Bröllopsresa i Berlin

På höstlovet var det äntligen dags för mig och Pelle att  bege oss på smekmånad/bröllopsresa ett och halvt år efter självaste bröllopet (eftersom vi är de mest välplanerade människor som finns i hela världen). Det blev en weekend i Berlin. Och inte vilken weekend som helst – utan världens roligaste weekend! Det roliga drog igång nästan direkt, närmare bestämt  redan klockan 7 på morgonen på tåget från Ängelholm när vi fick syn på på ett danskt flygblad med den fantastiska rubriken: ”Uhuhuuu…Halloween”.

Vi läste rubriken om och om igen på olika roliga och jätteläskiga sätt och skrattade så att vi grät till våra morgontrötta medresenärers stora glädje. Här tror jag Pelle säger något i stil med: ”Uhuhuhe…Halloweene.” Du kan säkert förstå hur rädd jag blev.

Strax därpå bjöd världens bästa man på medhavd finfrukost. Planen var: tryffel-salami (eftersom jag är vegetarian var ju just det helt ointressant, men i alla fall), tre vällagrade ostar, lyx-knäcke och mimosa. Det sistnämnda gick dock i stöpet eftersom Pelle hade råkat köpa morots-juice. Men  det lilla i-landsproblemet drog inte ned stämningen det minsta, man är ju sällan vare sig särskilt nogräknad eller kinkig klockan 7.00 på morgonen när man är ute på äventyr. (Till skillnad från alla pendlare som hatade de två finklädda töntarna som fyllande till, snackade hittepå-danska och förpestade luften med illaluktande ostar i två timmar.) Det hade heller såklart ingenting som helst med flygrädsla att göra att vi delade på två flaskor champagne vid denna arla timma.

När vi överlevt flygresan och installerat oss på vårt jättestora hotellrum tog vi av oss byxorna och intog bästa snacket, dvs. det som var kvar av de gamla ostarna och vin – rött! -från livsmedelsbutiken runt hörnet, så exotiskt!

Restaurang-jackpot #1. Efter att ha vandrat gata upp och gata ner i flera timmar upptäckte vi plötsligt – till vår stora förvåning – att vi var utsvultna. Vi ville så gärna hitta ett mysigt ställe där det fanns bra vegetariska alternativ, men det var lättare sagt än gjort. När vi var nära att slå ihjäl varandra efter ytterligare några timmars vandring stannade vi plötsligt upp framför ett ställe som hette Kushinoya. Det visade sig vara en japansk spett-restaurang med massor av goda vegetariska rätter. Själva serveringen var uppbygd på det mest logiska sätt, troligtvis med attack-hungriga tom-huvuden som vi i åtanke. Kolla in det här super-smarta systemet t ex: en egen termos med saké som man serverar sig själv efter behag.

image

Egentligen, förklarade Pelle, var det smarta det här logiskt uppbyggda systemet som någon kanske uppfattar nedan. Men i alla fall.

image image

Nästa dag tog vi en kaffepaus vid en konstig kyrka med anor från 1200-talet som vi låtsades vara jätteintresserade av fastän vi egentligen sket i den.

På bilden nedan är Pelle upprörd över de kommersiella krafterna som tagit över Checkpoint Charlie. Ingen kunde gå fram utan att få en töntig militärkeps påtryckt på huvudet och bli avkrävd €20 för en bild. Pelle blev så himla arg över att de hade lagt ut en röd matta från IKEA och att de hade amerikanska uniformer från olika tidsåldrar på sig att han var tvungen att gå in på Facebook.

Historiens vingslag fladdrade oss i ansiktet när vi, efter att ha passerat Chekpoint Charlie, plötsligt hamnade mitt i en vägspärr och blev ”rekommenderade” (älskar förskönande omskrivningar) att omedelbart lämna området för att de hade hittat en bomb från andra världskriget. 

