Igår ringde överraskningarnas mästare (Pelle) och berättade att han hade en överraskning till mig. Kunde förstås inte låta bli att luska trots Pelles uppenbara missnöje över detta. ”Kan du inte bara  vänta och se, du gillar ju överraskningar?” Nej. (Alltså jag gillar överraskningar men är också född allmänt irriterande). När svaret på frågan om man var tvungen att ha några särskilda kläder på sig blev jakande kände jag mig ganska säker på att det handlade om ridning. Eftersom Pelle har kompisar inom K1 och hovstallet blev det min kvalificerade gissning.  Tji fick jag. Jag skulle få rida western med Piteås Clint Eastwood. Det här är han (och jag):

Jag vet inte så mycket om”Mad Mike”, som han kallas , mer än att han bedriver turridning med sina western-hästar i Piteå och kommer till Stockholm två gånger per år (i juni och september) och gör detsamma. Kanske har du sett honom i full cowboy-utstyrsel på Strandvägen, i stan eller på Djurgården? Hans hästar är svenska varmblod (dvs gamla travare), ofta hästar som hotats av slaktmask eller ”omöjliga” hästar som helt enkelt dumpats hos honom av hästägare som inte kan hantera sin hästar.  Jag älskar hans inställning till både sina hästar och till ridning.  Jag älskar till exempel att den här mannen, som lätt skulle kunna uppfattas som en macho-man i kvadrat, bara by appearance, börjar med att banna oss alla efter första galoppen för att vi klappar våra hästar för hårt. ”Nästan allt vi gör mot hästen är en bestraffning; lägga på dem en sadel, stoppa ett bett i munnen på dem etc.  Ni ska ge dem kärlek och beröm. Och det gör man genom att vara mjuk. Ni har ansvar över hästen men ska också visa den respekt.”

Det bästa är kanske att ingenting är några konstigheter när man rider med Mike. Allt är avdramatiserat trots att det med ”normala” mått mätt går, minst sagt, ganska vilt till. Det är skritt, men mest galopp för hela slanten. När han presenterade första övningen som gick ut på att alla skulle galoppera en och en, tror jag att det var fler än jag som tänkte att det skulle bli kalabalik i bakvattnet. Men icke. Och när Mike i slutet av tretimmars-turen initierade galopp alldeles invid gångstråket på väg mot Djurgårdsbron var det fler än jag som utropade ”Va! Här? Nu?!” trots att vi vid det laget hade börjat inbilla oss att vi blivit lite luttrade. Det gick bra det också.

När man inte trodde att det kunde bli mer magiskt stötte vi på en ”Old English Sheepdog -träff”. Mattar, hussar och ulliga hundar blev lika faschinerade av oss (dvs. av Mike) som vi blev av dem. En av de yngre förmågorna (tror han hette Barnaby) fick t om sitta upp en stund.

Utanför Ulla Winbladh blev det champagne-paus samtidigt som solen tittade fram. Hårt liv. Pansar-Britta (Mika) klev runt mitt i smeten bland hästarna, kittlade dem på magen, drog dem i benen och spanade storögt in deras snoppar. Omåttligt populära Mary gick runt bland hästarna som Moder Teresa och bjöd på morötter (medan den mindre populära Mika gick runt och tvångsmatade dem med pelargonier).

Väl tillbaka höll Mike sitt löfte och lät Mika rida på Spirit. Lyckan var total.

Cowgirl. Coolheten först.

Så här ser det ut när sex trygga hästar står uppbundna på rad mot en trailer. 

Tack Pelle, Mike och nyvunna ridkompisarna. Vi ses i Piteå!

PS. Om du är nyfiken på Mike hittar du hans Facebook-sida här: https://www.facebook.com/MAD-MIKES-Adventures-543756388978080/timeline/

PS 2. Vi kommer inom kort att emigrera till Texas.

PS 3. Jag lekte att jag var Michonne hela tiden.