Karaktärsdanande tips från en fitnessdrottning

Ibland tycker jag att den här hälsotrenden går väl långt. Alla – jo, faktiskt nästan precis alla som jag känner – äter nyttigt, cyklar till jobbet, power-walkar, lchf:ar, yoga-girlar och försöker avstå från allt det där som gör livet värt att leva. Som till exempel: ost, delicato-bollar, vin, att lata sig så mycket som möjligt, pizza och kall öl. Jag har i och för sig också väldigt bra karaktär. Den är bara väldigt kort.

Läs mer

Från dödsföraktande till räddhare.

Idag hände det äntligen: jag fick rida! Som jag har längtat. Jag har nämligen inte gjort det på 20 år med undantag för en termin på Swartlings ridskola och några högst random tillfällen som kan summeras på den ena handens fingrar. Tack vare min kära kusin Julias försorg fick jag ta den här godingen på en tur i Hagaparken idag.


Det märkliga var, att hur mycket jag än längtat efter en stund som denna, så var känslan som överskuggade allt annat när det väl blev realitet: ”hoppas att jag överlever.” Läs mer

Min första riktiga kärlek

Du var lite pirrig när du skulle gå och lägga dig ikväll, lite pirrig för att det är din födelsedag imorgon. Jag fick klia dig på ryggen, trassla dig lite i håret och klappa dig på dina små mini-öron innan du somnade och jag är så väl medveten om att det kanske är den sista födelsedagen du låter mig göra det. Du är ju ändå väldigt snart femton år. Min lilla stora allra första lilla unge. När du hade somnat, kvällens gäst hade gått hem och slutligen även Pelle och dina syskon hade somnat kunde jag inte låta bli att tänka på hur allting började.

Vid den här tiden för femton år sedan bodde jag i ett annat land och jobbade med valar och delfiner. Ja, jag hör ju själv att det låter lite som om jag bara hittar på. Läs mer

Helena Christensens lillasyster

I helgen firade jag och den här drömkillen vår första bröllopsdag. Det gjorde vi genom att besöka alla ställen i hela stan och dricka upp alla drinkar som fanns i hela Stockholm.

Det var verkligen en magisk afton med överraskning och allt! Jag visste ingenting innan, utan helt plötsligt – när jag råkade sitta på toaletten – hörde jag hur Pelle ringde en taxi varpå han  uppfordrande bankade på dörren och sa ”taxin kommer om fem minuter”.

Där stod jag i mjukisbyxor och tovigt hår utan en aning om vad som skulle hända.  Skulle vi åka till Grand Hotel och dricka champagne? Ha en fest med alla som var på bröllopet och alla andra i hela världen vilket vi har pratat om att vi ska styra upp i ett år nu? Eller skulle vi gå på bankett med kungen? Hade kungen rentav ordnat en Nobelmiddag enkom till min ära? När den typen av tankar far genom huvudet på en person med flottigt hår som befinner sig i ett badrum iklädd vuxenblöja-byxor med fläckar på är det inte säkert att den personen reagerar på ett alltigenom positivt och glädjesprudlande sätt. Hur otacksamt det än må låta. Förlåt Pelle. Som tur var tog taxichauffören till det klassiska knepet för att lugna ett porslinspsyke: han lät mig kolla på Alvin & Gänget 2 i baksätet.

Pelle hade bokat in oss på vårat bröllopshotell i en liten fin svit! Hur gulligt är inte det? Där tillbringade vi några timmar med att dricka champagne och leka att vi var jätteviktiga kontorsmänniskor och det.

Därefter styrde vi kosan till Kommendören där vi och våra smaklökar blev kungligt behandlade under flera timmar. Det var jätteglad stämning hela tiden såklart.
Det bästa kom sist: lakritsbrûlée och Bombad Alaska (med bananglass, pecannötter mm):


När det kommendör-relaterade paltkomat inträdde trodde faktiskt ingen av oss att vi skulle orka med ett sånt där ”äntligen är vi fria, bäst att passa på-maraton” som vi brukar orka. Tji fick vi, för efter Kommendören lyckades vi faktiskt avverka Sturehof, East, ett ställe som jag inte minns vad det heter, Berns, Bouqerian, Riche, Harry B James och Patricia. Hårdrocksstället Harry B James, som vi hamnade på av en slump (för att det började regna och för att någon var kissenödig) var nog det roligaste. Fastän medelåldern var typ 21 och vi följaktligen var jämförelsevis skitgamla fick vi massa nya kompisar! Det är inget konstigt, för det är så det är i hårdrocksvärlden – alla är snälla mot alla! Till och med mot gamlingar.

