Så mycket bättre.

För några veckor sedan när jag kom jag hem från jobbet sent en fredag fann jag Pelle på vår säng stirrandes tomt framför sig. Han berättade lite tvekande att han hade gjort en grej som han eventuellt borde ha stämt av med mig först. Jag bekände snabbt att jag hade gjort detsamma.
– Vad har du gjort då? frågade han.
Jag svarade på en utandning.
– Jo jag råkade anmäla oss som stödfamilj för ensamkommande flyktingungdomar.
Då började Pelle skratta. Jag tyckte att det lät sådär ihåligt och falling downigt, lite som när någon tappar det och pötsligt gör någonting jättekonstigt som till exempel att riva ut alla tallrikar ur skåpen och springa ut naken på gatan och skrika.  Lyckligtvis gjorde inte Pelle det utan berättade istället bara att han hade anmält sig till Studiefrämjandet för att hålla studiecirklar i matlagning för män på ett asylboende. Precis som att vi behövde fler grejer. Jag vet att det låter ignorant och i-landsproblematiskt, men jag tror inte att det är alldeles ovanligt att tänka så, åtminstone inte när man, som vi, lever i ett av världens tryggaste hörn.

Ibland påminner jag och Pelle varandra om att vi måste växla ner på åtminstone någon front, inte alltid jaga det där ”bättre” hela tiden. Bättre med barnen, bättre på jobbet, bättre på att vara social, bättre på att planera, bättre på att vara hälsosam, bättre på att vara en bättre medmänniska och bättre på att rädda världen. Det enda som den där fruktlösa ambitionen verkar leda till är att vi känner oss ännu sämre. På precis alla fronter. Det där sistnämnda ”bättre” brukar dessutom av någon oförklarlig anledning alltid komma i sista hand – fastän vi hela tiden tänker och säger annorlunda. I alla fall ända tills man sitter på Facebook – fastän man borde göra någonting bättre – och ser en liten död pojke på en strand.

Kanske var det därför vi skrattade lite nervöst, kramades och konstaterade att det ju var lite lustigt att vi hade inte hade råkat ”stämma av saker och ting med varandra” just den här dagen (som om vi någonsin stämt av någonting med varandra under ens samma årtionde) och sa: ”det blir nog bra, det här”.

I fredags skulle Pelle hålla sin första studiecirkel men fick ställa in för att han skulle laga mat till U2 på sitt jobb. Kursen flyttades fram till igår, tisdag. I söndags var vi på U2:s konsert som ställdes in för att någon hade glömt att han hade en pistol på sig (typiskt!). Konserten flyttades fram till tisdagen. Samma dag som konserten med hashtaggen #refugeeswelcome skulle äga rum ringde därför Pelle på vinst och förlust upp Thomas Johansson på Live Nation och frågade om han fick ta med sig sina deltagare på konserten. Thomas vidarebefordrade frågan till U2 och efter mindre än en kvart fick vi besked om att vi hade 12 biljetter. På första raden. I efterhand har vi fått veta att det var Bono själv som gav klartecken och att han var väldigt glad över att dessa ”special guests” skulle komma. Kanske kändes det extra bra med tanke på att Pelle som av en händelse råkade berätta om den inställda kursen i fredags,  just när bandmedlemmarna satt och diskuterade flyktingkrisen. De blev helt tysta när de delgavs denna information (enligt extremt nära källa).

Efter det sedvanliga kvälls-tjohaderittan-racet och lite pizza-mutor lämnade vi storasyrrorna med de små och begav oss mot asylboendet i Farsta. Eftersom alla som hade anmält sig till kursen inte skulle kunna följa med hade vi försökt förbereda oss lite genom att ”stålsätta oss känslomässigt”. Vi insåg att det skulle bli hårt, hur skulle vi kunna bestämma vilka som skulle få följa med och inte, hur skulle vi kunna vara ”rättvisa”? Vi bestämde oss för att de som var anmälda till kursen skulle få förtur. Min personliga mission för kvällen var att få med hälften kvinnor och hälften män. Vi hade dock inte kunnat föreställa oss exakt hur hårt och svårt det skulle bli, hur mycket vi än inbillat oss att vi hade ”stålsatt” oss.

