Det var så himla roligt och såklart lite överraskande förstås, men tänk ändå att jag vann Vårruset! Nu kanske du tror att jag försöker vara lite klok och tänker föra någon vacker tes om hur jag övervann mig själv genom att lyckas flåsa hela varvet runt utan att stanna och att alla vi kvinnor som deltog är vinnare, men det tänker jag verkligen inte. Jag menar alltså att jag vann.Det enda smolket i bägaren är att det verkar som ingen annan märkte det eller verkar gå med på att jag gjorde det (speciellt inte Micki). Det vill säga ingen, förutom mina barn. Det kan i och för sig bero lite på att jag väckte dem när jag kom hem genom att exalterat skrika att jag vunnit och stolt vifta med min ”guldmedalj”  i ansiktet på dem på ett sjukt retligt sätt.  De är så himla lättlurade…eller, jag menar lojala och smarta.

Mika bar stolt min medalj påföljande dag på dagis och berättade för alla att hennes mamma vunnit, vilket även jag gjorde för precis alla jag stötte på. En påfallande stor andel köpte det och utropade faktiskt uppriktigt saker som: ”vad kul!”, ”grattis!” och dylikt. Eller ja, i alla fall tjejen som jobbar i kassan på vårt lunch-stamhak Haga Deli, dit vi alltid går och äter flottig fitness-pizza när vi har något att fira. Här är Mika när hon bär medaljen och visualiserar min sinnesstämning:

Ärligt talat så var mitt första lopp någonsin magiskt kul, trots att jag kom 568 platser från mitt mål, dvs. att vinna. Känslan bara när vi kom in på området var så oerhört mäktig med tusentals exalterade brudar som skakade loss till vrålhög musik. Det var så rar stämning också, alla var snälla och goa mot varandra (förutom mot mig när jag ”råkade” hybris-tränga mig förbi alla i starten som en dryg och lågbegåvad kalv på grönbete).

En spännande grej under loppet var när jag kom till den första vätskekontrollen. Jag blev lite bragt ur fattningen vid åsynen av alla ungdomar som stod där och sträckte ut en mugg till alla löpare men gick ganska kvickt min vana trogen in i en roll, tillfället till ära blev det givetvis det svenska medaljhoppet i någon springig sport. Spelade lite svår och tog inte den första muggen, eftersom mugghållar-ungdomen var lite dålig på att räcka fram muggen till viktiga mig, utan det blev den andra som hade lite längre och bättre armar som fick äran. När jag väl hade fått muggen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med den. Dels för att jag inte ens var törstig, spelade ju bara viktig, dels för att det är svinsvårt att dricka samtidigt som man springer görsnabbt. Alltså jag menar verkligen jättesnabbt. Så jag liksom bara kastade iväg den efter att jag hade dreglat ner hela mig själv med vatten. Men då kom jag på det! Man skulle såklart bara hälla det över sig själv på ett och lite sexigt och coolt sätt vilket jag gjorde vid nästa vätskekontroll. Alltså kastade muggens innehåll i ansiktet på mig själv. Himla otur att det var blåbärssoppa i muggen i vid vätskekontroll nummer två.

Jag gick i alla fall dreglandes, morrandes, stånkandes, stönandes och på gränsen till att kvävas i mål på 25:54 vilket jag är outhärdligt stolt över. (Ber om ursäkt till alla som jag har stött på de senaste dagarna, speciellt tjejen i kassan på Haga Deli och alla Henrys lärare). Micki är enkom orsaken till min förhållandevis bra tid då vi hetsat varandra i flera veckor och jag naglade mig fast bakom henne. Min plan att springa om henne på upploppet med tungan uträckt och ett utvalt finger i luften gick helt om intet (eftersom hon är sjukt irriterande vältränad och snabb), men i alla fall.

Här är tjejerna som jag sprang med när jag lurade dem att låtsasgråta genom att påstå att jag och Pelle hade en intern beef som skulle eskalera på ett kul sätt om de bara grät lite. Jag lade givetvis ut bilden direkt tillsammans med en överlägsen text i alla sociala medier jag kunde komma på. (Herregud, de är lika lättlurade som Henry och Mika – loosers!)

Så här såg välkomstkommitén ut:

Har aldrig, aldrig varit så värd det.