De första vi träffade var två coola och rara tjejer som vi förstås omedelbart började kriga om att imponera på. Pelle drog till med att han sett Nirvana live och jag skrattade överlägset inombords och tänkte att det där överträffar jag lätt och herregud de vet ju inte ens vilka Nirvana är. Jag hade fel. De älskade Nirvana och den ena tjejen började nästan gråta och frågade typ om hon kunde få lite navelludd av Pelle. Det slutade med att Pelle uppfattades som någon typ av Kurt Cobain-guru av alla. Det var någonstans där jag missunnsamt bestämde mig för att kliva in och ta över rampljuset, nobody puts baby in the corner och sånt som man brukar säga. Jag tänkte noga efter,  här gällde det ju att överglänsa Kurt Cobains reinkarnation, det gällde med andra ord att ta ifrån tårna.
Så jag bestämde mig för att låtsas att jag var…dansk.


Överraskande nog blev det enormt lyckat och alla jag träffade gick på det (trots att jag egentligen suger på att härma danska) och älskade mig (inte lika överraskande). Troliga framgångsfaktorer kan ha varit mitt naturliga sluddrande i kombination med att inte alla jag samtalade med vid denna tidpunkt hade superskärpta sinnen. Jag kan för övrigt varmt rekommendera dansk-tricket om  du någon gång upplever att du inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Alla kommer att älska dig också.

Givetvis räckte det inte att ”bara” vara dansk efter ett tag, kanske drabbades jag av fiskarhustru-syndromet eftersom jag pendlade mellan att vara danskt medium och att påstå att jag var Helena Christensen lillasyster. Ni vet hon den där allra snyggaste supermodellen som är fotograf, medlem i mensa och verkar sjukt sympatisk? Ingen tvivlade förstås. Eller ja, när jag sa att jag var den snygga syrran blev det lite tyst. Själv blev jag tyst när en kille var nyfiken på Helenas civilstatus. Jag insåg att jag var på väg att helt tappa trovärdigheten (den är ju så viktig också) när jag som svar på frågan om hon, min hittepå-syrra alltså, var gift eller hade barn och sådär blev helt stum (jag har ju inte den blekaste).  Tänkte att jag var tvungen att drämma i med något rejält för att rädda situationen och viskade med allvarlig min att det var så fantastiskt att hon äntligen vågade stå för att hon var gay och att hon nyligen träffat en flickvän. På alla påträngande följdfrågor fräste jag indignerat att de kanske borde överväga att vara tacksamma att jag ens delade med mig av det och att de skulla ligga väldigt lågt med den informationen. De nickade vänligt, lite tacksamt och förstående. Nu vet du var du hörde det först.

Vid ett tillfälle på Patricia kom Pelle ut på däck där jag stod och höll låda för en hel folksamling och frågade mig något varpå jag  utan att tänka efter svarade på klockren svenska. Skaran som jag slagit rödvita dunster i under säkert två timmar blev skitsura och var INTE mina kompisar efter det. Men dom här goingarna var i alla fall mina kompisar:

Och det trots att vi inte kunde erbjuda någon efterfest som vi först lovade och trots att en av dem var – dansk. En riktig dansk. När dansken frågade varför jag pratade hittepå-språk kontrade jag, blixtsnabb som jag var, med att fråga honom varför han var Pigge Pigggsvin och med att informera honom att Helena Christensen var min mamma. Just det! Där fick han så han teg. Sen tog jag den här bilden: Sen minns jag inget mer innan vi vaknade upp fem minuter innan frukosten stängde varpå vi kastade oss ner i matsalen, kastade all mat vi kunde komma över på varsin tallrik (mest äppeljuice), satte oss på samma ställe som vi satt på för exakt år sedan och började pratade hittapå-danska med varandra tills det gick upp för oss att sällskapet vid samma bord var, just det – danskar.

