Låtsaskompisar är vi nog många som har haft under någon period i livet. Själv hade jag en död hund när jag var i 7-årsåldern. Det var vår tax Foxy som tydligen gick igen många år efter sin död vilket föranledde en mängd omotiverade utskällningar, som till exempel om mamma råkade stänga ytterdörren utan att uppmärksamma att den stackars spök-taxen gick av på mitten.

Det finns förstås många andra exempel på låtsaskompisar; Mållgam, en stor och stark äldre kompis, söta små djur eller en demon som kräks blod. Jodå. Min 3-åriga dotter tyckte att det sistnämnda kändes passande. Hennes låtsaskompis heter nämligen Gene Simmons och han är ”hennes bästa vän” och ”han älskar henne” och ”de har lika långa tungor”. Igår fick vi veta att Gene Simmons dessutom har gjort sig skyldig till att föra väldigt mycket oväsen vid mellanmålen på dagis. Mika säger även att han ska hämta henne på dagis varje jag när jag lämnar henne. Tänk så förvånade personalen skulle bli om jag skrev på hämtnings-listan: ”Gene Simmons hämtar 16.30”. Något som förvånade hennes pappa lite idag var när han fick veta att han inte var hennes riktiga pappa. Mika upplyste honom lyckligt att mamma inte är att lita på, helt enkelt.

Jag lovar – det inte är sant (trots att de har lika långa tungor).