En annan av våra många lyckträffar under resan var när vi begav oss mot en restaurang som vi blivit tipsade om (av Pelles kompis) som tyvärr var stängd, men istället hamnade i denna fantastiska saluhall i östberlin. Tydligen något av det hippaste i Berlin, när det kommer till saluhallar då. Pelle käkade pulled pork och drack Lynchburg Lemonade och jag en göräcklig vegetarisk pizza. Men jag fick också jättegodgod potatis av Pelle, potatis-Pelle.

Strax därpå drog Pelle ett tråkigt gubb-skämt till en ung tjej som råkade stå bredvid när jag skulle ta ett kort, men han ångrade sig direkt och bad om ursäkt. Han yttrade alltså ingen gubbsjuk kommentar eller så, han ”råkade” bara lägga armen lite busigt om henne, säga nåt skit-töntigt och le mot kameran. Hon var dock tolerant, cool och offrade några minuter på att berätta en massa spännande saker för oss gamlingar. Som till exempel att hon var uppvuxen i östberlin och att hennes mamma hade ockuperat hus. 

Fasad-art (enligt Pelle – the master of tråkig gubb-humor – vanligen förkortat: ”fart”.)

Madonn-art.

På en koreansk  restaurang som hette Angry Chicken, helt inredd i aggressiva neonfärger,  fick jag syn på den bästa förtydligande illustrationen ever.

Restaurang-jackpot #3: en cevicheria! Bortsett från bra ceviche som smakade nästan som i Costa Rica så var den största behållningen det peruanska grabbgänget vid bordet bredvid som inte visste att jag förstod varenda ord de sade. 

Random läskig clown som jag tog kort på för att halloween-skoja med Agnes (som har clown-fobi). #despicablemom

På väg genom skumma gränder till vegetariska kult-restaurangen Cookies & Cream.

Man fick inte fotografera inne på Cookies & Cream och jag fick förstås en sträng tillsägelse.  Upptäckte att det är ännu roligare att fotografera efter att man har fått en sträng tillsägelse. Så himla busigt också att det står: ”Knulla” på tavlan.
Som kan anas på Pelles jätteröda högeröra så var han inte helt nöjd med mitt superhemliga spionfotograferande som fortgick trots fortsatt vuxenskäll från personalen.

Nästa dag hittade jag det perfekta fordonet. Fri tolkning. (Men du som läser det här känner säkert mig: Om alla som dricker öl hjälps åt rör sig baren bakom den fula, svarta bilen).

Och sen såg vi en bredbent man som verkligen gillade panflöjt.

Lite mer street art.

Varje dag återvände jag till min favoritplats,: dockavdelningen på KaDeWe. Här tillbringade jag nog mest tid under hela vårt Berlinbesök. Varje gång vi gick in på KaDeWe, som är den tyska motsvarigheten till Harrod´s,  föreslog jag fria aktiviteter för Pelle. Han förstod nog, men låtsades tycka att det var en god idé (och gick iväg och provade lite sniglar och absinth eller nåt, vad vet jag?) medan jag lekte med alla dockor, testade olika röster och karaktärer och skrämde ett och annat barn. Jag köpte med mig tre stycken hem; en Henry, en Mika och ett kakmonster. Är fortfarande bitter över att jag inte köpte den gröna draken. En gång blev jag väl exalterad och råkade kasta mig ner i en kartong när två personer ur personalen stod och inventerade. Eftersom jag har både selektiv hörsel och selektiv språkförståelse förstod jag inte när de sa att jag inte fick röra de där dockorna. Men det gjorde Pelle (som smög på mig). Han skämdes eventuellt lite extra mycket när jag försökte avleda dem genom att jaga ett litet förskrämt barn runt i affären med supersöt fladdermus-docka. #otacksam

Pelle fönstershoppar…bonsaiträd.

Bås och bio. Alltså, vi gick inte in där utan tog bara suddiga kort från andra sidan gatan.

Restaurangjackpot #4: Vietnamesisk vegetarisk restaurang som plötsligt uppenbarade sig ur ingenstans när vi råkade vara vrålhungriga en annan gång.