Vårkänslor på knä

Idag när jag skulle hämta Henry på skolan tänkte jag att jag skulle göra honom lite glad genom att ta med mig hans sparkcykel. Eller ja, i ärlighetens namn var det mest för att göra mig själv lite glad. Har varit sjuk ett tag och därmed behövt ligga lite lågt, men så kände jag mig då plötsligt piggare, solen sken och där stod jag utanför porten med en sparkcykel. Självklart var jag tvungen att prova den. Självklart var jag tvungen att åka det fortaste jag kunde på den, sådär så att det mjölksyre-sved i låret. Självklart swischade jag förbi alla andra föräldrar och deras brännande ”tönt!”-blickar i ryggen.

Ungefär 30 meter från  skolan finns ett område där det samlats extra mycket grus och där jag brukar be Henry att ta det lite lugnt, utan att egentligen veta varför jag gör det. Blir det halt? Kan stenar fastna i hjulen?  Inte vet jag, det känns liksom bara föräldrigt att göra det. Jag far förbi en mamma och hennes dotter och överväger att sakta ner men tänker kort och gott: äsch.

Smällen. Ni vet sådär som när man var liten, ögonblicket när man insåg att det skulle gå åt skogen, när man befann sig på exempelvis en cykel eller häst; tiden stannade, man kröp ihop och visste att nu, nu kommer det att göra riktigt dj-a ont.

Och nesan, när mamman – som till råga på allt inte kan sluta skratta – kommer springande och ska hjälpa en och man låtsas att det inte gör ont och att man inte alls är nära att börja gråta. Jag flög säkert två meter, klockan flög av, älsklingsbrallorna sprack och den redan åsatta tummen fick sig en ärkesmäll. Det måste ha sett roligt ut.

Alldeles nyss, medan jag sitter och skriver det här, började Inca och Pelle slåss (på skoj förstås). Inca säger av någon anledning: ”svär på mammas död att du inte tar tag i min fot”, tror att det var för att Pelle ville att hon skulle göra en karatespark.
”Kan jag väl, hon kommer ju ändå dö snart eftersom hon åker sparkcykel”, svarade Pelle.

Jag är såå inte rustad för en zombieapokalyps.

Den tvivelaktiga tjusningen i att leva med en lustigkurre

I måndags fick jag frossa och jättehög feber. Så hög att jag för första gången någonsin i vuxen ålder efterfrågade en termometer till mig själv. Pelle levererade snabbt en till mig som gått och lagt mig. Så himla snällt. När jag legat med den där pinnen, som för övrigt smakade ganska beskt, i munnen en bra stund kommer Pelle in i rummet och spärrar omedelbart upp ögonen i fasa.

-Va! Vad är det? undrade jag ängsligt.

-Men herregud, Kim! Det där är ju en rump-termometer!

Medan jag en promillesekund senare äcklat torkar av tungan på täcket, ja alltså slickar frenetiskt på lakanet hör jag ett välbekant ljud. Det är ljudet av Pelle som försöker dölja sitt skratt. Han är sällan så lycklig som i dessa stunder. Faktum är att jag aldrig har träffat en större retsticka i hela mitt liv och då har jag ändå vuxit upp med världens mest enerverande bror som gav mig rakblad att leka med, lekte kull med köttyxor och kallade mig djurplågare (det sista tog hårdast) bara för att nämna något.

Något som fascinerar mig mycket är hur Pelle triggar igång även när själva ”offret” ifråga tydligt visar att hen inte tycker att hans tilltag är ett dugg kul. Själv skulle jag sluta ganska snabbt i det läget, men det gör inte Pelle och oftast – kan dessvärre inte säga alltid – lyckas han få offret att både skratta och ge igen. Han har till och med lyckats vid enstaka tillfällen med våra tonåringar. Det kan vara en bedrift större än att klyva en atom.

Livet är en formidabel skrattfest med världens roligaste retsticka vid sin sida. Våra skratt är inte alltid helt synkade bara, mina har en tendens att komma med viss fördröjning av naturliga skäl. Det här hände ju då för flera dagar sedan så nu kan även jag skratta åt imaginärt bajs på tungan.

Jag hade för övrigt också haft svårt att inte djävlas med den här ynkliga typen. Snacka om mancold: Fast jag hade faktiskt 40,2 i feber.

Simma lugnt och springa snabbt

Igår fyllde chefen år. Högste chefen, som är så vältrande säker på sin egen betydelse att hon, tro det eller ej: inte vaknade ens när vi, dvs. föräldrar, farföräldrar och syskon x 4 formligen kastade prinsesstårtor och paket på henne samtidigt som vi klämde i som en hel kastratkör. Hur kan vi vara släkt? (Jag,  som fortfarande sover räv oavsett om någon uppvaktar mig eller ej har inte den blekaste.)

