I söndags replikerade Jenny Strömstedt  i Expressen på reaktionerna hon fick från mig och många andra på sitt Instagram-inlägg där hon hyllade djurparker i allmänhet och Kolmården i synnerhet.

Det hade hon lika gärna kunnat strunta i eftersom det var lika tandlöst som ett lejon på cirkus. Jag förvånade faktiskt både mig själv och min stackars omgivning – som utsatts för mitt gormande och orerande i förra veckan – med att inte ens bli upprörd. Konstaterade istället med en axelryckning att det mest kändes sorgligt att hon inte orkade anstränga sig mer – vare sig att ta in de argument hennes antagonister anför eller för att propagera för sin sak. Det enda hon egentligen (åter) klargjorde var hur lite hon bryr genom att högst nödtorftigt försöka sopa över de värsta grodorna med lite klichéer om att ”verkligheten ser helt annorlunda ut” och referera till denna bistra verklighet genom att ömka några utrotningshotade djur hon googlat fram. Det är förbannat  tröttande med dessa gamla aparta argument.

Hon skjuter ungefär lika högt över mål som jag gjorde när jag spelade fotboll i GFF i mellanstadiet (vi – och framförallt jag som till råga på allt var forward- var så dåliga att vi fick chokladbollar om vi förlorade med mindre än fyra mål). Jenny berör till exempel inte ens aspekten om att det fortfarande handlar om kommersiell verksamhet (som profiterar på varelser som lider) utan tar istället upp vicenterna och en nästan utdöd hjort i sitt försvar för Kolmården. Jag kan kanske ”köpa” vicenterna och till och med hjorten, men inte delfinerna som blir blinda, tar livet av sig och förnedras som skojiga clowner i en liten klorerad tank. Och var kommer myrkottarna och palmoljan in i bilden?

Det som överraskade den här gången var dock att hon inte tydligen inte är främmande för att hänge sig åt härskartekniker. Jag syftar på att hon nedlåtande klumpar ihop alla som reagerat på hennes inlägg som ”djurrättsaktivister”. Tyvärr är det, som vi alla vet och uppenbarligen Jenny också, så att ”djurrättsaktivister” i majoritetens uppfattning oftast likställs med de däringa dummningarna som mordhotar ”stackars strävsamma”  pälshandlare och deras familjer. Och då blir det givetvis lite lättare att vinna tillbaka massan.  Snälla, vakna. Jag, och kvalificerat gissningsvis många med mig, tänker: Jenny, du kanske borde börja ta in att dina antagonister i allt högre utsträckning snarare är din upplysta svenne-granne än emo-tjejen som spraymålar pälstanter på stan. Inte för att det är något fel med emo-tjejens (ursäkta den generaliserande tant-etiketten) inställning – tvärtom – dock lämnar kanske just nämnda metod en del att önska.

När jag nu åter läser din krönika som i min mening är ett komplett slöseri med tecken i Sveriges näst största kvällstidning känner jag ändå att det rycker i ilsk-nerven. Den putslustiga rubriken gör sitt till förstås: ”Gå på Kolmården och folk blir vildare än djur”. Vildare än vilka djur? De du såg i ögonen i förra veckan? Du kan vara vild, Jenny. Wild and crazy i bemärkelsen ”wild and crazy koka delfinen-lady”.

Ser fram emot den dagen du anammar mina filmtips (Blackfish och The Cove) och tar in den här frågan på allvar – med hela din hjärna och ditt hjärta.

PS. Lite självrannsakan: Det var absolut fånigt, schyfferskt och lågt av mig att ta upp reklam-aspekten och huruvida du betalade eller inte. Förlåt, det var helt irrelevant. Men nästa gång du vill betala för en upplevelse som inbegriper marina däggdjur – boka en träff med de där mäktiga raringarna i sitt rätta element (hos en ansvarsfull aktör) där du får möjlighet att närma dig dem med respekt på deras villkor. Dessa vilda djur kommer högst troligen att själva att välja att närma sig dig helt frivilligt. Och då snackar vi äkta fulgråt. Tro mig, jag vet.

Och för dig som är intresserad av bakgrunden:

Här kan du läsa mitt öppna brev till Jenny, här kan du läsa Jennys krönika, och här min recension av Kolmården.