Innan dess hade vi besökt Förintelsemonumentet. I avdelningen med gamla dagboksanteckningar och brev fann jag ett brev som 12-åriga Judith skrivit till sin pappa strax innan hon och hennes mamma avrättades. Hon uttryckte innerligt och utan omskrivningar hur mycket hon älskade sin pappa, att hon visste att de aldrig mer skulle ses, att hon verkligen inte ville dö, att hon var så rädd för att dö, speciellt som hon sett att de mindre barnen inte blev skjutna utan bara kastades ner i groparna.  Det vidriga i det och allt det ännu vidrigare som man kan läsa mellan raderna. Det var  en rysk soldat som hade hittat brevet i leran utanför koncentrationslägret. Kan inte riktigt förklara varför just det där brevet högg sig in i själen mer än något annat jag någonsin tagit del av som rör andra världskriget, det är ju ändå en hel del. Kanske var det just att man kom så nära, både geografiskt och fysiskt. Brevet som den lilla rädda flickan med det fruktansvärda ödet skrivit, hållit i sin hand och tappat fanns ju där. 

Efter det strosade vi runt planlöst på stan.

Riksdagshuset.

Efter ett tag måste man ju få skoja till det lite. Tror att jag tog ungefär 127 kort på Pelle emedan jag under opassande gapskratt uppmuntrade honom att göra sin allra mest infantila min, se nedan. Besöket på den här italienska restaurangen (vilka det för övrigt kryllar av i Berlin) började inte bra då jag råkade sätta mig på en äldre kvinnas jacka. Hon blev så upprörd över att jag inte inte märkte det att jag och Pelle blev tvungna att byta plats. Vi tyckte hon var ”lite” otrevlig först då hon knuffade och stirrade ilsket på mig ungefär var tredje sekund, men när vi noterade att hon släppt det, tagit ett glas vin och börjat mamma-dansa på sin stol till de italienska pop-låtarna började vi så sakteliga älska henne. Jag blev nästan lite besatt, ville så gärna veta vem hon var, hennes historia och vad hon jobbade med varför jag började tjata på tant-magneten Pelle (som nu satt bredvid henne efter vår lilla incident) att börja prata med henne. Eftersom han är världens bästa resesällskap, som dessutom pratar perfekt tyska,  fick vi en kort stund senare ta del av hennes historia som lämnade nästan lika mycket obehagligt mellan raderna som lilla Judiths. Hon var född i Berlin precis efter krigsslutet, hon visste inte vem hennes pappa var och det visste tydligen inte hennes mamma heller.
– Han var nog inte direkt tysk – snarare ryss, skrattade hon och knäppte lite extra intensivt med fingrarna till Enrique Iglesias senaste hit.
När hon hörde att vi var svenskar berättade hon att hon skickades till Vimmerby som sommarbarn för att äta upp sig för att hon var så mager. Familjen hon kom till ville adoptera henne och det ville hon också väldigt gärna till skillnad från hennes mamma som vägrade. Sen vill hon inte prata om sin bakgrund mer utan berättade bara att hon nyss gått i pension efter många år som yrkesverksam sjuksköterska.
– Tack så micket hejhej,  var det sista vi hörde innan vi lämnade och hon viftade in ett glas till..

image image

Nästa dag åkte vi till Olympia-stadion och gick guidad tur. Vi blev guidens gullebarn för att guiden, enligt egen utsago,  älskade svenskar.

Provsitter Angela Merckels stol på Olympia Arena. Den var skön fastän det var lite fågelbajs på den. 

Sånt som kan hända när det har varit lite för seriöst en stund.

Hejdå Berlin! Inte Pelles favoritstund på resan. 

Barnen gillade dockorna i alla fall. Henry döpte sin till Chad (det roligaste på hela höstlovet kan ha varit när tjejen i korvkiosken i skåne trodde att han hette ”Shag”).

Jättemycket. (Tur för dom.) 