Nåväl, jag är glad att hon är ett litet motvalls rivjärn i nästan alla lägen eftersom jag inbillar mig att det kommer att underlätta för henne i de flesta aspekter av hennes liv framöver. Men visst: det kan just här och nu vara både ”lite” jobbigt och ”en smula” pinsamt. Som när hon till exempel bara vägrar att sitta bredvid mig på bussen på väg till simskolan. Istället sätter hon sig bredvid en ung kille som hon flirtar med samtidigt som hon är noga med att demonstrera sin disciplin-pinne. Stackars kille, han tordes knappt kliva av. På bilden säger hon: ”Du kan vara tyst, mamma.” till mig och strax därpå:”Sitt ner killen” till killen när han skulle kliva av på bussen.

Nu till något annat: simskolan. Det finns nämligen en grej som är så himla roligt med den. Jag måste berätta, hoppas innerligt att ingen som går på Mikas simskola läser detta. Så här är det: Det började med att jag uppmärksammade en Facebook-annons, den handlade om att även småttingar måste få lära sig simma, och att de borde göra det under lekfulla former i varmt vatten etc. De hade mig på ”varmt vatten” och jag anmälde följaktligen Mika (mig) omedelbart.

Första gången, i duschrummet, träffade jag de andra barnen och mammorna och frågade dem lite om kursen. Det visade sig att alla barnen var äldre än Mika och att alla hade gått samma kurs minst en gång tidigare, de flesta flera gånger. De hade liksom gått ett ”varv” och  anmält sig till nästa direkt, om och om igen, samma termin. Vad konstigt eller ”wow,” tänkte jag, det här måste ju vara något alldeles utöver det vanliga när det kommer till blöta hopp- och lekkurser (det var ju inte ens en regelrätt simkurs). Eller ja, egentligen fick jag inte riktigt ihop det. Men så gick jag in i simhallen och då; fattade jag direkt.

Simläraren G, är nämligen inte bara ett pedagogiskt fullblodsgeni inom sitt gebit, han råkar även ha mörka vackra drag, en spännande brytning och hans jobb går ut på att lära väldigt unga människor att vistas i vatten. Han förefaller älska det och alla mammor i poolen förefaller älska honom.

Förlåt, inser vad vidrig och sexistisk jag låter. Bortse gärna från det, själv fokuserar jag bara på att Mika älskar honom (NOT!). Så fort Mikas  tår träffar det ljumma vattnet börjar de sprattla som små propellrar och när hennes små klor får tag i G kastar hon sig om halsen på honom och deklarerar sin kärlek (inför mammorna avundsjuka blickar). En annan rolig grej är att den fantastiska simpedagogen ”G” är som en inverterad kopia av Pelle.

Sista grejen, har sprungit och villl veta om det är okej sprunget. År det? Kolla gärna här, ni som har koll. Jag är bäst, eller hur? Det är andra gången jag springer sedan 2012 och jag är så outhärdligt stolt (skrytsam). Nu ska jag anmäla mig och fitnesscoachen till Vårruset och vi kommer att vinna det.

IMG_4992

 

Ute och cyklar igen

Idag premiärcyklade jag till jobbet – det var gött! Enda smolket i bägaren var Pelles ansiktsuttryck när jag lyckligt berättade att jag tänkte ta cykeln i morse. Det var förresten inte bara hans ansiktsuttryck när jag tänker efter, han skrek faktiskt rakt ut. ”Neeej!”, skrek han.

Nåväl. När jag hade varit på jobbet en pytteliten stund ringde han. Han pratade på om ingenting vilket är lite olikt honom så jag frågade: ”vad vill du egentligen”? Han råkade försäga sig direkt: ”jag ville bara veta om du hade kommit fram.”

Snacka om att inte ha något förtroende alls! Nåväl, motorikåret 2014 talar kanske inte enhälligt till min fördel, men motorikåret 2015 har so far bara bjudit på en axel ur led. Jamen, typ. Det här var ju inte riktigt premiärturen, häromdagen råkade jag  drypa i backen med Mika där bak innan vi ens hade lämnat cykelstället. Pelle såg det eftersom han av någon outgrundlig anledning fick för sig att han skulle agera följebil (som om det skulle behövas). Nu får jag inte cykla med Mika längre. Alltså det är inte Pelle som har sagt det, utan hon som bestämmer. Mika Amin, även kallad.

