Idag när jag skulle hämta Henry på skolan tänkte jag att jag skulle göra honom lite glad genom att ta med mig hans sparkcykel. Eller ja, i ärlighetens namn var det mest för att göra mig själv lite glad. Har varit sjuk ett tag och därmed behövt ligga lite lågt, men så kände jag mig då plötsligt piggare, solen sken och där stod jag utanför porten med en sparkcykel. Självklart var jag tvungen att prova den. Självklart var jag tvungen att åka det fortaste jag kunde på den, sådär så att det mjölksyre-sved i låret. Självklart swischade jag förbi alla andra föräldrar och deras brännande ”tönt!”-blickar i ryggen.

Ungefär 30 meter från  skolan finns ett område där det samlats extra mycket grus och där jag brukar be Henry att ta det lite lugnt, utan att egentligen veta varför jag gör det. Blir det halt? Kan stenar fastna i hjulen?  Inte vet jag, det känns liksom bara föräldrigt att göra det. Jag far förbi en mamma och hennes dotter och överväger att sakta ner men tänker kort och gott: äsch.

Smällen. Ni vet sådär som när man var liten, ögonblicket när man insåg att det skulle gå åt skogen, när man befann sig på exempelvis en cykel eller häst; tiden stannade, man kröp ihop och visste att nu, nu kommer det att göra riktigt dj-a ont.

Och nesan, när mamman – som till råga på allt inte kan sluta skratta – kommer springande och ska hjälpa en och man låtsas att det inte gör ont och att man inte alls är nära att börja gråta. Jag flög säkert två meter, klockan flög av, älsklingsbrallorna sprack och den redan åsatta tummen fick sig en ärkesmäll. Det måste ha sett roligt ut.

Alldeles nyss, medan jag sitter och skriver det här, började Inca och Pelle slåss (på skoj förstås). Inca säger av någon anledning: ”svär på mammas död att du inte tar tag i min fot”, tror att det var för att Pelle ville att hon skulle göra en karatespark.
”Kan jag väl, hon kommer ju ändå dö snart eftersom hon åker sparkcykel”, svarade Pelle.

Jag är såå inte rustad för en zombieapokalyps.