Världens innerligaste tack till alla er som såg till att vi kunde åka på vår fantastiska resa – ni vet vilka ni är! Kramar, tack och massa kärlek från oss.

Hillabillylördag på alla fyra

Igår ringde överraskningarnas mästare (Pelle) och berättade att han hade en överraskning till mig. Kunde förstås inte låta bli att luska trots Pelles uppenbara missnöje över detta. ”Kan du inte bara  vänta och se, du gillar ju överraskningar?” Nej. (Alltså jag gillar överraskningar men är också född allmänt irriterande). Läs mer

Tips till efterblivna zombie-älskare

Om du som jag plöjer Walking Dead för sjunde gången och rent allmänt är lite dålig på att snappa upp saker och ting vill jag tipsa dig om  något som kommer att ge ditt liv en helt ny mening: Det finns en spinoff-serie som heter ”Fear The Walking Dead” som utspelar sig i begynnelsen av zombie-apokalypsen!

Jag fattar inte hur jag har kunnat missa det, speciellt inte eftersom jag insåg att jag till och med följer ”Fear The Walking Dead” på Instagram. Till mitt försvar beror det kanske lite på att jag följer alla TWD-konton i hela världen på Instagram (inklusive de  ryska).

Jag älskar särskilt mycket att det utspelar sig i  zombie-apokalypsens begynnelse. Tycker att det har varit alldeles för lite av den varan i original-serien, det vill säga återblickar från hur allting började.

Generellt tycker jag faktiskt att det mest kittlande i nästan alla filmer är just när själva konflikten uppdagas. När presentationen av alla karaktärer, relationer och miljöer är avklarad och den bräckliga vardagen plötsligt krackelerar, gradvis eller abrupt,  av den ena eller den andra anledningen. Ibland knarkar jag filmer på Netflix utifrån den principen; jag kollar ungefär 10-15 minuter in i filmen sen snabbspelar jag igenom, ser en scen här och där, och kollar slutet. Det spelar ingen roll om det är B-draman eller knasiga, halvdåliga skräckfilmer – jag är så sjukt nyfiken på själva filmidén. Inte sällan är intrigerna fullkomligt barocka, speciellt inom nämnda genrer, och det väcker ju massor av spännande tankar och rentav hopp om mänskligheten. Vad är det för en dåre som har hittat på det här? Hur i hela friden lyckades dåren i fråga sälja in filmen och få den finansierad?

Kanske är det någon slags trygghets-knarkande; nog för att min egen vardag krackelerar varenda eviga dag men Pelle har i alla fall inte en kannibalkvinna från skogen inlåst i vårt källarförråd som han förgriper sig sexuellt på (vad jag vet i alla fall, det var i och för sig länge sedan jag var därnere nu eftersom ljuset släcks om man inte rör sig på ett tag och sist det hände sprang jag in i en vägg av skräck eftersom jag trodde att det kom en zombie). Eller kanske är det drömmen om att något av mina byrålåde-manus en dag skall anammas av en annan dåre? Vad vet jag, som sagt. Pilot-avsnittet av ”Fear The Walking Dead finns i alla fall på HBO Nordic. Spana in det om du inte redan gjort det, din lyckost. Själv ska jag ”se” ett generande antal B-filmer på Netflix så fort barnen har somnat.

PS. Vill du läsa en intressant artikel om zombie-trenden, som likt zombisarna själva, vägrar dö, kan du göra det här. Kulturjournalisten Fredrik Strage, som alltid ligger mer än ett steg före,  var inte helt otippat en av de första som förutspådde vår fixering vid levande döda. Han är nog för övrigt min diametrala motsats. Jag som alltid upptäcker musik och serier 10 år efter alla andra, aldrig har sett Dallas, bara gillar gubbrockband från 70-talet och framförallt: inte ens vet hur Eagle-Eye Cherry ser ut.

Årets Eagle-Eye Cherry-prank. 

Igår skulle jag och Danne hem till våra kollegor Elisabet och Binge efter jobbet för att äta middag och diskutera ett kommande projekt.

