandra! Jag kände mig trygg eftersom han var precis lika elak som min bror och upprymd eftersom han delade min humor – som till ganska stor del bygger på att den är rolig för att ingen annan uppskattar den särskilt mycket.

En av de mer minnesvärda upplevelserna var när vi shanghajade en vitklädd smörsjungande pianists flygel i ett VIP-tält varje gång han gick på rast. Daniel gjorde stor succé när han luftade stämbanden, till skillnad från när jag gjorde det, vilket föranledde ett präktigt slagsmål (eftersom han tagen av publikens respons tillfälligt glömde bort vår nyfunna vänskap och helt sonika knuffade bort mig från rampljuset så att jag nästan trillade ner i kanalen). Det slutade förstås med att de kastade ut oss båda två och att Daniel höll fast mig och spottade en halvtuggad lakrits-godis i min mun som straff för att jag regnade på hans parad.

För att återgå till nuet: Daniel var oerhört nöjd med sin 40-årsfest. Hans fantastiska flickvän, som även hon är en gudabenådad sångerska, hade ordnat den bästa överraskningsfesten i mannaminne i en gammal boxningslokal i Majorna där Daniel varit medlem sedan han var 8 år och idag är tränare och mentor åt unga boxare. Festens deltagare bestod till merparten av musiker vilket föranledde en hel del musikaliskt oförglömliga ögonblick i boxningsringen som dagen till ära gjorts om till en provisorisk scen. Som till exempel när flickvännen, backad av två kickass-sångerskor, sjöng den svulstigaste version av ”You´re the meaning of my life, you´re my inspiration” jag någonsin hört. Min man berättade efteråt att han genom hela låten randomly kollade på klockan för att distrahera sig själv från att börja lipa. (Mes.)

Självklart uppstod en del pinsamma incidenter också, antar att det hör till när gamla spöken från förr träffas för första gången på typ två decennier. Som till exempel att mitt ex (det är 20 år sedan vi gjorde slut) och hans fru lyckades låtsas att jag inte fanns under hela åtta timmar på en mycket begränsad yta. Eller att en annan gammal ”vän” tyckte att: ”tja, Kim har väl legat med alla i den här lokalen” var ett roligt skämt att dra på scen. Min nyblivne man uppskattade det speciellt mycket och kände sig ännu mer bekväm bland alla dessa människor han aldrig hade träffat förut. Mitt eget bidrag på detta tema, det pinsamma alltså, bestod i att jag sjöng ”Out of the rain” 734 gånger till allas stora förtret. Den begåvade pianisten vägrade av någon outgrundlig anledning ackompanjera mina bidrag till kvällens underhållning. Déjà vu. Jag blev vidare, som alltid, pikad för att jag 1. Övergett Sveriges framsida och: 2. Inte pratade lika mycket göteborgska. Lika roligt varje gång.

Hämnden var dock  ljuv. Jag och P snackade ihop lite snabbt och började sedan i varje sällskap vi hamnade i fråga lite i förbifarten om de hade hört på ekot idag att Göteborg numera var Sveriges tredje största stad och att Malmö hade gått om som nummer två. Inte det? De flesta reagerade med att låtsas som om det inte var någon stor sak och hummade tillkämpat positivt intresserat innan de drog sig undan och febrilt började googla i sina mobiler med pannorna i djupa veck.

Ni kan sluta googla nu.

(Men snart händer det!)

PS. Jag hade bara legat med två stycken på festen.