Top Cab hade lovat att ställa upp och köra oss gratis till Globen. De skulle komma klockan 19.00, vilket innebar att vi hade en halvtimme på oss att få ihop kvällens konsertbesökare. Eldsjälen Anjana som jobbar på Studiefrämjandet (och är engagerad i ungefär precis varenda persons öde på asylboendet i Farsta) hade försökt att briefa de boende om vad som var på gång. Vi upptäckte ganska snart att det eventuellt inte riktigt framgått. Den manliga kvoten fylldes förhållandevis snabbt. Först ut var E som hört ryktet om U2-konserten och stod och väntade i receptionen i sin finaste skjorta. Själv fick jag snart syn på B, som mitt hjärta brinner lite extra för (kanske är du en av dem som har försökt hjälpa till att ordna ett jobb till honom – tack i så fall. Det är för övrigt fortfarande aktuellt). B hade precis fått veta att han fått ett tillfälligt uppehållstillstånd (vi befarade att han var utvisad och blev följaktligen extremt glada över att se honom där). Det var som att träffa en helt ny människa. Han skulle precis äta middag, men kom och ställde sig förväntansfullt hos oss i receptionen.

Nu började jakten på kvinnorna. De flesta som befinner sig på asylboendet har barn, många är ensamkommande kvinnor med spädbarn. Flera som hade hört ryktet frågade om de kunde ta med sig sina bebisar. Jag förklarade att det tyvärr var omöjligt, men de spred frågan vidare. L – som nog är den mest sprudlande tjej jag träffat i hela mitt liv – var också anmäld till Pelles kurs och kastade sig lyckligt om Pelles hals när hon fick höra om de ändrade planerna för kvällen. Därefter försökte hon rekrytera kvinnor och barnvakter som om det inte fanns någon morgondag.

En ensamkommande äldre syriansk kvinna var tydlig med att hon kände sig sugen. Hon berättade att hon varit på en konsert i en kyrka en gång – var det här måhända något liknande? Inte riktigt, sa vi, men följ med. Du kommer att gilla det! Hon skrattade glatt åt våra övertalningsförsök men verkade rätt nöjd med att stanna kvar ändå. Sen kom lilla W. Högst 16 år. Tror aldrig att jag sett en tonåring som sett så jagad ut. Hon ville följa med och jag sa att jag kunde följa med och prata med hennes föräldrar. Jag frågade hur gammal hon varpå hon efter viss tvekan drog i med: ”…eh – 29!”  Jag sa att så länge man var (typ) över 18 var det okej och att hennes föräldrar gärna också fick följa med varpå hon lade benen på ryggen och försvann.

Det går liksom inte att beskriva hur kaotiskt det var. Pelle som sprang mellan receptionen och taxibilarna och försökte hålla koll på hur många vi var. Alla som ville följa med. Alla som ville prata. Med ”världen där utanför”. Återkommer till det, nu måste jag berätta om lilla W. När klockan var fem över sju, vår panik total, och Pelle konstaterade att det såg ut som vi skulle behöva fylla på med män, kommer lilla W och hennes mamma ut i receptionen. De skulle följa med – båda två! Euforin. Jag springer bokstavligen ut på framsidan med W och hennes mamma hack i häl. Pelle börjar räkna för sjuttioelfte gången – med vetskapen om att det står två mycket ledsna musikälskande bröder runt hörnet och hoppas. Räknandet går sådär. Vi tappade nämligen helt oförklarligt förmågan att räkna till tio alla tre (dvs. jag, Pelle och Anjanas man Christian som följde med i hennes ställe för att assistera). Vi lyckas efter många om och men att få lappen med namn, biljetter och taxiplatser att stämma. Det är då jag ser att W och hennes mamma går in i förläggningen igen. Jag springer efter och säger att de måste komma nu. Jag håller om W:s mammas axlar samtidigt som jag förklarar att det är perfectly safe, ni åker med mig, vi kör er hem och allt annat jag kan komma på för att övertyga henne. Hon tittar upp på mig och säger: ”I afraid”, innan hon viker ned blicken och börjar gråta.

W:s mamma är troligtvis rädd för att hon har sett oss springa runt med block och pennor för att skriva ned hennes dotters och andra asylsökandes namn. Hon har kanske sett mig fotografera B:s tillfälliga arbetstillstånd med min mobilkamera (hur ska hon kunna veta anledningen till att jag gör det med tanke på att de är helt isolerade från omvärlden) och hon har sett bilarna utanför som väntar på att ta hennes någonstans som hon inte riktigt förstår. Varför? Jo, för att de (bortsett från Anjana och hennes gelikar) inte har någon som kan förklara vad det står i deras dokument från Migrationsverket och i princip ingen kontakt med omvärlden. Det florerar en hel del obehagliga rykten på boendet och med tanke på deras isolering och de vedermödor de har genomlidit är det inte särskilt märkligt att många är rädda på ett sätt som vi inte kan föreställa oss. En bra sak att veta för dig som känner dig frustrerad av den informationen är att du på ett ganska enkelt vis kan göra skillnad. Hoppa på tunnelbanan och hälsa på. Om ni sen skrattar åt ert uttal på respektive språk, spelar kort eller du plötsligt får frågan om du kan tänka dig att tolka det kanske viktigaste dokument en medmänniska har fått i hela sitt liv spelar egentligen mindre roll. Lovar att du kommer att få mer tillbaka än du ger.

