Bröllopsresa i Berlin

På höstlovet var det äntligen dags för mig och Pelle att  bege oss på smekmånad/bröllopsresa ett och halvt år efter självaste bröllopet (eftersom vi är de mest välplanerade människor som finns i hela världen). Det blev en weekend i Berlin. Och inte vilken weekend som helst – utan världens roligaste weekend! Det roliga drog igång nästan direkt, närmare bestämt  redan klockan 7 på morgonen på tåget från Ängelholm när vi fick syn på på ett danskt flygblad med den fantastiska rubriken: ”Uhuhuuu…Halloween”.

Vi läste rubriken om och om igen på olika roliga och jätteläskiga sätt och skrattade så att vi grät till våra morgontrötta medresenärers stora glädje. Här tror jag Pelle säger något i stil med: ”Uhuhuhe…Halloweene.” Du kan säkert förstå hur rädd jag blev.

Strax därpå bjöd världens bästa man på medhavd finfrukost. Planen var: tryffel-salami (eftersom jag är vegetarian var ju just det helt ointressant, men i alla fall), tre vällagrade ostar, lyx-knäcke och mimosa. Det sistnämnda gick dock i stöpet eftersom Pelle hade råkat köpa morots-juice. Men  det lilla i-landsproblemet drog inte ned stämningen det minsta, man är ju sällan vare sig särskilt nogräknad eller kinkig klockan 7.00 på morgonen när man är ute på äventyr. (Till skillnad från alla pendlare som hatade de två finklädda töntarna som fyllande till, snackade hittepå-danska och förpestade luften med illaluktande ostar i två timmar.) Det hade heller såklart ingenting som helst med flygrädsla att göra att vi delade på två flaskor champagne vid denna arla timma.

När vi överlevt flygresan och installerat oss på vårt jättestora hotellrum tog vi av oss byxorna och intog bästa snacket, dvs. det som var kvar av de gamla ostarna och vin – rött! -från livsmedelsbutiken runt hörnet, så exotiskt!

Restaurang-jackpot #1. Efter att ha vandrat gata upp och gata ner i flera timmar upptäckte vi plötsligt – till vår stora förvåning – att vi var utsvultna. Vi ville så gärna hitta ett mysigt ställe där det fanns bra vegetariska alternativ, men det var lättare sagt än gjort. När vi var nära att slå ihjäl varandra efter ytterligare några timmars vandring stannade vi plötsligt upp framför ett ställe som hette Kushinoya. Det visade sig vara en japansk spett-restaurang med massor av goda vegetariska rätter. Själva serveringen var uppbygd på det mest logiska sätt, troligtvis med attack-hungriga tom-huvuden som vi i åtanke. Kolla in det här super-smarta systemet t ex: en egen termos med saké som man serverar sig själv efter behag.

image

Egentligen, förklarade Pelle, var det smarta det här logiskt uppbyggda systemet som någon kanske uppfattar nedan. Men i alla fall.

image image

Nästa dag tog vi en kaffepaus vid en konstig kyrka med anor från 1200-talet som vi låtsades vara jätteintresserade av fastän vi egentligen sket i den.

På bilden nedan är Pelle upprörd över de kommersiella krafterna som tagit över Checkpoint Charlie. Ingen kunde gå fram utan att få en töntig militärkeps påtryckt på huvudet och bli avkrävd €20 för en bild. Pelle blev så himla arg över att de hade lagt ut en röd matta från IKEA och att de hade amerikanska uniformer från olika tidsåldrar på sig att han var tvungen att gå in på Facebook.

Historiens vingslag fladdrade oss i ansiktet när vi, efter att ha passerat Chekpoint Charlie, plötsligt hamnade mitt i en vägspärr och blev ”rekommenderade” (älskar förskönande omskrivningar) att omedelbart lämna området för att de hade hittat en bomb från andra världskriget. 

