I helgen firade jag och den här drömkillen vår första bröllopsdag. Det gjorde vi genom att besöka alla ställen i hela stan och dricka upp alla drinkar som fanns i hela Stockholm.

Det var verkligen en magisk afton med överraskning och allt! Jag visste ingenting innan, utan helt plötsligt – när jag råkade sitta på toaletten – hörde jag hur Pelle ringde en taxi varpå han  uppfordrande bankade på dörren och sa ”taxin kommer om fem minuter”.

Där stod jag i mjukisbyxor och tovigt hår utan en aning om vad som skulle hända.  Skulle vi åka till Grand Hotel och dricka champagne? Ha en fest med alla som var på bröllopet och alla andra i hela världen vilket vi har pratat om att vi ska styra upp i ett år nu? Eller skulle vi gå på bankett med kungen? Hade kungen rentav ordnat en Nobelmiddag enkom till min ära? När den typen av tankar far genom huvudet på en person med flottigt hår som befinner sig i ett badrum iklädd vuxenblöja-byxor med fläckar på är det inte säkert att den personen reagerar på ett alltigenom positivt och glädjesprudlande sätt. Hur otacksamt det än må låta. Förlåt Pelle. Som tur var tog taxichauffören till det klassiska knepet för att lugna ett porslinspsyke: han lät mig kolla på Alvin & Gänget 2 i baksätet.

Pelle hade bokat in oss på vårat bröllopshotell i en liten fin svit! Hur gulligt är inte det? Där tillbringade vi några timmar med att dricka champagne och leka att vi var jätteviktiga kontorsmänniskor och det.

Därefter styrde vi kosan till Kommendören där vi och våra smaklökar blev kungligt behandlade under flera timmar. Det var jätteglad stämning hela tiden såklart.
Det bästa kom sist: lakritsbrûlée och Bombad Alaska (med bananglass, pecannötter mm):

När det kommendör-relaterade paltkomat inträdde trodde faktiskt ingen av oss att vi skulle orka med ett sånt där ”äntligen är vi fria, bäst att passa på-maraton” som vi brukar orka. Tji fick vi, för efter Kommendören lyckades vi faktiskt avverka Sturehof, East, ett ställe som jag inte minns vad det heter, Berns, Bouqerian, Riche, Harry B James och Patricia. Hårdrocksstället Harry B James, som vi hamnade på av en slump (för att det började regna och för att någon var kissenödig) var nog det roligaste. Fastän medelåldern var typ 21 och vi följaktligen var jämförelsevis skitgamla fick vi massa nya kompisar! Det är inget konstigt, för det är så det är i hårdrocksvärlden – alla är snälla mot alla! Till och med mot gamlingar.

De första vi träffade var två coola och rara tjejer som vi förstås omedelbart började kriga om att imponera på. Pelle drog till med att han sett Nirvana live och jag skrattade överlägset inombords och tänkte att det där överträffar jag lätt och herregud de vet ju inte ens vilka Nirvana är. Jag hade fel. De älskade Nirvana och den ena tjejen började nästan gråta och frågade typ om hon kunde få lite navelludd av Pelle. Det slutade med att Pelle uppfattades som någon typ av Kurt Cobain-guru av alla. Det var någonstans där jag missunnsamt bestämde mig för att kliva in och ta över rampljuset, nobody puts baby in the corner och sånt som man brukar säga. Jag tänkte noga efter,  här gällde det ju att överglänsa Kurt Cobains reinkarnation, det gällde med andra ord att ta ifrån tårna.
Så jag bestämde mig för att låtsas att jag var…dansk.

Överraskande nog blev det enormt lyckat och alla jag träffade gick på det (trots att jag egentligen suger på att härma danska) och älskade mig (inte lika överraskande). Troliga framgångsfaktorer kan ha varit mitt naturliga sluddrande i kombination med att inte alla jag samtalade med vid denna tidpunkt hade superskärpta sinnen. Jag kan för övrigt varmt rekommendera dansk-tricket om  du någon gång upplever att du inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Alla kommer att älska dig också.

Givetvis räckte det inte att ”bara” vara dansk efter ett tag, kanske drabbades jag av fiskarhustru-syndromet eftersom jag pendlade mellan att vara danskt medium och att påstå att jag var Helena Christensen lillasyster. Ni vet hon den där allra snyggaste supermodellen som är fotograf, medlem i mensa och verkar sjukt sympatisk? Ingen tvivlade förstås. Eller ja, när jag sa att jag var den snygga syrran blev det lite tyst. Själv blev jag tyst när en kille var nyfiken på Helenas civilstatus. Jag insåg att jag var på väg att helt tappa trovärdigheten (den är ju så viktig också) när jag som svar på frågan om hon, min hittepå-syrra alltså, var gift eller hade barn och sådär blev helt stum (jag har ju inte den blekaste).  Tänkte att jag var tvungen att drämma i med något rejält för att rädda situationen och viskade med allvarlig min att det var så fantastiskt att hon äntligen vågade stå för att hon var gay och att hon nyligen träffat en flickvän. På alla påträngande följdfrågor fräste jag indignerat att de kanske borde överväga att vara tacksamma att jag ens delade med mig av det och att de skulla ligga väldigt lågt med den informationen. De nickade vänligt, lite tacksamt och förstående. Nu vet du var du hörde det först.

Vid ett tillfälle på Patricia kom Pelle ut på däck där jag stod och höll låda för en hel folksamling och frågade mig något varpå jag  utan att tänka efter svarade på klockren svenska. Skaran som jag slagit rödvita dunster i under säkert två timmar blev skitsura och var INTE mina kompisar efter det. Men dom här goingarna var i alla fall mina kompisar:

Och det trots att vi inte kunde erbjuda någon efterfest som vi först lovade och trots att en av dem var – dansk. En riktig dansk. När dansken frågade varför jag pratade hittepå-språk kontrade jag, blixtsnabb som jag var, med att fråga honom varför han var Pigge Pigggsvin och informerade honom om att Helena Christensen var min mamma. Just det! Där fick han så han teg. Sen tog jag den här bilden: Sen minns jag inget mer innan vi vaknade upp fem minuter innan frukosten stängde varpå vi kastade oss ner i matsalen, kastade all mat vi kunde komma över på varsin tallrik (mest äppeljuice), satte oss på samma ställe som vi satt på för exakt år sedan och började pratade hittapå-danska med varandra tills det gick upp för oss att sällskapet vid samma bord var, just det – danskar.