Det här börjar bli bisarrt. Det här att nästan alla mina inlägg handlar om träning. Och att jag faktiskt tränar nästintill varannan dag. Jag som aldrig har förstått hur man frivilligt kan utsätta sig för att ha jättetråkigt och ont i en ful, oinspirerande miljö bland en massa främmande, svettiga människor. Jag som raljerat över alla som sportar eller är det minsta hälsosamma och inte så mycket i hemlighet avskytt varenda träningsrelaterad statusuppdatering som någonsin seglat förbi i Facebook-flödet. Nu gör jag själv samma sak, fast ännu värre, eftersom jag inte nöjer mig med att checka in på gymmet eller publicera något fett Runkeeper-resultat, utan breder ut mig om minsta med- och motgång (okej, flest motgångar då) i långa blogginlägg.

Jag måste ju motvilligt erkänna att den här gymvärlden faktiskt är ganska spännande. Inte minst eftersom allting är helt nytt för mig. Som häromdagen till exempel då jag planerade att lyfta en skivstång och fick syn på de här: Aha! Tanken var att jag skulle sätta på vikter på den där stången (fatta mesigt att bara lyfta en stång, liksom) och som det mastermind jag är var det enkelt att lista ut att man fäste vikterna med de där tingestarna. Eller? Nähä… När jag inte fick det att fungera direkt sneglade jag ängsligt på övriga närvarande för att säkerställa att ingen noterat mitt okunniga tilltag. Försökte tänka snabbt. Kanske skulle man bara trä på vikterna och liksom balansera dem medan man lyfte? Provade. Förstod att man inte skulle det när den ena vikten flög iväg som en projektil och landade pinsamt nära en man som låg och gjorde situps på en liten grå matta. Lika röd i ansiktet som mina pyjamasbyxor (hade mina jättesköna rödrutiga pyjamasbyxor på mig) försökte jag illa kvickt komma på något sätt att distrahera de som blängde. Då kom jag på det – de där grejerna var ju sådana där handledstränar-grejer! Tog på mig en cool min, plockade ned dem helt proffsigt och klämde ihop dem supersnabbt jättemånga gånger. Haha! Där fick de så de teg (trodde jag tills fitnesscoachen därhemma – lite svettigt faktiskt att ha både en på jobbet och hemma – hade svårigheter att dölja sitt hånfulla skratt när jag triumferande återgav min rådighet).

Åter till det positiva. Att säga att det är roligt att träna är kanske att överdriva, men det känns skönt och jag kan faktiskt redan se lite resultat; dvs en mycket vag antydan till muskler som jag hypnotiskt stirrar på i spegeln medan jag lyfter hantlar. Jag har till och med börjat förstå bodybuildar-grejen och nu har jag bestämt att jag ska bli en bodybuildare! Ni vet en sån där som går gatan fram med gigantiska muskler och fluffiga kamouflage-byxor! Har alltid tyckt att det verkar så mäktigt att vara riktigt stark och fantiserar eventuellt lite osunt ofta om att jag kan vinna över alla i armbrytning eller brotta ned vem som helst. Fast vid närmare eftertanke ska jag nog bli en transformer istället. Då kan man till exempel förvandla sig till en racerbil och bara: ”oj, kolla här vad som hände nu när du var dum – jag ba körde iväg och sen över dig supersnabbt” eller så kan man bara vara sig själv, en helt vanlig megarobot, och skrämmas med sina stora metallfötter när kontrollanten kommer på tvärbanan och det visar sig att månadskortet gick ut igår. Eller nä förresten, jag ska nog bli en helt vanlig superhjälte, en sån som ser ut som en människa liksom. Om man bara får välja en skill tycker jag att det är vansinnigt svårt att välja mellan att kunna flyga eller bli osynlig. Har ägnat många timmar av mitt liv över att begrunda just det. Tänker att det är bra att vara förberedd, man vet aldrig när man ställs inför detta dilemma.

Idag lyckades jag i alla fall äntligen ta en selfie medan jag låg på golvet på gymmet och spelade död utan att någon upptäckte mig (jag var antagligen osynlig). Visst ser det verkligt ut? Vilken superkraft skulle du själv vilja ha?

PS. Månadens match mellan mig och Danne, dvs antalet träningstillfällen slutade 14-14. Jippi – jag kommer antagligen snart att förvandlas till en superläskig bodybuildar-racerrobot!