W fick inte åka. Jag har nog aldrig sett större tårar, sa Pelle. Det ledde i alla fall till att de – minst sagt besvikna – musikälskande killarna som, blivit mer eller mindre lovade att följa med och skyndat sig hem från sina praktikplatser kunde följa med.

När klockan är tjugo över sju och vi har en plats kvar kommer Z, en tjej som jag har bett följa med oss fram till oss i receptionen. Hon har bytt om och har med sig sin kille/man som hon ber oss att ta med. Jag säger att det tyvärr är omöjligt då vi bara har en plats kvar och hon har förtur eftersom vi bara har lyckats få med oss en tjej hittills. Hennes kille blir förstås besviken. Han säger att hon inte får följa med om han inte får följa med. Jag frågar om han älskar sin tjej och får ett jakande svar. På följdfrågan om han då inte unnar henne upplevelsen blir dessvärre svaret ”nej” vilket leder till en kanske lite onödigt hård ordväxling strax innan vi ska gå. Besvikelsen är stor, Z vill givetvis att hennes kille ska få följa med varför vi blir en person kort när vi slutligen måste bege oss mot taxibilarna. På vägen mot bilarna hör jag Pelle säga, lite överslätande till grabbarna: ”Det där var ju trist. Men som sagt, i Sverige är det viktigt med jämlikhet och rättvisa.” Killarna nickar och hummar lite och Pelle suckar innan han  fortsätter: ”Fast jag vet inte hur väl ställt det är med den där himla jämlikheten i Sverige egentligen”. Jag vänder mig om och tittar ”lite” frågande på Pelle.
– She´s in charge of fuckin´everything!” Skrattsalvorna dånade. Efter det var det jag som officiellt var chefen (ni som känner mig kanske kan gissa er till att det inte var någonting jag direkt sörjde).

Ok. Jag ska speeda upp, det finns ju tyvärr gränser (för hur långt ett blogginlägg kan vara bland mycket annat). Vägen dit. Ingen verkade, minst sagt, direkt klar över vilka U2 var varför Pelle visade lite bilder och klipp i bilen. Vi kliver in på arenan och intar våra (perfekta) platser. Det dröjer inte lång stund innan Bono & Co gör detsamma och rockar loss. Jag och Pelle vände oss direkt mot våra vänner i hopp om att de skulle gilla det. Vi behövde inte  oroa oss.  De stod redan upp och jublade, dansade och diggade vilket de fortsatte med under (nästan) hela konserten.

Vi hade förvarnat om att de skulle visa bilder från krigets Syrien, bara så att de var förberedda. När jag sa det lade L lugnande handen på min axel och sa: ”Hey darling, I´ve been there”. Just det, ja.

När de fruktansvärda bilderna spelades upp på skärmarna, bland annat från ett urbombat Aleppo sneglade vi oroligt mot våra vänner.  Sprudlande L hade satt sig ned. Hon grät. När hon såg våra blickar lade hon handen på hjärtat och försökte muntra upp oss (oss!) genom att leende ropa: ”It´s my hometown” mellan tårarna.

Det kändes, trots allt,  så hoppfullt, fint och mäktigt. Särskilt efter Bonos brandtal som inleddes med Nordirlands blodiga historia och utmynnade i dagens kritiska läge. Och när hashtaggen: ‪#‎welcomerefugees dök upp på storbildsskärmen och arenataket nästan lyfte av folkets dånande jubel såg vi att L stod upp igen. Med händerna i luften.

Kanske blir det inte bättre än så ibland.

Men hoppas det.

Om man tittar riktigt noga ser man L i mitten av bilden. Med händerna i luften.

IMG_7978-0

Pelle visar klipp på U2 i taxin.

Hela gänget utanför Globen innan konserten:

Beautiful Bono & Co.

Så här inleddes filmsekvensen från kriget i Syrien:

PS till SL: En grej som ni skulle kunna bidra med är att ge asylsökande gratis SL-kort. De har 19 kronor om dagen så även om de skulle spara en hel månad har de inte råd att införskaffa ett SL-kort. De kan inte ta sig någonstans. Tänk om ni skulle sponsra med det. Det kostar ju inte en endaste liten skattepeng, tvärtom – det skulle ge dem möjlighet att söka jobb. Bland mycket annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s