Lite senare, ganska nyss faktiskt, satt vi och drack portvin och åt stilton med Pelles föräldrar i godan ro när vi plötsligt kom på att hon som bestämmer fyller år imorgon och vi hade glömt att köpa rosa prinsesstårta och det kan bli väldigt dålig stämning om hon som bestämmer inte får en rosa prinsesstårta på sin 4-årsdag varför vi omedelbart kastade oss till affären som stängde om tio minuter (med femtonåringens träffsäkra kommentar i ryggen: ”typiskt dom”).  Gud ske pris – ICA hade en prinsesstårta, grön men den hade i alla fall en rosa ros. Jag tror vi kommer att få leva. På vägen hem gick vi och skojade och skrattade (det var väl anspänningen som släppte). Jag märkte dock att Pelle var lite spänd och liksom försökte springa ifrån mig hela tiden. Jag sprang efter och försökte upprätthålla den glada stämningen genom att fortsatta dra lite festliga skämt tills han sa (skrek):

– Men hallå! Jag får bära alla grejer OCH balansera den sista rosa prinsesstårtan som finns i hela Hammarby Sjöstad och DU och din motorik går bredvid och flamsar, du kanske kan förstå att man är rädd?”

God natt! Snart i alla fall, nu ska jag kolla på senaste TWD. I morgon blir det tårta och förmodligen skjuts till jobbet.

Dagis-diktatorn

Vår yngsta dotter, universums härskare, har börjat på en ny förskola. Igår berättade personalen att hon inte skällde, domderade och skrek på sin kompisar i samma utsträckning som tidigare. De informerade oss även om att hon inte längre kastade pinnar till de andra barnen och tvingade dem att hämta dem krypande på kommandot ”apport”.

– Vad…eeh…fint, försökte jag och hennes pappa. Det kanske beror på att hon är yngst i gruppen och blir frustrerad över att hon inte behärskar språket som de andra? Eller att hon helt enkelt börjar känna sig lite mer hemmastadd? (Snälla?)

Personalen tog oss skoningslöst ut ur eventuella villfarelser:

– Nej. Det beror nog på att de andra barnen lyder nu.

Prison bitch sätter tonen första dagen på nya förskolan.

Hur man inte skaffar nya vänner

Jag är usel på kallprat och att sätta på läppstift (bland mycket annat). Just dessa två tillkortakommanden verkar vara en speciellt olycklig kombination när man träffar folk som man inte känner så bra och febrilt försöker komma på något intressant att dela med sig av, för att liksom bonda lite. Som ikväll till exempel när jag träffade en ytlig bekant och det blev lite tyst och jag kom att tänka på en kul grej (som hände idag faktiskt):

– Du vet när man hittar ett läppstift, kan vara någon annans läppstift, i någon ovanlig färg och så tar man på sådär jättemycket så att det kommer skojigt utanför och så glömmer man bort det och sen kommer man inte ihåg det förrän man står i kassan på ICA och man upptäcker att tjejen i kassan och alla andra kunder stirrar jättemycket på dig och din mun varje gång du tittar bort?

– Nej, Kim. Nej, det vet jag verkligen inte. Jag brukar väldigt sällan låna läppstift som jag inte vet vem det tillhör, inte heller brukar jag måla clownmun och om jag mot förmodan hade gjort det skulle jag inte glömma bort det.

Tusan också. Tror inte hon kommer att fråga om vi ska gå på after work eller fira nyårsafton tillsammans. Men det gör ingenting för om hon är så himla tråkig att hon inte kan muntra upp en trist stund med någon annans smetiga läppstift då vill i alla fall inte jag vara kompis med henne! Nu ska jag ringa Tove och berätta om läppstifts-fadäsen, hon kommer inte bara tycka att det är roligt, hon kommer att berätta om sist hon snodde någons läppstift och målade clownmun. Det var förmodligen på hennes jobb, hon är skolsköterska. IMG_4338Den här bilden är från förrförra gången jag lånade ett klatschigt läppstift på en fest och gjorde roliga Marty Feldman-miner åt mig själv (som jag dessutom fotograferade) inne på en toalett. Det blev ovanligt snyggt den gången tyckte jag, men när jag kom ut var det faktiskt en som sa till mig, liksom på skarpen, att torka bort läppstiftet. Men det var nog bara för att vara snäll.