Idag har jag hängt med den där vännen som har det lite svårt med impulskontrollen. Vi möttes upp ganska sent och som alltid när hon är trött blev det lite extra spännande att umgås med henne eftersom hon tenderar att tappa ännu fler spärrar då. Och visst. Den här dagen blev inget undantag. Hon inledde med att fisa ljudligt två gånger mitt bland alla människor på tunnelbaneperrongen varpå hon högljutt med illa dold stolthet deklarerade: ”det var jag, det var jag” samtidigt som hon leende sökte ögonkontakt med så många som möjligt. För att vara på den säkra sidan att ingen, mot förmodan, hade missat detta faktum tillade hon glatt: ”som pruttade, alltså!”.

Tack och lov kom tunnelbanan precis då så jag skyndade mig på för att få platser (och lite för att låtsas att jag inte kände henne). Satte mig ned och föreslog för min vän att hon skulle sätta sig på den lediga platsen mitt emot. Av oklara skäl fann hon detta mycket upprörande vilket hon demonstrerade genom att ställa sig bredbent med armarna i kors och blänga ilsket. På alla. Det gjorde tydligen intryck för ingen vågade sätta sig där trots att det var den enda lediga platsen. Tjejen i sätet bredvid tryckte sig mot vägen och försökte sig på ett inbjudande leende. Det skulle hon aldrig ha gjort eftersom min kompis omedelbart brast i gråt och skrek anklagande: ”hon tittade på mig!”

Som tur var blev min kompis distraherad av en reklamskylt som hade trillat ned och kilats fast innanför sätet (där tjejen som tryckte sig mot vägen och försökte låtsas att hon inte längre kunde se min kompis satt). Min vän klampade barskt fram, ryckte åt sig skylten och satte sig att studera den ingående (efter att ha kastat ett ondskefullt ögonkast på tjejen).

Det var en reklamskylt för en djurrättsorganisation med en bild på en söt och ledsen hund som satt i en bur. Kompisen uttryckte sin empati med hunden genom att krama, klappa och naaaw:a skylten. Hon frågade mig bekymrat varför den satt där, hunden i buren alltså, inte tjejen. När vi hade pratat om det en stund tystnade hon, betraktade bilden intensivt och och lyste helt oväntat upp. Jag kunde inte se vad det var som muntrat upp henne, utan såg bara hur hon satt och pickade med sitt finger på något på bilden om och om igen medan hon såg sig pillemariskt omkring. Det visade sig snart att det var hundens snopp som hade väckte både hennes munterhet och en känsla av att vilja dela med sig. Min vän började mässa ”snopp, snopp, snopp” samtidigt som hon pekandes på densamma höll upp skylten mot alla medresenärer. De passagerare som lite generat försökte titta bort fick skylten skoningslöst upptryckt i ansiktet.

Men titta på snoppen då!

Vad är det med dig morsan?

Vid sådan här tillfällen är jag helt hopplös eftersom jag inte kan låta bli att tänka hur sjukt (kul)det vore om en vuxen människa (Tove) gjorde likadant och därför börjar jag skratta så att jag knappt kan andas.

PS.  Det roligaste är att om du åker tunnelbana i morgon och ser den där skylten kommer du att titta efter hundens snopp. Pervert!