På vägen dit besökte vi systemet och det var där Danne på ett högst beundransvärt sätt lyckades genomföra det där  som står i rubriken. När jag står och ställer upp flaskor på rullbandet passerar Danne. På vägen förbi böjer han sig blixtsnabbt fram och frågar viskande ”hur går den där Eagle-Eye Cherry-låten nu igen?” Därefter går han ut ur kassan. Eftersom jag och Danne är som två (astöntiga) syskon som alltid tävlar om precis allting är min instinktiva reaktion att jag måste komma på skitsnabbt hur låten går.

Jag släpper således allt och slår ut med händerna i luften och skriker: ”Ge mig en sekund” (adresserat ingen eftersom tävlingsnerverna gjort att jag inte ens märkt att Danne inte ens är i närheten). Efter att ha stirrat ut i tomma luften ganska mycket längre än en sekund (med gissningsvis galen blick) börjar jag sjunga ”Save tonight”, på hittepå-engelska eftersom jag inte minns texten. Det är när jag står där, sjukt nöjd över att jag kan melodin, ylandes ”hey tomorrow, and the achy breaky boo” som jag ser att han står där, bakom mig i kön. Den här snubben, alltså:

Riktigt så här hängiven såg han dock inte ut när han tittade på mig.

Jenny Strömstedt överraskar igen.

I söndags replikerade Jenny Strömstedt  i Expressen på reaktionerna hon fick från mig och många andra på sitt Instagram-inlägg där hon hyllade djurparker i allmänhet och Kolmården i synnerhet.

Det hade hon lika gärna kunnat strunta i eftersom det var lika tandlöst som ett lejon på cirkus. Jag förvånade faktiskt både mig själv och min stackars omgivning – som utsatts för mitt gormande och orerande i förra veckan – med att inte ens bli upprörd. Konstaterade istället med en axelryckning att det mest kändes sorgligt att hon inte orkade anstränga sig mer – vare sig att ta in de argument hennes antagonister anför eller för att propagera för sin sak. Det enda hon egentligen (åter) klargjorde var hur lite hon bryr genom att högst nödtorftigt försöka sopa över de värsta grodorna med lite klichéer om att ”verkligheten ser helt annorlunda ut” och referera till denna bistra verklighet genom att ömka några utrotningshotade djur hon googlat fram. Det är förbannat  tröttande med dessa gamla aparta argument.

Hon skjuter ungefär lika högt över mål som jag gjorde när jag spelade fotboll i GFF i mellanstadiet (vi – och framförallt jag som till råga på allt var forward- var så dåliga att vi fick chokladbollar om vi förlorade med mindre än fyra mål). Jenny berör till exempel inte ens aspekten om att det fortfarande handlar om kommersiell verksamhet (som profiterar på varelser som lider) utan tar istället upp vicenterna och en nästan utdöd hjort i sitt försvar för Kolmården. Jag kan kanske ”köpa” vicenterna och till och med hjorten, men inte delfinerna som blir blinda, tar livet av sig och förnedras som skojiga clowner i en liten klorerad tank. Och var kommer myrkottarna och palmoljan in i bilden?

Det som överraskade den här gången var dock att hon inte tydligen inte är främmande för att hänge sig åt härskartekniker. Jag syftar på att hon nedlåtande klumpar ihop alla som reagerat på hennes inlägg som ”djurrättsaktivister”. Tyvärr är det, som vi alla vet och uppenbarligen Jenny också, så att ”djurrättsaktivister” i majoritetens uppfattning oftast likställs med de däringa dummningarna som mordhotar ”stackars strävsamma”  pälshandlare och deras familjer. Och då blir det givetvis lite lättare att vinna tillbaka massan.  Snälla, vakna. Jag, och kvalificerat gissningsvis många med mig, tänker: Jenny, du kanske borde börja ta in att dina antagonister i allt högre utsträckning snarare är din upplysta svenne-granne än emo-tjejen som spraymålar pälstanter på stan. Inte för att det är något fel med emo-tjejens (ursäkta den generaliserande tant-etiketten) inställning – tvärtom – dock lämnar kanske just nämnda metod en del att önska.

