I måndags fick jag frossa och jättehög feber. Så hög att jag för första gången någonsin i vuxen ålder efterfrågade en termometer till mig själv. Pelle levererade snabbt en till mig som gått och lagt mig. Så himla snällt. När jag legat med den där pinnen, som för övrigt smakade ganska beskt, i munnen en bra stund kommer Pelle in i rummet och spärrar omedelbart upp ögonen i fasa.

-Va! Vad är det? undrade jag ängsligt.

-Men herregud, Kim! Det där är ju en rump-termometer!

Medan jag en promillesekund senare äcklat torkar av tungan på täcket, ja alltså slickar frenetiskt på lakanet hör jag ett välbekant ljud. Det är ljudet av Pelle som försöker dölja sitt skratt. Han är sällan så lycklig som i dessa stunder. Faktum är att jag aldrig har träffat en större retsticka i hela mitt liv och då har jag ändå vuxit upp med världens mest enerverande bror som gav mig rakblad att leka med, lekte kull med köttyxor och kallade mig djurplågare (det sista tog hårdast) bara för att nämna något.

Något som fascinerar mig mycket är hur Pelle triggar igång även när själva ”offret” ifråga tydligt visar att hen inte tycker att hans tilltag är ett dugg kul. Själv skulle jag sluta ganska snabbt i det läget, men det gör inte Pelle och oftast – kan dessvärre inte säga alltid – lyckas han få offret att både skratta och ge igen. Han har till och med lyckats vid enstaka tillfällen med våra tonåringar. Det kan vara en bedrift större än att klyva en atom.

Livet är en formidabel skrattfest med världens roligaste retsticka vid sin sida. Våra skratt är inte alltid helt synkade bara, mina har en tendens att komma med viss fördröjning av naturliga skäl. Det här hände ju då för flera dagar sedan så nu kan även jag skratta åt imaginärt bajs på tungan.

Jag hade för övrigt också haft svårt att inte djävlas med den här ynkliga typen. Snacka om mancold: Fast jag hade faktiskt 40,2 i feber.