En annan av våra många lyckträffar under resan var när vi begav oss mot en restaurang som vi blivit tipsade om (av Pelles kompis) som tyvärr var stängd, men istället hamnade i denna fantastiska saluhall i östberlin. Tydligen något av det hippaste i Berlin, när det kommer till saluhallar då. Pelle käkade pulled pork och drack Lynchburg Lemonade och jag en göräcklig vegetarisk pizza. Men jag fick också jättegodgod potatis av Pelle, potatis-Pelle.

Strax därpå drog Pelle ett tråkigt gubb-skämt till en ung tjej som råkade stå bredvid när jag skulle ta ett kort, men han ångrade sig direkt och bad om ursäkt. Han yttrade alltså ingen gubbsjuk kommentar eller så, han ”råkade” bara lägga armen lite busigt om henne, säga nåt skit-töntigt och le mot kameran. Hon var dock tolerant, cool och offrade några minuter på att berätta en massa spännande saker för oss gamlingar. Som till exempel att hon var uppvuxen i östberlin och att hennes mamma hade ockuperat hus. 

Fasad-art (enligt Pelle – the master of tråkig gubb-humor – vanligen förkortat: ”fart”.)

Madonn-art.

På en koreansk  restaurang som hette Angry Chicken, helt inredd i aggressiva neonfärger,  fick jag syn på den bästa förtydligande illustrationen ever.

Restaurang-jackpot #3: en cevicheria! Bortsett från bra ceviche som smakade nästan som i Costa Rica så var den största behållningen det peruanska grabbgänget vid bordet bredvid som inte visste att jag förstod varenda ord de sade. 

Random läskig clown som jag tog kort på för att halloween-skoja med Agnes (som har clown-fobi). #despicablemom

På väg genom skumma gränder till vegetariska kult-restaurangen Cookies & Cream.

Man fick inte fotografera inne på Cookies & Cream och jag fick förstås en sträng tillsägelse.  Upptäckte att det är ännu roligare att fotografera efter att man har fått en sträng tillsägelse. Så himla busigt också att det står: ”Knulla” på tavlan.
Som kan anas på Pelles jätteröda högeröra så var han inte helt nöjd med mitt superhemliga spionfotograferande som fortgick trots fortsatt vuxenskäll från personalen.

Nästa dag hittade jag det perfekta fordonet. Fri tolkning. (Men du som läser det här känner säkert mig: Om alla som dricker öl hjälps åt rör sig baren bakom den fula, svarta bilen).

Och sen såg vi en bredbent man som verkligen gillade panflöjt.

Lite mer street art.

Varje dag återvände jag till min favoritplats,: dockavdelningen på KaDeWe. Här tillbringade jag nog mest tid under hela vårt Berlinbesök. Varje gång vi gick in på KaDeWe, som är den tyska motsvarigheten till Harrod´s,  föreslog jag fria aktiviteter för Pelle. Han förstod nog, men låtsades tycka att det var en god idé (och gick iväg och provade lite sniglar och absinth eller nåt, vad vet jag?) medan jag lekte med alla dockor, testade olika röster och karaktärer och skrämde ett och annat barn. Jag köpte med mig tre stycken hem; en Henry, en Mika och ett kakmonster. Är fortfarande bitter över att jag inte köpte den gröna draken. En gång blev jag väl exalterad och råkade kasta mig ner i en kartong när två personer ur personalen stod och inventerade. Eftersom jag har både selektiv hörsel och selektiv språkförståelse förstod jag inte när de sa att jag inte fick röra de där dockorna. Men det gjorde Pelle (som smög på mig). Han skämdes eventuellt lite extra mycket när jag försökte avleda dem genom att jaga ett litet förskrämt barn runt i affären med supersöt fladdermus-docka. #otacksam

Pelle fönstershoppar…bonsaiträd.

Bås och bio. Alltså, vi gick inte in där utan tog bara suddiga kort från andra sidan gatan.

Restaurangjackpot #4: Vietnamesisk vegetarisk restaurang som plötsligt uppenbarade sig ur ingenstans när vi råkade vara vrålhungriga en annan gång.