När jag nu åter läser din krönika som i min mening är ett komplett slöseri med tecken i Sveriges näst största kvällstidning känner jag ändå att det rycker i ilsk-nerven. Den putslustiga rubriken gör sitt till förstås: ”Gå på Kolmården och folk blir vildare än djur”. Vildare än vilka djur? De du såg i ögonen i förra veckan? Du kan vara vild, Jenny. Wild and crazy i bemärkelsen ”wild and crazy koka delfinen-lady”.

Ser fram emot den dagen du anammar mina filmtips (Blackfish och The Cove) och tar in den här frågan på allvar – med hela din hjärna och ditt hjärta.

PS. Lite självrannsakan: Det var absolut fånigt, schyfferskt och lågt av mig att ta upp reklam-aspekten och huruvida du betalade eller inte. Förlåt, det var helt irrelevant. Men nästa gång du vill betala för en upplevelse som inbegriper marina däggdjur – boka en träff med de där mäktiga raringarna i sitt rätta element (hos en ansvarsfull aktör) där du får möjlighet att närma dig dem med respekt på deras villkor. Dessa vilda djur kommer högst troligen att själva att välja att närma sig dig helt frivilligt. Och då snackar vi äkta fulgråt. Tro mig, jag vet.

Och för dig som är intresserad av bakgrunden:

Här kan du läsa mitt öppna brev till Jenny, här kan du läsa Jennys krönika, och här min recension av Kolmården.

Öppet brev till Jenny Strömstedt: Det trodde jag inte om dig.

Hej Jenny,

Jag såg att du har varit på Kolmården i veckan med din familj. Du skrev på Instagram att du vet att ”man i många fall kan vara kritisk till djur i fångenskap”, men att du något generat måste erkänna att fick anstränga dig ”för att inte fulgråta under delfinshowen.” Därefter lyfte du djurparkernas behjärtansvärda roll i vårt samhälle; ”att fostra en generation barn som förhoppningsvis kommer att ta hand om jorden och dess artrikedom bättre än vi har lyckats med”. Det gör mig så outhärdligt sorgsen att det är just du som skriver de här komplett infantila orden, inte bara för att du har sextioniotusen följare på Instagram, utan av en anledning som jag tänker återkomma till.

Jag kan till att börja med inte låta bli att undra vad all världens djurparker gjort för fel med tidigare generationer? Varför de/vi inte tillförskansat oss dessa storartade insikter? Jag kan framförallt inte låta bli att undra hur i hela friden du kan tro att man förmedlar de insikter du nämner genom att hålla vilda varelser på ett sätt som ligger ljusår ifrån deras naturliga sätt att leva? Vad förmedlar egentligen fyra lessa jättekatter på en åker som betraktas genom en glasbubbla av glass-kladdiga barn och föräldrar som trängs och knackar på glaset för att få en reaktion? Kanske att det är okej att frånta en levande varelse alla möjligheter till ett naturligt liv på den individens villkor för att…? Vad? Att en annan art ska förstå att det är det enda den eftersträvar (den art som för övrigt har fråntagit densamma just det)? Ovärdigt, är ordet.

Jag måste erkänna att jag också har varit på Kolmården, sett delfin-showen, bitit ihop och fulgråtit på knä i ett dike efteråt så till den grad att mina två äldsta döttrar blev så rädda att de också började gråta. Varför grät jag? Jo, för att jag skämdes. Inte bara för att jag bidrog till profiterandet på oskyldiga varelser utan också för att jag tillbringat omkring 600 dagar av mitt liv med delfiner och andra marina däggdjur i sitt rätta element. Jag vet hur deras liv – så som det borde vara – kan se ut. Hur de färdas över oändliga havsvidder och lever med sina familjer i djupa, kärleksfyllda och komplexa relationer. Precis som vi människor (inte för att det egentligen är relevant i sammanhanget – varför skulle vårt sätt att uppleva vår omvärld bestämma hur någon annan art har rätt att uppleva sin? Byt gärna ut art mot något annat så kanske det blir lättare att ta till sig).

Vi vet inte allt om delfiner. Kanske vet vi mycket, kanske vet vi lite, kanske vet vi nästan ingenting. Huruvida de är lika intelligenta, mer intelligenta eller har en helt annan intelligens än vi människor är fullkomligt irrelevant. (Precis som med kor, grisar och minkar, bara för att nämna några arter  som vi människor utnyttjar på allsköns vedervärdiga sätt för att tillfredsställa våra behov, oavsett om det handlar om våra smaklökar,  vår fåfänga, förströelse eller något annat. Nyckelordet är att vi vet att de lider,  det är till och med vetenskapligt bevisat.)

Det räcker att ha sett en delfin i frihet, så fattar man. Jag inser förstås att inte alla har möjlighet att resa till andra sidan jordklotet och se en vild delfin på behörigt avstånd (i mitt fall handlade det om att jag hade förmånen att få ett stipendium när jag pluggade till marinbiolog), men titta då hellre på tv. Klart underskattat medium, gissar att du håller med.

Jag har alltid beundrat dig för att du, till skillnad från så många andra ”journalister” på din kanal, strävar efter att upprätthålla ditt journalistiska uppdrag i alla lägen; exempelvis genom att hålla dig så objektiv som möjligt, granska saker ur flera vinklar och vrår, ställa de där stundtals obekväma frågorna trots att du arbetar för Sveriges ”mysigaste” nyhetsprogram som otvunget kastar sig mellan cancersjuka barn och män som pysslar med garn. Jag förstår att det stundtals måste vara svårt att verka inom sekten TV4, du har gjort det med den äran. Men vad hände nu?

En gissning är att du blev inbjuden till Kolmårdens säsongspremiär som de arrangerar varje år, även om det egentligen är helt irrelevant både för mitt resonemang och förhoppningsvis för dig. Men förlåt, jag kan inte låta bli att fundera på om det spelade in när du levererade din recension. Jag tror dock och hoppas framförallt innerligt att det beror på att det här egentligen är någonting som skaver i din kloka och empatiska hjärna. Värsta tänkbara scenario är att du vill åka på Kolmårdens feta mut-event med familjen nästa år igen.

Avslutningsvis ska du få två sommar-filmtips av mig:

Blackfish

The Cove

Och om du vill läsa min recension om Kolmården kan du göra det här >>

Vänliga hälsningar,

Kim Dahlin

PS. Djurparker som Nordens Ark och andra liknande verksamheter som på riktigt bidrar till att bevara utrotningshotade arter eller till att återföra djur till sin naturliga miljö eller skydda djur från tjuvjägare o dyl är förstås en helt annan historia. Kolmården är INTE en av dem.

Min riktiga födelsedag

Häromdagen fick jag återigen tillfälle att utforska det där med att carpa dagen, alltså att leva i nuet och verkligen njuta och såna grejer. Anledningen till att jag fick det var att Micki hade bestämt att det var dags att fira min 40-årsdag på riktigt, det vill säga med fest och flärd istället för operation och morfin. Micki är rätt så bra på att fira på riktigt för att uttrycka en grav underdrift. Hon inledde med att kidnappa mig helt sonika mitt i ett möte, vilket för övrigt förmodligen var en ofantlig tur eftersom just det mötet höll på att balla ur lite delvis tack vare ”någons” obscena skämt om kundens skägg. Läs mer

Jag vann! 

Det var så himla roligt och såklart lite överraskande förstås, men tänk ändå att jag vann Vårruset! Nu kanske du tror att jag försöker vara lite klok och tänker föra någon vacker tes om hur jag övervann mig själv genom att lyckas flåsa hela varvet runt utan att stanna och att alla vi kvinnor som deltog är vinnare, men det tänker jag verkligen inte. Jag menar alltså att jag vann. Läs mer