Innan dess hade vi besökt Förintelsemonumentet. I avdelningen med gamla dagboksanteckningar och brev fann jag ett brev som 12-åriga Judith skrivit till sin pappa strax innan hon och hennes mamma avrättades. Hon uttryckte innerligt och utan omskrivningar hur mycket hon älskade sin pappa, att hon visste att de aldrig mer skulle ses, att hon verkligen inte ville dö, att hon var så rädd för att dö, speciellt som hon sett att de mindre barnen inte blev skjutna utan bara kastades ner i groparna.  Det vidriga i det och allt det ännu vidrigare som man kan läsa mellan raderna. Det var  en rysk soldat som hade hittat brevet i leran utanför koncentrationslägret. Kan inte riktigt förklara varför just det där brevet högg sig in i själen mer än något annat jag någonsin tagit del av som rör andra världskriget, det är ju ändå en hel del. Kanske var det just att man kom så nära, både geografiskt och fysiskt. Brevet som den lilla rädda flickan med det fruktansvärda ödet skrivit, hållit i sin hand och tappat fanns ju där. 

Efter det strosade vi runt planlöst på stan.

Riksdagshuset.

Efter ett tag måste man ju få skoja till det lite. Tror att jag tog ungefär 127 kort på Pelle emedan jag under opassande gapskratt uppmuntrade honom att göra sin allra mest infantila min, se nedan. Besöket på den här italienska restaurangen (vilka det för övrigt kryllar av i Berlin) började inte bra då jag råkade sätta mig på en äldre kvinnas jacka. Hon blev så upprörd över att jag inte inte märkte det att jag och Pelle blev tvungna att byta plats. Vi tyckte hon var ”lite” otrevlig först då hon knuffade och stirrade ilsket på mig ungefär var tredje sekund, men när vi noterade att hon släppt det, tagit ett glas vin och börjat mamma-dansa på sin stol till de italienska pop-låtarna började vi så sakteliga älska henne. Jag blev nästan lite besatt, ville så gärna veta vem hon var, hennes historia och vad hon jobbade med varför jag började tjata på tant-magneten Pelle (som nu satt bredvid henne efter vår lilla incident) att börja prata med henne. Eftersom han är världens bästa resesällskap, som dessutom pratar perfekt tyska,  fick vi en kort stund senare ta del av hennes historia som lämnade nästan lika mycket obehagligt mellan raderna som lilla Judiths. Hon var född i Berlin precis efter krigsslutet, hon visste inte vem hennes pappa var och det visste tydligen inte hennes mamma heller.
– Han var nog inte direkt tysk – snarare ryss, skrattade hon och knäppte lite extra intensivt med fingrarna till Enrique Iglesias senaste hit.
När hon hörde att vi var svenskar berättade hon att hon skickades till Vimmerby som sommarbarn för att äta upp sig för att hon var så mager. Familjen hon kom till ville adoptera henne och det ville hon också väldigt gärna till skillnad från hennes mamma som vägrade. Sen vill hon inte prata om sin bakgrund mer utan berättade bara att hon nyss gått i pension efter många år som yrkesverksam sjuksköterska.
– Tack så micket hejhej,  var det sista vi hörde innan vi lämnade och hon viftade in ett glas till..

image image

Nästa dag åkte vi till Olympia-stadion och gick guidad tur. Vi blev guidens gullebarn för att guiden, enligt egen utsago,  älskade svenskar.

Provsitter Angela Merckels stol på Olympia Arena. Den var skön fastän det var lite fågelbajs på den. 

Sånt som kan hända när det har varit lite för seriöst en stund.

Hejdå Berlin! Inte Pelles favoritstund på resan. 

Barnen gillade dockorna i alla fall. Henry döpte sin till Chad (det roligaste på hela höstlovet kan ha varit när tjejen i korvkiosken i skåne trodde att han hette ”Shag”).

Jättemycket. (Tur för dom.) 

Världens innerligaste tack till alla er som såg till att vi kunde åka på vår fantastiska resa – ni vet vilka ni är! Kramar, tack och massa kärlek från oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s